Peter Larsson har i Aftonbladet Kultur skrivit mycket bra om varför arbetarklassmän i stor utsträckning röstar på det rasistiska partiet Sverigedemokraterna. Dessutom visar han på hur fel Göran Greider och Åsa Linderborg har.
Som Peter Larsson påpekar så är det inte de fattigaste som röstar på Sverigedemokraterna (SD). Något som jag också visat tydligt i en genomgång/analys av vilka som röstar på Sverigedemokraterna i Göteborg. Det är välbeställda arbetare och småföretagare med konservativa och rasistiska värderingar. De har inte heller blivit konservativa med tiden utan stora delar av arbetarklassen har alltid varit det:
Inget tyder heller på att arbetarklassen skulle ha blivit mer invandringsfientlig över åren. Tvärtom, inte bara i befolkningen som helhet, utan också inom arbetarklassen har flyktingmotstånd och främlingsfientlighet minskat (Oskarson & Demker 2013). Och som statsvetaren Bo Rothstein uttryckte det i Dagens Nyheter (19 september): ”Något som är konstant kan inte förklara en förändring”.
Förut röstade de trots det på partier som var mer liberala på grund av att de då röstade med ekonomiska frågor som bas för sitt ställningstagande.
Med sverigedemokraternas framväxt har det blivit möjligt att rösta på ett parti utifrån värderingsfrågor istället för utifrån ekonomiska frågor (klassfrågor):
Många SD-väljare må vara satta under ekonomisk press och ifrånsprungna av de rika, precis som alla andra arbetare. Men det är inte därför de lägger sin röst på Jimmie. Deras klassröstande utgår inte ifrån uppfattningar om ekonomi, utan från det som forskarna samlat ihop under den lite klumpiga etiketten sociokulturella värderingar: synen på traditioner, auktoriteter, nationen, miljö, jämställdhet och framför allt invandring och invandrare.
Det som gjort att arbetare börjar rösta på rasistiska partier utifrån sina konservativa värderingar är att vänstern övergett de ekonomiska frågor som tidigare fick arbetare att rösta vänster. Istället har vänstern blivit fokuserad på ras, kön, sexuell läggning, religion osv.
Att som Greider och Linderborg gör, påstå att arbetare i Sverige är rädda för att invandrare ska ta deras jobb är faktisk ganska dumt. Det är inte vad arbetar idag är rädda för. De är rädda för att invandrare inte ska arbeta och kosta en massa pengar i form av bidrag och kriminalitet. En obefogad rädsla när det gäller kriminalitet, men en rimlig oro när det gäller bidrag eftersom invandrare har högre arbetslöshet än de som är födda i Sverige.
Greider och Linderborgs geografiska påståenden om att SD har högre stöd ju längre från residensorterna är inte på något sätt sant i Västsverige (liksom inte heller i Skåne). Istället är stödet ofta högre i residensorternas närhet. Laholm ligger nära Halmstad och har hög andel röster på SD medan Kungsbacka ligger långt bort och har låg andel. Kommunerna i Dalsland som ligger nära Vänersborg har hög andel röster på SD medan kommunerna i Sjuhärdsbygden (kring Borås) långt ifrån Vänersborg har låg andel liksom kommunerna i Skaraborg som ligger långt från Vänersborg. Även om vi skulle betrakta Göteborg som residensstad istället för Vänersborg så stämmer inte Greider och Linderborgs resonemang. Skaraborg är långt från Göteborg precis som Dalsland.
Sen har Peter Larsson också fel i del mindre viktiga saker i sammanhanget. Den manliga dominansen har ökat i arbetarklassen, inte minskat som han (och de flesta) tror. Män är också tydligt mer konservativa än kvinnor. Andelen män som röstar på SD är också mycket högre än andelen kvinnor.
I slutändan har dock Larsson samt Linderborg och Greider samma uppfattning om vad vänstern ska göra. Vänstern måste prata om saker som är förenande för alla i arbetarklassen. Ekonomi, fördelning, pengar, klass, fattigdom, rikedom och de rika som orsaken till problemen. Det nuvarande fokuset på antirasism, kön, sexuell läggning, matvanor, religion osv måste tonas ner. Angrepp på extrema muslimer är meningslösa, de gynnar bara SD. Även motsatsen, försvar av religiösas rättigheter, ska inte heller vara vänsterns fokus. Antirasism, gay-parader, veganism, vegetarisk föda, och könskorrigeringar ska inte vara det viktigaste, utan arbetsrätt, anställningstrygghet, löner, skatter etc.
Arbetarkalssen röstar inte på SD på grund av klassfrågor eller ekonomiska frågor. De röstar på SD på grund av identitetsfrågor. Men de kan inte vinnas tillbaks till vänstern med hjälp av identitetsfrågor utan bara med hjälp av ekonomiska frågor, klassfrågor.
Läs också:
”Men de kan inte vinnas tillbaks till vänstern med hjälp av identitetsfrågor utan bara med hjälp av ekonomiska frågor, klassfrågor.”
Vänstern har dessvärre ofta haft en svårighet att tänka fler är en tanke samtidigt. Självklart har ekonomiska frågor en stor betydelse för underordning och bristande jämlikhet men det innebär inte att identitetsfrågor saknar betydelse eller att de alltid är underställda den ekonomiska aspekten. Identitetsdimensionen kan stå på ”egna ben”. Problemet är när det ”bara” blir klass, eller ”bara” identitet, eller ”bara” antirasism eller ”bara” vad-det-nu-kan-vara. Samhällets komplexitet finns där och går inte att bortse ifrån. Den som inte ser komplexiteten kommer aldrig kunna göra anspråk på att bli någon betydande kraft i samhället.
Nu får vi avnjuta hur det borgerliga skattehöjarpartiet de gröna lurar skjortan av alliansen, det verkar inte svårt. Det är bara vi som betalar, det gör inget.
Detta är den vänster vi har, den representerar inte några arbetare, utan sig själv. Gissa vilket parti som växer, när det inte spelar någon roll om man röstar på s eller alliansen? Man får ändå mp på köpet. Ett borgerligt skattehöjarparti som leker godhet och generositet med andras pengar. Fullständigt övertygade om sin egen godhet.