När Göteborg anlades var befolkningen till stor del av inflyttade nederländare och tyskare. En del var skottar som redan sen tidigare varit bosatta I Nya Lödöse. Staden hade från början tre officiella språk, svenska, tyska och nederländska. Det var kort sagt en invandrarstad. Så skulle det förbli även om svenskan kom att bli det enda officiella språket. Tysktalande invandrare fortsatte stadigt att flytta till staden fram till nutid.
Först var det ofta personer från Pommern som var en bit av Sverige, men också personer från olika handelsstäder i norra Tyskland. Så småningom var en del av dem judar. Innan och i samband med andra världskriget kom en del judar som flyktingar och efter andra världskriget kom fler. Även tyska vänsteraktiva kom under samma tid. Efter andra världskriget kom också en våg av tyskar och österrikare som flyttade till Sverige för att arbeta.
Läs mer om de som kom från Tyskland och Nederländerna:
- Tre rika bröder – Abrahamson och Abramson
- Amija, von Saveland och Stierncrona
- Delbanco – linolja
- Magnus och Fürstenberg – socker och textilier
- Heyman – textilfamilj
- Conrad Friedrich Lang
- Leijoncrantz
- Valck, von Minden och Thornton
- Röhss – trä och bomull
- Treutiger – kaptener i ostindiska kompaniet
- Willerding – Wilson & Co
Från Skottland och England fortsatte handelsmän att komma till Göteborg för att bedriva exportaffärer med trä och järn. En del kom istället för att arbeta som kapare. Efter slaget vid Culloden år 1745 när England besegrade skottarna kom en våg av flyktingar till Göteborg vilket gjorde att staden fick en stor skotsk koloni som kom att spela en stor betydelse för staden industri och handel. Flyktingvågen följdes av anhöriginvandring och invandring av personer som drev handelsföretag. Även engelsmän fortsatte flytta till Göteborg. Den engelsktalande befolkningen i staden blev snart den största invandrargruppen. Än idag invandrar engelsmän och skottar till Göteborg, för affärer eller av andra skäl. De är dock långt ifrån den största invandrargruppen idag.
Läs mer om skotska och engelska invandrare:
- John Norcross
- William Airth
- Barclay – bomull och socker
- Campbell – äventyrare, opiumhandlare och investerare
- Carnegie, Erskine & Mitchell
- Carnegie – flyktingfamilj
- Chalmers – Ostindiska, opiumsmuggling och slöjdskola
- Chambers – superkargörer och kungliga arkitekter
- Chapman – kapare och fartygsbyggare
- Brittiska handelshus och handelsmän i 1700-talets Göteborg
- Dickson – baggböleri och arbetarbostäder
- Elphinston och Fenwick
- Hull Connection
- Gibson – Jonsered
- Grundy – faktorer
- Hall – från Ostindiska till konkurs
- Irvine – av stor betydelse för starten av Ostindiska
- Jarratt (Jaraldt)
- Keiller – Götaverken
- Kennedy – redare och godsägare
- Low & Smith
- Maister – exportörer
- Maule – skotsk familj i Ostindiska kompaniets tjänst
- Mowld – handelsfamilj från Hull
- Pike och Morford
- Williamsson – bryggare och handelsmän
Från Norge och Danmark invandrade många under andra världskriget som flyktingar och efter kriget kom de till Sverige för att arbeta. Kriget orsakade också stora flyktingströmmar till Sverige från framförallt Estland men även de andra baltiska staterna och Polen. Från Polen har folk kommit till Sverige för att arbeta i århundraden med start redan på 1600-talet. Från 1950-talet och fram till kommunismens fall kom också många flyktingar från Polen, en del av dem judar. Därefter har de fortsatta komma hit från Polen, främst för att arbeta.
Från 1950-talet och fram till 1980-talet kom människor från Finland, Jugoslavien, Italien, Grekland, Spanien, Portugal och Turkiet för att arbeta i Sverige och i Göteborg. Utan dessa invandrare hade industrin i Göteborg inte kunnat växa så mycket som den gjorde. Från Grekland, Spanien, Portugal och Turkiet kom även flyktingar liksom från Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. På 1970-talet och 1980-talet kom stora grupper av flyktingar från Latinamerika liksom från Palestina, Turkiet, Iran, Libanon, Vietnam. Hinduiska och muslimska flyktingar kom från Östafrika under samma tid. Utan alla dessa invandrare hade den svenska välfärden inte kunnat byggas upp.
På 1990-talet kom flyktingar från det sönderfallande Jugoslavien och flyktingar har stadigt kommit från det forna Sovjet sen innan kommunismens fall. Kurdiska flyktingar har sen 1970-talet stadigt kommit från Turkiet, Irak, Iran och Syrien liksom syrianer/assyrier/araméer från Turkiet, Irak, Syrien och Libanon. Så har det fortsatt med flyktingar från Somalia, Eritrea, Etiopien många västafrikanska länder, Irak och Syrien, arbetskraftsinvandring från Polen, Kina, Indien och USA och anhöriginvandring från Thailand, Gambia och många andra länder.
Invandringen gör att Sveriges ekonomi växer, att industrin kan hålla igång, att landet har en av Europas yngsta befolkningar och folkökning i motsats till den folkminskning många andra europeiska länder har.
