I den vetenskapliga tidskriften Forskning & Framsteg nummer 1 / 2008 fanns en artikel som hette Varför samarbete lönar sig. Artikeln redogjorde för de senaste forskningsrönen kring människans natur. Dvs hur människan biologiskt är. Man har nämligen inom fler olika forskningsfält för närvarande uppfattningen att samarbete är något som gynnats av evolutionen:
Reciprocitet, eller ömsesidighet, kan definieras som utbyte av tjänster mellan två eller fler obesläktade individer till bådas eller hela gruppens fördel. Detta är något som finns hos alla de djurarter som i grupp löser vissa problem som de inte skulle klara individuellt. Korallerna bygger sin väldiga borg med gemensamma ansträngningar, silvertärnorna i kolonin på skäret samverkar i att avvisa den anflygande havstruten och zebrorna på savannen nafsar bort varandras parasiter på kroppsdelar där de själva inte kommer åt.
Svågerpolitik och ömsesidighet spelar en viktig roll också i människans socialitet. Ledare ger förmåner åt sina kusiner, och bollspelare ger varandra målgivande passningar för att säkra lagets seger.
Men hos människan gör också främlingar varandra tjänster utan att räkna med att någonsin få en gentjänst. Hur kan ett sådant beteende förklaras?
[…]
Nyckelbegreppet är stark reciprocitet. Det betecknar en kombination av två principer: att belöna dem som visar samarbetsvilja och att straffa dem som bryter mot etablerade normer – även om det medför egna kostnader. Stark reciprocitet förekommer mellan människor som tillhör samma grupp men som i allmänhet inte är släkt eller ens bekanta med varandra. Det uppseendeväckande med berättelsen om den barmhärtige samariten är ju att han hjälper en människa från en annan befolkningsgrupp. Hade det varit en samarit som låg där vid vägkanten och höll på att dö, hade händelsen knappast varit värd att beskriva i Bibeln, än mindre om det varit hans bror.
Men alla människor är inte gruppsolidariska, utan det finns lurendrejare och parasiter som tar för sig av samhällets förmåner utan att ge något tillbaka. Hur kommer det sig att andelen sociala parasiter i mänskliga samhällen inte blir så hög att solidaritet blir en ohållbar strategi och systemet brakar samman?
Ungefär så här föreställer sig forskarna att det fungerar: Varje människa är förprogrammerad att känna igen normbrytare och hysa lust att straffa dem, även till egen kostnad. Människor reagerar även när de inte lider någon personlig skada av det normbrott som de bevittnar. När människor levde i små grupper där alla kände alla, kom påföljden snabbt: syndaren fick stryk, uteslöts ur den sociala gemenskapen – eller värre. I våra anonyma jättesamhällen har samhällets försvar mot lagbrytare institutionaliserats i form av ett rättssystem som tjänar samma urgamla syfte: att hålla tillräckligt många inom lagens gränser så att samhället inte bryter ihop. Är detta fria spekulationer? Nej, socialpsykologer och andra forskare har prövat idéerna både experimentellt och med andra metoder.
Det betyder att samarbete är genetiskt betingat. Några som tagit fasta på detta och den moderna forskningen kring människans natur och väsen är etnologen Åke Daun och vaktmästaren och aktivisten Hans Norebrink.
Åke Daun är ju välkänd för många, men Hans Norebrink kräver kanke en liten presentation. Han är tidigare medlem i Kommunistiska Partiet, KFML(r) eller KPML(r), som det hette på den tid han var med, men lämand för länge sen. Efter många resor runt jorden, volontärarbete i Bolivia och universitetsstudier arbetar han idag som vaktmästare på Sahlgrenska sjukhuset. På 1980-talet var han en välkänd person i solidaritetsarbetet med Nicaragua och befrielserörelser i Centralamerika. Han har tidigare också varit en flitig skribent i tidningen Internationalen och Nyheter från Latinamerika. Idag skriver han främst i Broderskapsrörelsens tidning Broderskap.
Tillsammans har de två skrivit en bok om människans natur och väsen som heter Snällare än du tror. Människan – social av naturen. I boken redogör de båda för alla forskningsrön, inom så vitt skilda forkningsfält som hjärnforskning , etnologi, sociologi, biologi med flera, som visar att människan även är god. För samtidigt som de effektivt vederlägger och motbevisar alla påståenden om att människan innerst inne är egoist och självisk konstaterar de i likhet med artiklen i FoF att människan är osjälvisk, snäll, hjälpsam och god på samma gång som människan är ond, elak, självisk och ohjälpsam. Sammantaget blir dock boken ett övertygande dokument för att människans godhet, snällhet, hjälpsamhet och ömesidigihet är genetiskt inbyggd i människan som biologisk och social varelse. En varelse som lämpar sig ytterligt väl att bygga ett samhälle byggt på gemenskap och ömsesidighet, ett socialistiskt samhälle.
Boken är skriven i i dialogform, som ett samtal mellan Norebrink och Daun, vilket tyvärr gör den ganska svårläst och den är samtidigt också en uppgöresle med det stalinistiska arvet som Hans Norebrink gått och burit på sen han var ung. Den biten kan kanske göra boken extra intressant för de som i likhet med Norebrink har ett förflutet inom någon stalinistisk eller maoistisk rörelse. För samtidigt som det är en uppgörelse med den trosfasta marxism-leninism-maoism som många var anhängare av på 1970-talet är boken också ett bevis för att socialismen är en fråga som än idag är i högsta grad aktuell. Ja, kanske än mer aktuell när de gemensamma lösningarna och jämlikheten får allt mer stöd inom forskningen som varande naturligt förekommande beteende hos människan.
För att få framgång så måste dock socialister även ta hänsyn till den genetik och den biologiska och genetiska kontruktion som människan också är. Det är bl.a. biologiska och genetiska skillnader mellan könen, som inte bara har med utseende, sexualitet och reproduktion att göra. Vidare sånt som att människan är både ond och god, självisk och osjälvisk. Tanken på att kunna skapa ”den goda människan” som en del socialister förr har trott på är enligt boken lika dödfött som idén om att människan innerst inne är egoist.
Samhället måste alltså byggas med sådant i åtanke så att man kan konstruera ett samhälle med mekanismer, både sociala och kulturella som utifrån människans natur skapar ett så jämlikt, jämställt och bra samhälle som det bara är möjligt. Boken av Åke Daun och Hans Norebrink är som jag ser det, en måsteläsning för vänstermänniskor som vill skapa ett annat samhälle. Innehållet är minst lika viktigt som innehållet i jämlikhetsbibeln, Kate Pickett och Richard Williamsons bok Jämlikhetsanden. En snällhetsbibel för socialister helt enkelt. Gemenskapens snällhetsbok i motsats till Einhorns bok Konsten att vara snäll, som är individualitetens snällhetsbok.
Intressant?
Bloggat: Röda Lund, Badlands,
Om människans ”snällhet” i media: UNT1, 2, 3, Nordling1, 2, 3, SVD1, 2, 3, DN1, 2, 3, 4, VOF,
Kornet, Clarte, AB1, Bea,
Annat i närliggande i media: Fria.nu, Gbgfria,
Läs även andra bloggares åsikter om Norebrink, Åke Daun, Altruism, Snällhet, Ondska, Godhet, Konsten att vara snäll, Natur, Vetenskap, Social rättvisa, Social välfärd, Samhälle, Politik
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Klassikern i detta sammanhang är ju Kropotkins Inbördes hjälp (http://en.wikipedia.org/wiki/Mutual_Aid:_A_Factor_of_Evolution) som är anmärkningsvärt insiktsfull även om den bakomliggande kunskapen i biologi och evolution förstås var mycket mindre då.
Det låter som syftet med denna bok liknar A Darwinian Left av Peter Singer. Ska bli intressant att läsa!
”Det är bl.a. biologiska och genetiska skillnader mellan könen, som inte bara har med utseende, sexualitet och reproduktion att göra.”
Redogör gärna för de skillnaderna. Jag antar alltid stor skepsis inför sådant.
Det rä en femtedel av boken. Du får läsa den. Och Forskning & Framsteg. Finns artikalr där också, eller så får du vänta tills jag skriver nåt om det. Men sådana saker som olika stora halter av serotonin, faktiska skillnader på hur hjärnan ser ut och fungerar (vilket delvis kan förklaras med hur vi uppfostars, men inte helt) osv. Vi skiljer oss inte i nämvärd omfattnign från andra djur på det området.
Problemet är väl som jag ser det att inte ens dagens vänster tar hänsyn till människans natur som boken tydligen beskriver, vilka av vänsterns heliga kor måste offras efter denna verklighet.
Det är väl en tanke att till ex sp partiprogram skall anpassas efter dessa rön,för om nu den mänskliga naturen passar för socialism, bör det väl vara något fel med partiprogrammet om man ser till antalet väljare.
Jag kan idag inte se att SP skulle ha nåt fel på programmet eller att vi skulle behöva offra något. Det finns liksom andra saker än det perfekt programmet (en felsyn som vänstern länge haft ocgh som du tycks del, man kan intes kriva ett perfekt program) som avgör. Sen är det ju så att under en stor del av 1900-talet så styrde ju partier med socialistiska målsättningar stora delar av världne. I Sverige styrde ett sådant parti udner större delen av 1900-talet. Glöm inte att jag anser att de socialdemokratiska försöket var ett bättre socialistiskt försök än Sovjet-systemet.
Här finns det en rolig beskrivning av varför samarbete lönar sig rent matematiskt: http://www.nada.kth.se/~asa/Texts/moral.html
Det är ytterst välgörande hur nyliberalismens ego-kult krossas på fält efter fält – de senaste årens ekonomipris, Wilkinson & Pickett, och så den här boken som jag ska läsa så fort jag hinner. Det gör det bara så mycket angelägnare att formulera ett alternativ. Jag hoppas att Anders’ Sp-are medverkar här och inte sluter sig inne i ett leninistiskt ”vi vet bäst”-tänk. Vi har inte råd med sekt-partier, de som skulle kunna medverka är en mycket bred samling från alla möjliga håll och finns definitivt inte bara inom en viss ”vänster”-tradition.
Jag har nu sökt på ”kvinnor män” och ”biologiska könsskillnader” på FoF:s hemsida och den enda som säger att det finns biologiska skillnader i hjärnan är Annica Dahlström, (tokig) särartfeminist. Jag hittar snarare artiklar som motbevisar ev. skillnader eller som säger att vi inte kan veta eftersom vi inte vet hur stor den sociala påverkan är.
Josefin: Annika Dahlström är inte så tokig som man tror. Hennes särartsfeminism är tokig, men hon är inte alltid lika tokig. Hans Norebrink gillar henne, det gör inte jag. Erik Svensson kommer att gå närmare in på dessa frågor när hans kriver om boken i Röda Rummet.han menar att Daun och Norebrink generaliserar för mycket utifrån bilogisk skillander som finns. Jag väntar med att skriva om detta tills han har skrivit. Men jag har artiklar i papppersupplagan av FoF som ger stöd för en del av Dahlströms påståenden. Men det finns samtidigt saker, som jag skrev i kommentaren, som visar att skillander i hjärnan också skapas av uppfostran. Så vad som är hönan och ägget här är problematiskt. Dessutom finns också stora skillnader mellan olika män. Det är möjligt att jag missuppfattat forskningsläget på området, men jag ska följa upp det som jag tidigare skrivit.
En uppfattning som jag dock starkt vänder mig mot är att kön enbart skulle vara en social konstruktion. Något som Linn Hjort exemeplvis hävdar i Fria Tidningar i en debatt med just Hans Norebrink. Kön är för mig både en biologisk och social konstruktion precis som mycket annat. Själviskhet, Osjälviskhet osv. Det är dubbelheten som är det viktiga, att ingenting är svart eller vitt, utan mer komplicerat. Allt är möjligt om man ser det mesta som både biologi och socialt betingat. Det innebär också att vissa saker fungerar inte, exempelvis att skapa den goda människan, för det är mot biologin. Eller att skapa ett kön, eller att kvinnor och män kommer att bli exakt lika. Däremot så kan man naturligtvis bli helt jämställda. Det strider inte mot biologi eller nåt annat.
Jag ska alltså skriva ett inlägg om genus i samband med boken och ett om våld.
Om författaren av boken i blogginlägget överhuvudtaget gillar Annica Dahlström, som lätt kan sågas ex. såhär: http://www.dn.se/opinion/debatt/pahittade-fakta-om-konsbiologi-utgor-missbruk-av-forskarroll-1.450002 så gör det mig mycket skeptisk till det som beskrivs i Människan- snällare än du tror. Jag får väl ta och läsa boken själv som du säger.
Ang.graden av social konstruktion så tror jag visst att det finns någon form av biologisk essens som påverkar det sociala, men jag ser inte två absolut åtskilda könskategorier i form av kvinnor och män, snarare en mer eller mindre flytande skala. Den kritik som socialkonstruktivister riktar handlar snarare om just de fasta kategorierna.
Josefin: Sök på följande på Google: Anne Campbell A MInd of her own. Också Robert Trivers Parental investment och Donald Symons Evolution of Human Sexuality.
Ja det finns personer som hamnar mellan absoluta könstillhötigheter. Ingen tvekan om det. Men är det enstaka avvikelser eller inte?
I det här sammanhanget så är just frågan om våld också nåt viktigt. Män är långt mer våldsamma än kvinnor. Orsakerna till det kan troligen inte bara vara sociala då det är lika i alla typer av samhällen.
Ja, läs boken och skriv nåt. Fast Hans menar att Dahlström är tokig, men att vissa saker som hon påpekar är svårt att bortse från.
Den vetenskapliga forskningen är ett ständigt föränderligt, diskuterande, undersökande och sökande efter fakta. Sanningen förändras hela tiden allteftersom vi människor lär oss mer. Och i varje given stund finns det flera åsikter som konkurrerar med varandra, till och med vad gäller växthuseffekten. Vi som vill utgå från verkligheten när vi politiskt arbetar för att förändra den har att arbeta med denna komplicerade situation.
Exempelvis finns det förstås olika forskaruppfattningar om de båda könen, likheter och skillnader. Men jag ser det så här. Vi människor är däggdjur, och däggdjur har sedan miljoner år specialiserade könsroller. Honorna bär ungen inom sig, ammar och skyddar det. Hannen skyddar, försvarar och föder – i varje fall vissa. Honorna tenderar åt reproduktion, hannarna åt produktion.
När människans intelligens ökade växte babyns huvud i storlek, och det blev tvunget att föda människobarnet ”för tidigt”. Därför blev det tvunget för människohannen att även han ta mer aktivt ansvar för barnet. Men medan kvinnan har miljontals år av specialisering på barn bakom sig har hannen några hundra tusen år bara. Det måste göra skillnad i beteende.
I alla kulturer och tider är också kvinnan mer vårdande och mannen mer aggressiv. Det är orimligt att anta att samtliga mänskliga samhällen skulle ha dessa skillnader om de inte var i första hand allmänmänskliga (biologiska) snarare än kulturellt och socialt konstruerade. Men människan är också det djur som lättast kan frigöra sig från sitt genetisk arv, så jag kan inte se att ett jämställt samhälle skulle vara omöjligt.
Dessutom är ju dessa könsskillnader GODA NYHETER. Om vi har värderingen att vi vill ha ett fredligare (mindre våld) och mer omvårdande (välfärd) samhälle, så kan ju kvinnorna bidra med det! Vilken resurs att mobilisera mot patriarkatet! Ge halva den politiska makten på alla nivåer i världen till kvinnan. Det måste bara leda till ett bättre samhälle!
Har nu ögnat igenom Dauns/Norebrinks bok. Kanske kan vara en bra början på en debatt. Men det saknas mycket. Till exempel
– fenomenet gåvoekonomi (utbyte som regleras av behovet att bygga sociala relationer) förbises helt såvitt jag kan se. Jacques Godbout och David Cheal har skrivit ett par bra böcker om detta, liksom även Amitai Etzioni
– fenomenet allmänningar, dvs vad Elinor Ostrom fick ekonomipriset på. Mer om allmänningar finns på http://www.folkrorelser.nu/rorelsemapp/bakgrunder/marcellus.html
– den diskussion som jag refererar till i inlägget ovan, dvs hur spelteorin ”bevisar” att tit-for-tat är den rationellaste strategin.
En bok som integrerar detta kanske kan bli projekt nr 2?
Det är relevanta och bra invändningar. Ska se till att Hans läser detta och funderar på dina förslag. Ny hjärnforskning visar att strävan efter jämlikhet faktiskt syns och är inbyggd i hjärnan.
http://www.nature.com/nature/journal/v463/n7284/edsumm/e100225-12.html
http://www.nature.com/nature/journal/v463/n7284/full/nature08785.html
http://ejnermark.blogspot.com/2010/02/den-jamlika-genen.html
Har skickat en recension på ”Allmänningen som samhällsinstitution”. Jaså glömde vi ta med att lika-för-lika (tit-for-tat) ger bästa resultat.
Vi skrev mer på det biologiska planet, allmänningar och gåvoekonomi är mer kulturella utryck för den genetiska reciprociteten/ömsesidigheten.
Jag slickar i mig att åtminstone en person vill se en fortsättning på min bok. Men skulle jag skriva en bok till, blir det ingen fortsättning utan en förenkling. Vår snällbok var för svår och dessutom i en form (diskussion) som inte är helt lät för läsaren.
Det skulle behövas en grundbok i evolution/vetenskap och samhälle/socialism, en blogg också kanske. Åke har andra projekt, men jag kan tänka mig detta. Vill dock läsa in mer material först.
Hans, kontakta Erik Svensson, som ligger bakom bloggen BiologyandPolitics. Han är säkerligen intresserad av ett sånt projekt, även om kanske inte kan vara drivande på något sätt.
http://biologyandpolitics.blogspot.com/
Kristoffer: Du skriver i ”Den jämlika genen” att du är kritisk till vulgär-biologistiska/materialistiska förklaringar av jämlikhet, och funderar på en växelverkan. Som jag förstår det har så skett (”Se snällare än du tror” och Boehms ”Hierarchy in the Forest”).
I de sociala djursamhällena härskar hierarki. I jägarsamhället kunde den kulturella, intelligenta, språkliga och samarbetade människan sluta sig samman mot eliten, för att uppnå rättvisa och jämlikhet genom socialt urval. Då fick fler vara med och sprida sina gener vilket gynnade flest evolutonärt.
Jägar-samlarnas sociala normer om jämlikhet, rättvisa, generositet påverkade sedan vår genmassa, efter lång tid. Vår kultur/miljö (del av fenotypen) påverkade vår biologi/arv (genotypen). Ungefär som kulturell boskapsskötsel gjorde oss biologiskt laktostoleranta.
# Fenotypen är resultatet av genotypens interaktion med miljön.