I den populära TV-serien Vår tid är nu förekommer en vänstergrupp ledd av en despotisk, dryg och obehaglig person. Gruppen lever i ett isolerat kollektiv på landet och planerar terroristbrott. Några sådana vänstergrupper fanns inte i Sverige. Inte på 1970-talet i alla fall och inte på det sätt som framställs i TV-serien. Nån vänsterterrorism fanns överhuvdtaget inte.
Den enda vänstergrupp med en liknande sekttillvaro som existerat i verkligheten, med en helt orimlig så kallad självkritik med mera i enlighet med mönstret i TV-serien, fanns under en mycket kort tid 1968 vilket bland annat beskrivits av författaren Torbjörn Säfve. Den gick under namnet Rebellrörelsen och var en maoistisk grupp, en utbrytning från studentorganisationen Clarté. Gruppen upplöstes efter en mycket kort existens och de planerade inga som helst terroristbrott. I efterhand har gruppen kallats appelianer efter den danske ideologen Gotfred Appel som formulerade de teorier som var drivande bakom Rebellrörelsen och andra liknande grupper i andra länder. I Danmark kom det dock att utvecklas en våldsam grupp som främst sysslade med bankrån ur denna ideologiska miljö, den så kallade Blekingegadeligan som bestod av en splittring ur maoistiska Kommunistisk Arbejdskreds (KAK). Blekingadeligan rånade banker och överförde pengarna till den palestinska organisationen PFLP.
I Sverige fanns också en hel del kollektiv som flyttade ut på landet. Det var i allmänhet hippiebetonade kollektiv som på den tiden uppfattades som vänster men egentligen sällan var det. Det mest kända kollektivet av denna art var Skogsnäskollektivet (finns fortfarande kvar), ett annat som jag bland annat besökte en gång under en liftarturné genom Sverige fanns i Ramsjö i nordvästra Hälsingland och ett fanns i Hedefors utanför Göteborg. Personer från det sistnämnda låg bakom starten av Göteborgs första vegetariska restaurang, Solrosen som då låg på Haga Nygata. Dessa kollektiv hade inget eller mycket lite med den organiserade svenska vänstern att göra.
Det fanns också enstaka vänstermänniskor som sympatiserade med de tyska terroristerna i Rote Arme Fraktion (RAF, mer känt som Baader-Meinhofligan), men senare än i början av 1970-talet. Det handlade om personer ur den syndikalistiska/anarkistiska miljön i Stockholm samt flickvänner till Norbert Kröcher, en man med kopplingar till RAF, som under åren 1975-77 deltog i planeringen av en kidnappning av justitieminister Anna-Greta Leijon (Operation Leo). En del dömdes, andra dömdes inte. Några av dem var Pia Laskar (3 års fängelse), Karl Gratzer (3 månaders fängelse), Katarina Motzi Ekelöf, Anna-Karin Lindgren (2 års fängelse var), Alan Hunter (utvisades till Storbritannien utan rättegång, han åtalades aldrig), Lennart Warring (4 och ett halvt års fängelse) och Eive Tungstedt (6 månaders fängelse). Även Mattias Gardell ska ha figurerat kring händelserna men han misstänktes så vitt jag förstår aldrig för nåt brott. Tysken Norbert Kröcher dömdes i Västtyskland till fängelse i elva och halvt år. I gruppen kring Kröcher fanns också personer som försökte spränga resebyrån Spain Tours och två McDonalds-restauranger i Stockholm. Det rör sig i stort sett om personer som var perifera inom den svenska vänstern på den tiden. Sannolikt var de inte ens speciellt aktiva inom vänstern. Kanske inte aktiva alls.
Svenska maoister hade legitima och rimliga kontakter med befrielserörelser som PFLP, men knappast med IRA, ETA och RAF som det iland påstås. Däremot uppvisade det en stor beundran för Pol Pots massmördarregim i Kambodja.
Sätt ihop dessa ingredienser, maoism, Blekingegadeligan, hippiekollektiv och Operation Leo och den helt omotiverade och verklighetsfrämmande beskrivningen av en vänstergrupp som finns i Vår tid är nu blir ett faktum. Medlemmar i en vänstergrupp skulle naturligtvis aldrig heller gå till en restaurang av den typ Ninas i serien tillhör utan snarare till ett ställe där cannabis kan rökas öppet och där öldrickandet i allmänhet dominerade. Såna fanns (i Göteborg exempelvis Sven Dufva, Vickan och Fürstenhof) i slutet av 1960-talet och fram till ungefär mitten av 1970-talet.
Beskrivningen av vänstern i Vår tid är nu är alltså helt verklighetsfrämmande men flera av ingredienserna fanns faktiskt inom den svenska vänstern. På det området har exempelvis Benkt Lundgren som kommenterat saken på Lindelöf.nu i stort sett fel. Men i verkligheten var de olika ingredienserna helt oberoende av varandra, vid helt olika tider och dessutom helt utan samband med varandra.
Läs mer:
