I vissa kretsar inom Vänsterpartiet, kanske främst bland yngre människor som inte levde när realsocialismens, dvs stalinismens länder i Östeuropa existerade, kan en viss vurm för öststatskommunismen skönjas. Det är precis samma uppfattningar som också präglar Kommunistiska Partiet men i en tydligare och mer öppen version. Det är en inställning som många anser vara vänster.
I själva verket är det motsatsen, Östeuropa och Sovjet var en samling odemokratiska länder där arbetarklassen hade noll inflytande. Denna vurm för diktaturer är svårförståelig och kanske extra svårförståelig när det också uppfattas som att personer som omfattar denna syn på verkligheten uppfattas som stående till vänster inom Vänsterpartiet. Att vara för odemokratiska system kan aldrig vara radikalt, aldrig vara vänster. Detta har betydelse för diskussionen om Vänsterpartiets nya program och nya partiledare.
En person som i media ofta beskrivs som vänster inom Vänsterpartiet är Rossana Dinamarca. Jag har uppfattat henne som en person som omfattar en del av de stalinismanstrukna tankegångar och är därför nöjd med att hon inte kandiderar till posten som partiledare.
Arash Gelichkan som skriver om frågan i tidningen Internationalen tycks för sin del dock ha missuppfattat vilka som är vänster inom Vänsterpartiet även om han inte alls förordar Dinamarca:
När frågor om klass, välfärd och sociala orättvisor hamnar i strålkastarljuset finns chansen att bygga en vänstermajoritet. Förebilden kan vara Podemos, Spaniens nya radikala vänsterparti som nyligen bildade en vänsterregering med det förvisso rätt så decimerade socialdemokratiska PSOE.
Utvecklingen i Danmark ligger delvis också nära till hands. För de krafter inom Vänsterpartiet som vill se ett mer radikalt och aktivistiskt parti skulle det kunna vara en långsiktig strategi. Att fortsätta hamra mot regeringens borgerliga politik tills man växer och vid rätt tajming faktiskt fälla regeringen för att driva en vänsterradikal valkampanj. Just nu pratar många till vänster i partiet om Rossana Dinamarca som en lämplig efterträdare.
De exakta politiska positionerna är svåra att sia om i nuläget. Det är trots allt ett startfält av vänstersocialister som möts, skillnaderna är inte enorma sett utifrån. Ulla Andersson är den tydligaste fanbäraren av Jonas Sjöstedts i grunden pragmatiska arv. Rossana Dinamarca är det troligen inte.
Kandidaterna kommer behöva och lär ta chansen att klargöra skillnaderna genom interna utfrågningar och debatter samt eventuella uttalanden i media. Där skulle det också bli tydligt vilken linje de för allmänheten mindre kända eventuella kandidaterna har.
Processen att välja ny partiledare kan bidra till uppmärksamhet kring vänsterpolitik och bli ett tillfälle för ideologiska diskussioner. Ett vänsterparti med en linje som engagerar och ger hopp, därtill med en partiledare av minst samma kaliber som Sjöstedt, har stor potential idag när Socialdemokraterna sviker. Det mer än någonting annat bäddar för en spännande vår för vänstern.
Kvarvarande alternativ som partiledare är bl.a. Ulla Andersson och Nooshi Dadgostar. Dadgostar förordas bl.a. av den tidigare partiledaren Ulla Hoffman men hennes motivering om fokus på asylfrågor tycker jag är svag. Det är inte på asylfrågor som det politiska fokuset ska läggas utan på klassfrågor, dvs välfärd, fördelningspolitik, bostadspolitik osv. Där ska fokus ligga och det som talar för Dadgostar är att hon också sysslat med bostadspolitik. Jag är dock ändå tveksam, men sannolikt är hon den bästa kandidaten, även om jag uppfattar henne som lite väl fokuserad på karriär än vad som är nyttigt för en vänsterpolitiker.
Men i slutändan är det viktiga ändå de politiska frågorna avgörande. Sakfrågorna. En ny partiledare såväl som ett nytt partiprogram måste fokusera på det väsentliga. Klassfrågor, välfärdsfrågor. Utomparlamentariskt rörelsearbete.
