Göteborg – den antifascistiska staden

Vi var omkring 10 000 motdemonstranter på den största antifascistiska manifestationen igår. Media låtsas som om vi inte var där. Allt var militant, kärleksfullt, lugnt, fredligt, välordnat, tryggt, massivt, kollektivt. Det var vi göteborgare som sade ifrån. Vi visade att nazister inte är välkomna i Göteborg. Vi visade att Göteborg är en stad som står upp mot nazism, En stad byggd på solidaritet och medkänsla med andra människor. En stad med invånare som inte vill se nazister på stadens gator. En superlyckad manifestation.

Vi visade nazisterna och omvärlden vad Göteborg står för. Vi visade att fascister inte hör hemma vår stad. Men media låtsas som ingenting och rapporterar inget om den största antifascistiska manifestationen eller några av de andra heller för den delen förutom den som makteliten i staden ordnade på fredagen, dagen innan, med cirka 3 000 deltagare.

Nazisterna misslyckades med allt. De lyckades inte en samlas på samlingsplatsen för demon, startade på en annan plats, stoppades av polisen. De lyckades bara samla omkring 400 nazister, de ställde till med våldsamt upplopp, angrep både poliser och journalister. Det hela var ett totalt misslyckande för nazisterna.

Vi var 10 000 antifascister på Heden och total deltog omkring 20 000 personer, främst göteborgare, i olika antifascistiska aktiviteter.

Läs också: Vad som hände lördag den 30 september 2017 i Göteborg

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Olof Larsson

    ”Men media låtsas som ingenting och rapporterar inget om den största antifascistiska manifestationen eller några av de andra heller för den delen …”

    Sorgligt! Som manifestation och styrkedemonstration var de ihopbussade 400 nazisternas antidemokratiska och våldsamma framfart självklart ett fiasko och ett skri från något marginellt utan någon som helst folklig förankring. Om det inte varit för nazismens människofientliga och avskyvärda tankegrund hade det hela bara varit löjligt och patetiskt.

    Dessvärre är det dock helt uppenbart att nazisterna vann den mediamässiga segern. Att skapa uppmärksamhet var förstås hela syftet med att marschera omkring i låtsasuniformer, att vifta med tramsiga fanor och ropa slagord. Sannolikt är därför den svenske ”Fuhrern” och hans adrenalinstinna anhang ändå ganska nöjda med utkomsten. De lyckades att maximalt nyttja den enda möjlighet att få uppmärksamhet de har. Att mediabilden fixeras vid nazisterna och inte vid styrkan hos motreaktioner är ett tragiskt nederlag för demokrati och människovärde.

    • Vi vann en makalös seger. För nazisterna är hotet om våld och kontrollen av gatorna det viktiga. detta kommer att försvaga dem enormt. De har redan börjat bråk nåt ofantligt om hur misslyckat allt var och det kan kanske till och med leda till en splittring.

      Göteborg, vänstern i Göteborg, har totalt klätt av nazisternas gatugäng. Nazisterna har inte vunnit ett skit. Inte i media heller. De har förlorat på alla plan.

      • Olof Larsson

        Jag önskar att jag kunde vara lika övertygad som du men jag kan inte bli fri från den gnagande insikten om att nazisterna vunnit publicitet.

        Förvisso har dessa bespottare av människovärde en mycket förvriden inställning till det mesta men så fria från realism att de med sin ringa skara på kanske 400 (förmodligen på gränsen av vad de kan uppbringa) och med vetskapen om 10 000 motdemonstranter och därtill en massiv polisinsats skulle kunna tillskansa sig kontrollen över gatorna tror jag inte ens nazisterna var.

        Jag kan inte se annat än att de genom sin provokation mot demokrati och människovärde lyckades ta plats i varenda nyhetssändning, på tidningarnas förstasidor och på oräkneliga ställen i social media. Självklart är det inte motdemonstranter, andra progressiva eller ens ”Medelsvenssons” man tror sig kunna övertyga utan de, som är mycket långt ifrån att delta i en motdemonstrationstågen och av olika skäl är beredda att ge sig ned i avloppsvattnet, t.ex. de fulaste fiskarna i SD’s redan grumliga vatten. Dessa kan mycket väl påverkas av publiciteten – att publiciteten är negativ spelar i sammanhanget knappast någon roll.

        Jag inser att mina pessimistiska tankar kan tolkas som ”glädjedödande” men – och det är viktigt att framhålla – jag har den allra största respekt för alla de som visade moral och försvar för människovärdet genom att delta i motdemonstrationen. Hade jag bott i Göteborg skulle jag själv funnits där. Moralen kräver självklart att man måste stå upp men samtidigt kan jag inte se detta i endast svart och vitt och som du utropa en ”makalös seger” då jag faktiskt tror att nazisterna från ett publicitetsmässigt perspektiv inte ser det hela som ett totalt nederlag.

        • Nazisterna är inte ute efter publicitet. De är ute efter fysisk makt. De är ute efter att vi ska vara rädda. De anser själva att dagen var ett superfiasko. Det är inte första gången vi besegrar dem på detta sätt i Göteborg. Det skedde på 1930-talet. 1983, 1993, kring 2005. Alla gånger utom på 1930-talet har det lett till en försvagning av nazisterna.

          • Olof Larsson

            ”Nazisterna är inte ute efter publicitet. De är ute efter fysisk makt”

            Ser vi på nazismen i Tyskland då den implementerades och när den implementerats kännetecknas den av såväl spridandet av fruktan som av propaganda för det ”ariska” idealsamhället och dess totalitära ledarkult. Vi kan på goda grunder anta att NMR har sin stora förebild här.

            Fruktan spreds som vi alla mycket väl känner till genom både fysisk och psykisk repression. Allt för väl vet vi hur varje del av människovärdet togs ifrån både människor av ”mindervärdiga raser” och de som opponerade. Självklart är fysisk makt viktig för en nazist, det har jag aldrig förnekat.

            Propagandan för det ”ariska” idealsamhället spreds på många sätt. Parader, partiuniformer, fanborgar och minutiöst regisserade mastodontiska partidagar var viktiga inslag. Leni Riefenstahls filmer var ett annat sätt, storstilad monumental arkitektur, som nya rikskansliet i Berlin eller planerna på förvandlingen av Berlin till världshuvudstaden Germania ett tredje. Hitler klappande blonda barn på huvudet ett fjärde. Exemplen kan mångfaldigas. Liknande exempel kan vi hitta inom den italienska fascismen och till en del även inom den spanska. Denna propaganda handlade, som jag ser det, om spektakulär publicitet för att övertyga de som platsade i det ”ariska” idealsamhället.

            För mig är det därför inte frågan om antingen eller utan både och, d.v.s. både publicitet och fysisk makt.

            ”Alla gånger utom på 1930-talet har det lett till en försvagning av nazisterna.”

            Förvisso fanns förstås en nazistisk rörelse under 1930-talet men den nådde – även om den växte – aldrig något moment av större betydelse. Det mest ambitiösa försöket var möjligen inbrytningen in i dåvarande Högerpartiet vars ungdomsförbund, Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU), hade en uttalad fascistisk agenda, men dessa slängdes ut redan 1934. Sedan är det en annan sak att det inom svensk aristokrati och höger traditionellt fanns en stor tyskvänlighet. Hitler sågs som en möjlighet till reaktion och en väg tillbaka till tiden före 1918 och den förhatliga Wiemarrepubliken, dessa förhoppningar kom dock efterhand allt mer på skam.

          • Men i Sverige är fascismen tudelad. SD som de som behöver publicitet och NMR som de som ska injaga fruktan. De två bekämpas på olika vis.

          • Olof Larsson

            I detta har vi olika syn, jag ser det så att varje politisk rörelse – höger, vänster eller mittemellan kvittar lika – har behov av publicitet.

            Det intressanta med SD är att partiet verkar vara mer eller mindre immunt mot negativ publicitet. Trots grova rasistiska uttalanden från företrädare (som förvisso ibland utesluts), järnrör, krogslagsmål, relativt stort antal företrädare i brottsregister, sexuella övergrepp på partikansli och allt vad det nu är inte verkar skada SD nämnvärt.

            En del av förklaringen är möjligen att Åkesson ganska skickligt anspelar på PK (politisk korrekthet) hos det ”vänsterliberala etablissemanget” och därigenom på något sätt alltid får SD att framstå som den förfördelade parten. Här finns en del att slipa på i argumentationen hos alla de som bekämpar SD.

  • Pingback: Nazistiska provokatörer stod för det så kallade vänstervåldet | Svensson()

  • Kommentar från Anders Persson:

    Hoppas ni känner till ”Slaget på Cable Street” i London 1936? Kolla https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Cable_Street Ett är ett av anti-fascismens stora stunder och liknar inte så lite vad som skedde i Göteborg i lördags.

    Anders Persson

    • Olof Larsson

      ”Hoppas ni känner till ”Slaget på Cable Street” i London 1936?”

      Jodå, under mitt år i Storbritannien för 40 år sedan stötte jag faktiskt på en person, som var med och som på ett målande sätt kunde beskriva både händelsen och dess kontext. Sedan kan man diskutera likheter och olikheter. Cable Street skedde i en annan tid då repressiv fascism hade greppet över åtminstone tre av Europas ledande stater. Detta är väl dock en annan diskussion.