Avslutande kommentar kring vänstern och antisemitismen

Del 7 av 7 i serien Vänstern och antisemitism

Från diverse borgerligt och sionistiskt hålla påstås ofta att vänstern inte vill och inte kan diksutera antisemitism eller specifikt antisemitism inom vänstern. Jag har genom min artikelserie visat att detta påstående inte är sant. Det förekommer och har förekommit reglbundna debatter om antisemitism inom vänstern just i den aktuella vänstern. Det är möjligt att man måste dela upp vänstern lite här. Inom den trotskistiska vänstern finns en omfattande debatt och mängder med skrivet material, inom den autonoma/anarkistiska finns lite mindre, men det finns. Slutligen finns inom den stalinistiska/maoistiska delen av vänstern en bristfällig och liten debatt om detta.

Antisemitismen inom vänstern är dock ett mycket litet och marginellt problem. De som pstår attd et är ett stort problem idenfierar ofta staten Israel med judendom och likställer israel med jude. Detta förhållningssätt är helt fel och förkommer främst bland borgerliga skribenter och sionister som angriper vänstern för att denna kritiserar Israel. För att citera Judith Butler (för info om vilka namngivna personer är, se originalartikeln):

Det är ironiskt att när Summers likställer sionism med judiskhet ansluter han sig till just den taktik som antisemiter använder sig av. När han höll sitt tal fanns jag på en e-postlista där ett antal personer som var motståndare till statens Israels nuvarande politik och ibland också till sionismen, började tillämpa samma glidningar; ibland kritiserade de vad de kallade ’sionism’ och vid andra tillfällen vad de kallade ’judiska’ intressen. När helst detta inträffade blev det protester, och åtskilliga personer lämnade listan. Mona Baker, en universitetslärare i Manchester, som uteslöt två israeliska kolleger från redaktionen för hennes akademiska tidskrift i ett försök att bojkotta israelsiska institutioner, hävdade att det inte fanns något sätt att skilja mellan individer och institutioner. Genom att utesluta dessa personer menade hon, betraktade hon dem som representanter för den israeliska staten eftersom de var medborgare i det landet.

Men medborgare är inte det samma som stater. Själva möjligheten till verklig opposition förutsätter möjligheten att skilja mellan dem.

Bakers svar på den kritik som följde vara att skicka e-post till academiforjustice e-postlista där hon klagade över »judiska« tidningar och menade att hon blivit utsatt för »påtryckningar” när några av dessa tidningar bjöd in till en diskussion om hennes tidskrift med de kolleger hon uteslutit. Hon vägrade att göra detta och ansåg sig nu kämpa mot »judar«, som hon identifierade som en lobby vilken utsatte henne för påtryckningar.

Den kritik jag riktade mot Summers uppfattning gäller också för Baker: det är en sak att kritisera Israel i sin nuvarande utformning och praktik, liksom att ifrågasätta själva sionismen, men något helt annat in motsätta sig »judar« eller förutsätta att alla »judar« har samma uppfattning, att alla stödjer Israel, identifierar sig med eller låter sig representeras av Israel. Märkligt nog, och smärtsamt, måste det sägas att på denna punkt håller Mona Baker och Lawrence Summers med varandra: Judar är samma sak som Israel. I det ena fallet används upprättningen som ett stöd i argumenteringen mot antisemitism, i det andra blir det en effekt av själva antisemitismen.

En aspekt av antisemitism, eller i själva verket av varje form av rasism, är att ett helt folk, felaktigt och godtyckligt tillskrivs en speciell inställning, åsikt eller läggning. Att säga att alla judar har samma uppfattning om Israel eller kan företrädas av Israel, eller, tvärtom, att staten Israels agerar för alla judar är att sammanblanda judar med Israel och därmed att reducera det judiska i antisemitisk riktning.

Genom att insistera på att göra skillnad mellan Israel och judar vill jag skapa utrymme för kritik från judar och ickejudar mot Israel, men jag motsätter mig också en antisemitisk reduktion av judiskhet till israeliska intressen. »Juden« definieras varken av Israel eller av antisemitismen. »Judcn« överskrider båda bestämningarna och kan konkret sökas som en historiskt och kulturellt skiftande identitet som inte tar sig en enda form eller har något specifikt ändamål. Har man väl gjort denna avgräns-ning kan diskussionen om såväl sionism som antisemitism börja, eftersom det är lika angeläget att förstå sionismens historiska erfarenhet och diskutera dess framtid som att bekämpa antisemitism varhelst den dyker upp.

Vad som behövs är en offentlig arena där sådana frågor kan bli mångsidigt genomlysta och att man förhindrar att den begränsas av uteslutningar och censur. Om man inte kan uttrycka kritik mot våld som begås av Israel utan att anklagas för antisemitism, då bidrar denna anklagelse till att inskränka det existerande offentliga debattutrymmec och att göra israeliskt våld immunt mot kritik. Man hotas att anklagas för antisemitism på samma sätt som man hotas att kallas för ‘förrädare’ om man kritiserar USA:s senaste krig. Sådana hot syftar till att begränsa den offentliga arenan genom att sätta gränser för vad som kan sägas. Det offentliga samtalets värld skulle på så sätt bli en plats där kritiska perspektiv exkludera-des och allmänheten skulle börja uppfatta sig själv som någon som inte talar klarspråk inför uppenbart och oberättigat våld.

Normal kritik av Israel är inte antisemitism och jag tar därför tillfället i akt, med anledning av tidningskonferensen om pressfrihet i Göteborg, att påpeka att det av liberaler så omhuldade Israel hör till de länder som dödar journalister. Så mycket för snacket om att Israel skulle var nån typ av ”mönsterdemokrati” som bryter mönstret i Mellanöstern. Snarare är det väl så att Israel bidrar till och fördjupar det förtryck och det kaos Mellanöstern befinner sig i.

Vänsterns problem med antisemitism är alltså minimala. Och inte heller har vi några bekymmer med att diskutera dessa problem. Det tycker jag att jag visat klart genom min artikelserie.

Intressant?
Borgarmedia: AB,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Vänsterns problem med antisemitism, del 2
Advertisements
  • johan

    Anders_S, du ska förvisso ha en eloge för att du velat ta debatten (även om jag starkt avvisar dina slutsatser, och målsättningen, som varit klar redan från början).

    Men låt oss då vända på steken. Skulle du kunna nämna en enda vänsterdebattör som du anser ÄR antisemit? Finns det en enda i Sverige som, även enligt dina definitioner, är det?

  • Anders_S

    Nej, jag kan inte nämna någon som är antisemit. Men jag kan nämna en som jag anser har skrivit antisemitiska saker, Lars Wilhelmsson.

    Jag har helt klart sett vänstermänniskor (eller i alla fall folk som upggett sig vara vänster) göra antisemitiska uttalanden på diskussionforum och liknande. Anonymt. VIlket gör det svårt att säga attd everkligen är vänster.

    Jag har själv alltså aldrig personligen stött på nån antisemitism nom vänstern, däremot bland invandrare från mellanöstern som går med i vänsterdemosar mot exempelvis Israel. Därför har jag i sådana avsnitt av min serie citerat Andreas Malm och Håkan Blomqvist som gett några exempel.

    Jag har både av nazister och av araber och iranier i Sverige blviit kallad judejävel, judeälskare och liknande. mend etat av personer jag inte kallar vänster. Av vänsterfolk har jag blivit kalald andra saker, CIA-agent, polistjallare osv.

    Sålunda blev jag vid de olika demonstrationerna för och mot Israel nyligen, vid 60-årsfirandet kallad följande saker av uppjagade människor: judejävel, polistjallare, rövslickare, polisagent, hamasälskare, fascist, kommunistjävel osv. Något jag också kommenterat i ett av inläggen.

  • Pingback: Vänstern och den islamska fundamentalismen | Svensson()

  • Pingback: Alla påståenden om muslimer och islam är inte islamofobi | Svensson()