På Vänsterpartiets stora samling, Vänsterdagarna, höll LO:s avgående ordförande Karl-Petter Thorwaldsson ett bejublat anförande. Inte så konstigt; det var ett kraftfullt löfte att stå emot fascismen, hård kritik av den ökande ojämlikheten och upprepade hyllningar av klasskamp som medel att ställa samhället rätt igen. Nu var Vänsterpartiets entusiasm över att ha en äkta LO-ordförande på sin sammankomst stor redan innan och passade väl in förhoppningar om att kunna bli det parti LO-facken tyr sig till när socialdemokraterna galopperar högerut.
Att fackföreningsledare markerar sitt missnöje genom att vända sig vänsterut är naturligtvis bra – om det är mer än ett politiskt spel, förstås. För det saknades ett och annat i Thorwaldssons tal. Som att hans eget parti varit medansvarigt i det systemskifte som pågått i Sverige under snart 40 år, från 80-talets Kjell Olof Feldt och hans kanslihushöger till årets Januariuppgörelse.
En politik som drivit igenom eller bevarat så många borgerliga delsegrar i klasskampen att det är svårt att minnas dem alla: valutaavreglering, oberoende riksbank, EU-anpassning, införandet av bemanningsföretag, skattesänkningar som gynnat överklassen, privatiseringar, marknadstänkande och nedskärningar i välfärden, fram till de senaste försämringarna i pensionssystemet. Eller den lilla detaljen att han och tidigare LO-ordföranden svalt den förda politiken som medlemmar i Socialdemokraternas högsta ledning. Naturligtvis heller inget om sin egen medhjälp till att inskränka strejkrätten eller att hans sista insats som LO-ordförande verkar bli att försvaga LAS.
Kort sagt, inte ett ord av självkritik. Talet om ”klasskamp” ekade därför rätt tomt, som en återklang från hans tid som SSU-ordförande. Desto märkligare att V:s partisekreterare Aron Etzler i en radiointervju dagen efter svajade betänkligt när han menade att ”Vänsterpartiets politik passar fler än människor i arbetarklassen” och talade om behovet för V att ställa om och inte se sig som ett parti ”enbart för dem som är de sämst ställda”. Kanske är det en illvillig tolkning av en enskild intervju men det liggande förslaget till nytt partiprogram antyder att det inte var ett olycksfall i arbetet. Ordet ”klasskamp”, som LO-ordföranden strödde så generöst från talarstolen, nämns inte en enda gång i det mångordiga förslaget. Den ängsliga anpassningen till en tänkt ”medelklass” som väglett socialdemokraternas självstympning har bara gynnat överklassen och givit SD möjlighet att agera murbräcka för borgerligheten in i arbetarklassens kärna.
Snarare än att underblåsa myten om att arbetarklassen försvunnit eller reducerats till ”de allra sämst ställda” – en sorts restgrupp av förlorare i ”kunskapssamhället” – är uppgiften för en socialistisk vänster att argumentera för att stora tjänstemannagrupper tillhör arbetarklassen, med allierade bland andra arbetare. Arbetarklassen är inte politiskt viktig för att det är synd om den. Tvärtom, det är den enda klass som kan utmana den härskande klassen och bryta dess makt.
En kraft som ytterst kommer av ställningen i produktionen. Vad och vem som är ”arbetarklass” har ibland diskuterats på ett akademiskt och fånigt sätt inom vänstern. Tjänstemännens jobb är oftast mindre fysiskt påfrestande än de flesta kroppsarbeten, de tjänar i snitt bättre och lever längre. Men dagens ingenjörer, sjuksköterskor eller socialsekreterare lever inga liv som är principiellt skilda från resten av arbetarklassens, alla lever de av att sälja sin arbetskraft, oavsett om klädseln är blåställ, städrock eller kavaj. Flödesorganisering, standardisering och New Public Management har placerat många på ett slags intellektuella löpande band, övervakade och pådrivna, med allt mindre makt över sin egen arbetssituation och med utbrändhet som typisk arbetssjukdom.
Att vinna fler för arbetarrörelsens mål sker inte genom att stryka klasskamp från våra fanor, inte heller genom att flirta med de byråkrater som sedan länge försvagar facken genom att förneka medlemmarna makten i sina egna organisationer. När grupper av arbetare visar självförtroende och slåss för gemensamma intressen och behov – bedriver klasskamp – stärks hela arbetarklassen. Då kan också grupper som inte tidigare identifierat sig med arbetarklassen inspireras och framför allt göra sina egna erfarenheter av klasskamp. Det är därur all kraft till förändring kommer.
En ledare från tidningen Internationalen.
