Biologi + Kultur = Beteende

Boknytt
Det kulturella djuret
Patrik Lindenfors
Ordfront

Biologi + Kultur = Beteende

Arv/biologi och miljö/kultur samspelar för att skapa människans beteende och tänkande. Hur detta sker ligger idag i den yttersta forskningsfronten. Genetiskt är skillnaden liten mellan oss och andra apor (primater). Därför är det främst kulturen som förklarar människans särart.

Därav titeln på den flitige forskaren Patrik Lindenfors mycket läsvärda smörgåsbord av ny kunskap från en rad samverkande vetenskaper: ”Det kulturella djuret – Om människans evolution och tänkandets utveckling”. Lika intressant som hans tidigare bok ”Samarbete – Människans väg till framgång”.

Vi är resultatet av biologisk och kulturell evolution, plus associativ inlärning – att våra beteenden förstärks eller försvagas beroende på hur väl de fungerar i omgivningen. Människan har ett historiskt djuriskt förfädersarv av egenskaper, som vi har modifierat (delvis omskapat). Så vi såväl liknar som skiljer oss från våra närmaste släktingar bland de andra djuren.

Vi har samma biologiska behov som våra djursläktingar – mat, partner, status, trygghet (och gemenskap som andra sociala djur). Samtidigt är vi kulturvarelser som skapat vår egen konstgjorda stadsmiljö, fjärran från urhemmet Afrikas skogar och slätter.

Därför ärver vi av våra förfäder biologiska opåverkbara gener – bortsett från epigenetiken. Och dessutom påverkbar social och kulturell miljö – exempelvis via klassamhällen, eller alternativt, utjämnande social ingenjörskonst.

Arv och miljö väger ganska lika, så vi kan i stor utsträckning själva välja vilka samhällssystem vill ha, framgår det av boken (som exempelvis demokrati och välfärd i motsats till diktatur och exploatering, min kommentar).

Växer man exempelvis upp i hunger och fattigdom utvecklas hjärnan sämre. För att alla ska kunna utnyttja sin medfödda potential krävs därför lika villkor i livet via ett rättvist samhälle.

Ett starkt argument för jämlikhet, åter enligt boken.

Och, hänvisar boken, epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett har visat att ”ojämlika samhällen fungerar sämre på i princip alla områden”. Vidare ”har stressforskaren Robert Sapolsky, neurologen Kimberly Noble och andra visat hur fattigdom orsakar kronisk stress hos barn … får en sämre utvecklad hjärna, något som gör det svårare att ta sig ur fattigdom. Det blir en ond cirkel.”

Vad gäller medfödda könsskillnader har vi ett djurarv av honor som haft huvudansvaret för ungarna. Och hannar som ”över årmiljoner har konkurrerat om honor med hjälp av fysisk styrka.” Men hos människan har våldsanvändningen minskat, och även könsskillnaderna i våld.

Det ser författaren som en positiv kulturell utveckling till mindre våld och mer jämställdhet mellan könen. Vi har kulturellt evolverat till mindre våld hur otroligt det än kan låta. Se även Steven Pinkers tegelsten ”The Better Angels of Our Nature – Why Violence has Declined”.

Vidare sagt om könen bland djuren så konkurrerar det kön som har minst roll i reproduktionen (ansvar för ungarna) om det kön som har mest ansvar för ungar/barn. Mestadels konkurrerar hannar&män om honor&kvinnor – med det finns djurarter med omvända könsroller. Märk: det handlar i evolutionen om såväl naturligt som sexuellt urval.

Hannar vinner reproduktivt (sprider sina gener) på att (makt-) konkurrera med andra hannar via fysisk styrka och kamp. Men honor vinner inte reproduktivt (sprider sina gener) på att konkurrera med andra honor. Istället tenderar honor att samarbeta med varandra.

Min politiska slutsats är att eftersom kvinnan av naturen är mer fredlig och mer samarbetande så bör samhället bli bättre med mer kvinnomakt (50 procent). Så kan tendensen till biologisk könsskillnad användas för att kulturellt skapa ett fredligare samhälle och en fredligare värld, som jag ser det.

Det är ett kontroversiellt särartsfeministiskt argument jag använder ovan, i motsats till likhetsfeminismen (könen är enbart sociala konstruktioner). Genusvetenskapen kan dock förklara kulturella könsskillnader, poängterar Patrik Lindenfors.

Men såväl frågan om könens natur som människans natur är inte en fråga om tyckande, det är en forskningsfråga som bland annat Patrik Lindenfors forskar kring. Fakta går före åsikt. Och fakta visar att könen skiljer sig åt i även visst beteende – något vanliga människor alltid noterat.

Vad gäller de traditionella svart-vit-gul-raserna (underarter), menar Patrik Lindenfors att de inte finns. Däremot existerar vissa andra mänskliga undergrupper, skriver han. Men människan som djurart har små skillnader mellan individerna.

Detta med mänskliga grupperingars existens är återigen en fakta- och bedömningsfråga, inte en fråga om åsikt. Men att det verkar finnas vissa grupperingar inom människosläktet, som har några skillnader sig emellan, det är väl bara att helt enkelt konstatera och acceptera, menar jag.

Att individer är olika men lika värda är ju självklart, så varför skulle det inte gälla även för grupper – olika men likvärdiga. Fakta bör gå före beröringsskräck i denna heta fråga (liksom i alla frågor). Och vad än skiljer mellan människogrupper så är det ju ändå självklart att alla former av rasism eller nervärdering av andra mänskliga grupperingar är oacceptabel.

När det gäller människans samhällsbyggande visar boken att vi är en extremt social och samarbetsinriktad varelse, det är vårt signum som däggdjursart. Och att vår socialitet har samband med språket och hjärnans utveckling, som tillåtit allt större former av samverkan och kommunikation (även med individer vi aldrig träffar, som i kulturellt och socialt konstruerade nationer – se ”Den föreställda gemenskapen”, (mitt tillägg).

Men mänskligheten har aldrig bildat ett enda samhälle (det är först i vår moderna tid det blivit en praktisk och teoretisk möjlighet). Människan präglas därför och tyvärr av Vi-Dom-tänkande – av solidaritet med främst den egna gruppen. Där kamp mot och konkurrens med Dom stärker Vi-känslan i den egna gruppen, som boken framhåller.

Men grupper, etniciteter, samhällen, stater och nationer kan också samverka via till exempel fredlig handel, lägger boken till. Och jag lägger till att nationellt självbestämmande (gruppdemokrati) och inåtvänd nation(alism) kan bidra till att omforma negativa konfliktiva Vi-Dom-relationer till positiva samverkande Vi-Ni-relationer (inom och mellan nationer).

Den resan har våra nordiska länder framgångsrikt gjort – från krigiska stater till syskonfolk. Se Norges fredliga frigörande från Sverige 1905 med stöd av främst den svenska arbetarklassen. Ett bra exempel på fredlig samlevnad nationer och folk emellan.

Nu har jag russinplockat mina favoriter ur bokens stora kunskapsmassa, och bland annat har jag inte tagit upp alla intressanta reflektioner och fakta kring tänkandet och dess utveckling. Med hjärnor som bildar ”noder i ett gigantiskt sammankopplat nätverk av hjärnor”.

Och att vår unikt starka förmåga till kultur binder oss samman i en slags gemensam kunskapsbank, som gör att människosläktet har drag av superorganism (om än mycket svagare än myrornas dito). ”Det är den kulturrevolutionära processen som är grunden till människans makalösa framgångar.”

När boken på sluttampen tar upp den eviga frågan om den fria viljan skriver Patrik Lindenfors det enklaste och vettigaste jag någonsin läst i frågan. Man behöver inte gå till kvantvärlden för att argumentera för existensen av fri vilja (min kommentar):

”När det kommer till fri vilja är summan större än delarna, något som är en vanlig konsekvens av evolutionen. Liv kommer ur samverkan av delar som inte lever. Känslor kommer ur samverkan av delar som inte känner. Tankar kommer ur samverkan av delar som inte tänker. Och fri vilja kommer på samma sätt ur samverkan av delar som inte väljer: människor kan göra fria val även om konceptet ´fritt val´ inte existerar för de delar vi är byggda av…

Med den hjärna och den programmering du har fått, har du också fått ett personligt ansvar att bete dig moraliskt gentemot dina medmänniskor. Ta det.”

Hans Norebrink, arbetare och journalist

# Kunskap i sig är bra, nödvändig och självklar. Själv vill jag dock också se hur människokunskap kan användas för att skapa ett bättre samhälle och en bättre värld. Och som boken visar har vi en potentiell vilja och möjlighet till det.

Men det vore osmart att inte också ta hänsyn till våra gamla medfödda beteendetendenser, så att vi politiskt arbetar med och inte emot människonaturen. Så tänker jag när jag pläderar för en inkluderande färgblind nation som den viktigaste och bästa politiska nivån.

Svenskhet och inkluderande antirasistisk nationalkänsla är inte i sig bättre än andra nationsgemenskaper. Men nationen är den hittills högsta formen av utbredd identifikation, samhällstillit och vi-gemenskap som har skapats.

Nationen bygger på vår biologiska gruppkänsla av likhet och tillhörighet. En sådan känsla kan uppstå när människor i vissa områden upplever sig som sammanlänkade på grund av likhet i språk, historia, geografi, politik, kultur, traditioner, religion, ursprung, utseende, ekonomi, kläder, mat, bordsskick, naturförhållanden etcetera.

Med hjälp av vår medfödda gruppkänsla, intelligens och symboliska tänkande kan gemenskapskänslan hos vissa större grupper omskapas till en tro på att man tillhör en politisk-kulturell nation. Det är en social (”påhittad”) konstruktion på biologisk grund (se ”Den föreställda gemenskapen” och ”Vad är nationalism?”).

Därav faran med mer EU-makt och en tänkt världsstat (med farlig maktkoncentration). Få människor identifierar sig som européer eller världsmedborgare. Eliten lösgör sig från folket, varpå demokratin bygger. (se ”Eliternas uppror”). Globalisering minskar folkmakten.

Ett samarbetande världssamhälle av löst hoplänkade nationalstater är bra, inte en världsstat med dess farliga maktkoncentration (och våldsmonopol) långt ovanför vanliga människor och deras liv och arbete, som jag ser det.

Nationen klarar av att bevara den biologiska vi-känsla vi har med oss från våra apförfäder och stenålderssläktingar. Sen finns samma fara för krig mellan nationer som mellan stenålderns jägarsamlarband. Alla mänskliga grupper, inklusive nationen, kan kriga med andra grupper – eller samarbeta. Mänskliga grupper har alltid detta dubbla Janusansikte av konkurrens eller samarbete med granngrupperingar.

Med det sagt ser jag ändå fria och jämlika syskonnationer i global samverkan som framtidsidealet. Den moderna nationen och demokratin föddes tillsammans. Och via den nationella demokratin har vi den bästa möjligheten att samverka fredligt med resten av mänskligheten.

En alla våra gamla och nya medborgare inkluderande färgblind nation gynnar den gemensamma identitet, varpå såväl bred folklig som klassmässig sammanhållning bygger. Det skapar i sin tur goda förutsättningar för positivt samhällsbygge, demokrati, solidaritet, välfärd (och en vänstertänkt framtid av global frihetlig jämlik och klasslös socialism).

Sammanfattningsvis: Nation och nationalism kan vara god inåtvänd progressiv och ond utåtvänd aggressiv. Den bygger i båda fall på vår biologiska gruppkänsla. Detta genom att människor känner sig kulturellt besläktade och ihophörande med sina upplevda likar.

Ovanpå detta intellektuella som politiskt pläderar för skapandet av en nation (nationalstat) via nationellt självbestämmande. Nationen är alltså en samhällsskapande trestegsraket av Biologi, Kultur och Politik.

# När jag föreslår att politisk makt på alla nivåer till hälften bör tillfalla kvinnor kombinerar jag även här biologi med kultur. Individskillnader är alltid större än alla slags gruppskillnader, men kvinnor som grupp ligger något närmare de ideal av fred, frid och samarbete jag som gammal vänsteraktivist förespråkar. Exempelvis röstar fler kvinnor på vänsterpartiet än män, och fler män röstar på sverigedemokraterna än kvinnor.

Läs mer: DN,

Köp boken från Adlibris

Köp boken från Bokus

Advertisements