Det har varit en återkommande ironi att Stefan Löfven, som gång efter gång betonat sin oförmåga att se skillnad på höger och vänster, så konsekvent kunnat välja höger vid varje vägskäl. Nu är kurvan så skarpt att frågan blir om Socialdemokraterna någonsin kommer kunna spela en progressiv roll igen. För partiledningen är glasklar med sin regeringsförklaring; detta är inte att betrakta som någon tillfällig eftergift under galgen för att mota ett ännu värre alternativ. Tvärtom är man bekväm med att föra nyliberal reformpolitik.
Därmed har den svenska socialdemokratin satsat på samma häst som nära på vartenda ett av deras kontinentala syskonpartier satsat på tidigare, i blind tro på att utfallet skall bli det motsatta. Det är nästan omöjligt att föreställa sig att detta resursstarka, en gång statsbärande parti alls har någon långsiktig strategi med agerandet, för vad skulle en sådan ens gå ut på?
Klart är i varje fall att Löfven nu ställt ned båda fötterna på den borgerliga sidan. För arbetarrörelsen och alla som uppfattar sig som politiskt vänster innebär det ett epokskifte. Det finns inte längre någon parlamentarisk kraft som kan bromsa nyliberalismen. Kanske är det främst därför som beslutet Vänsterpartiets ledning tog, att släppa fram denna i allt väsentligt borgerliga regering, har mötts med så mycket bitterhet och svekkänslor. Inom partiet pågår nu mobilisering för att avsätta den ledning som har svikit, i förhoppningen om att en ny och radikalare skall leda rörelsen rätt i framtidens regeringsuppgörelser och riksdagsmanövrar. Men är det verkligen däri lösningen ligger?
Den franske psykoanalytikern Jaques Lacan kritiserade vid slutet av sextiotalet den nya vänsterrörelse han i grunden sympatiserade med och menade att de trots sin uttalade frihetstörst egentligen bara önskade en ny och bättre auktoritet att ersätta den borgerliga med. Det finns en liknande drift inom den samtida vänstern. Vi tenderar att intala oss att alla fel ligger hos ledningen, och att en ledning som navigerar rätt automatiskt resulterar i en starkare rörelse – eller ännu mer naivt – att en ledning kan driva rätt politik utan någon rörelse alls. Men felaktiga beslut är bara symptom på ett djupare missförhållande.
Vänstern av idag är som ett huvud med allt för liten kropp. Tänkandet finns där men inte förmågan att på allvar hota den rådande ordningen. Och när förmågan, eller bara tilltron till förmågan, saknas så får det återverkningar på tänkandet. Utrymmet krymper och alla alternativ framstår som omöjliga. Dessutom är effekterna självförstärkande. Till sist vet varken ledning eller gräsrötter hur kamp går till och ännu mindre hur segrar ser ut. Vi kan upprepa ”en annan värld är möjlig” ad nauseam, men om ingen faktiskt tror att ens en annan skattepolitik är möjlig så blir det till en tom fras.
Parlamentarismen har aldrig varit mer än en del av varje politisk förändring. Den sista instansen som verkställer politik som gått från försiktigt förslag till absolut nödvändighet genom tryck utifrån eller underifrån. Det gäller såväl perioderna när vänstern som när högern satt sin prägel på samhällsutvecklingen. Med den regering och den riksdag Sverige nu har är situationens allvar smärtsamt uppenbarat. Den kommande mandatperioden måste vi bygga benen utanför parlamentet, de som så ofta görs till passiva åskådare till politiken. Bara så får vi på sikt den politik vi förtjänar.
Ledare från tidningen Internationalen.
