I GP hävdar en journalist och författare med namnet Jenny Högström att rapparen Yasins beskrivningar av våld och droger är dagens arbetarlitteratur. Det är ju dumheter. De från arbetarklassen som begår brott är en liten minoritet inom arbetarklassen. Ofta är de avskydda och hatade. Brottslighet är inte något som arbetare i gemen försvarar eller tycker om. Det är ju vanliga arbetare som är de mest utsatta och drabbade av det våld som Yasin förskönar och förhärligar efter de kriminella själva som ju dock oftast kommer från arbetarklassen.
I Yasins fall handlar det om en rappare som faktiskt kommer från underklassen i Sverige, men det han lyfter fram i sina låtar är inte arbetarklassens liv utan trasproletariatets liv, de kriminellas liv. Det är nåt helt annat än arbetarlitteratur. Hade texterna och musiken handlat om hans mamma som sliter i vården eller om hans pappa som kör taxi och villkoren för deras liv hade det däremot varit arbetarlitteratur. Jag skulle snarare säga att hans texter och musik är en variant av deckare och thrillers. Gangsterlitteratur. Mario Puzo. James Ellroy, Charles Willeford, Chester Himes. Högström är helt enkelt ute och cyklar. Hennes artikel är kvalificerat skitsnack. Gangsterromantik.
Men Yasin själv är också problematisk. Han är en central figur i ett ökänt kriminellt gäng som kallas för Shottaz och borde inte vara idol för någon. Hans liv är inget att sträva efter även om han lyckats tjäna bra på sin musik och sin brottslighet.
Med vissa andra rappare som Einár så handlar det om en genuin medelklassuppväxt i en kulturfamilj. Det kan finnas problem i såna familjer också men om de yttra sig i brottslighet är det individuella problem och inte klassrelaterade problem. Att en sådan person skriver glorifierande om våld och brott är helt klart inget tecken på att det handlar om arbetarlitteratur. Det handlar snarare om gangsterlitteratur och frågan är om det är något som ska bejakas eller uppmuntras. Men självklart är det också något som kan vara värt att lyssna på.
En del reggaemusik jag lyssnade på som ung och lyssnar mycket på än idag beskriver ju samma saker med samma typer av texter som gangsterrappen. Precis som deckare är värda att läsa och maffiafilmer värda att se. Samtidigt tror jag inte heller att rap-musiken bidrar till att hantera klassorättvisorna i samhället som några forskare i helt andra områden verkar tro.
Läs också:
