68:s röda medelklass

Boknytt
1968
Kjell Östberg
Prisma

68:s röda medelklass

Klass är dels ett objektivt statistiskt begrepp. Dels ett subjektivt politiskt – en grupp med en egen identitet som agerar kollektivt. I den senare betydelsen föddes den svenska arbetarklassen kring 1880 och dog kring 1980. För att spetsa till författarens tes i provokativt syfte.

De vilda strejkerna och den arbetarfackliga aktivitet som blommade upp på de röda 60/70-talen var något av arbetarklassens sista dödsryckningar som en allvarlig mobiliserande kraft i samhället. Inte en proletär renässans för hållbar arbetarkamp. Och 68:orna som pratade om arbetare, var mer sällan arbetare själva.

Allt detta kommer tydligt och läsvänligt fram i den korta översiktsboken ”1968­ ­– när allting var i rörelse”. En bok intressant både för de som var med och inte. Detta eftersom ”1968” fortsätter att vara ett tema som ständigt återkommer i samhällsdebatten.

Vad var då 60-70-talens röda våg om ganska många av dem som deltog inte hade någon större arbetarförankring (trots tillfälliga proletariseringsförsök). Det analyserar författaren kunnigt.

Radikaliseringsvågen var en slags ideologisk överbyggnad (fernissa?): För en nyfödd välfärdsbortskämd ungdoms- och tonårssubkultur som letade  identitet, mening, gemenskap och livsstil (eget klädmode, frisyr, musik och jargong). För en snabbväxande grupp studenter som möttes och sökte sin plats i solen. För en de talrika intellektuella fyrtiotalisternas idéhegemoniska generationsprojekt. Samt för en ny växande offentliganställd medelklass, som snart växlade över till karriär och maktsträvan (ibland behållande en passiv ”munradikalism”).

Själv var jag på 70-talet arbetare och med i den maoistvänster som hade viss anknytning till arbetsplatserna. Som även vissa andra vänsterrörelser delvis hade. Men det hindrar inte huvudintrycket att vänstervågen var en trendig, övergående och ”popröd” medelklassrörelse. Jag tycker boken beskriver detta alltför förlåtande och överslätande.

Visst hade vänstervågen många bra idéer i sig. Och visst har många av dess demokratiska, egalitära och icke-hierarkiska tankar fortsatt att påverka samhället än idag. Och visst bedrevs ett ärligt och viktigt solidaritetsarbete – se Vietnam. Det har författaren rätt i.

Men alltför många ex-vänsterledare sitter idag med feta löner och har enbart förakt över till vanligt folk. De dansade en sommar när välfärden stod på topp, och tiger idag när folkhemsslaktens vinter är över oss. Svek är ordet. För att inte tala om lekstugerevolutionärer.

Tillägg: Valresultatet 2010 bekräftar detta. Efter ett kvartssekel med högervridning och nyliberalisering, samt fyra år med brutal borgarregering så backar alla större vänsteralternativ. Varför lyser så många som då var med nu med sin frånvaro på barrikaderna?

Var det kamp för välfärd, arbetarklass och socialism som drev dem på 70-talet borde de ju kämpa än hårdare idag när situationen är mycket värre för vanligt folk. Var det medlemskap i en trendig vänstersubkultur som drev dem på 70-talet borde de ju tvärtom vara tysta idag då borgarna firar triumfer och vänstern slickar sina sår. Svaret är uppenbart.

Än mer ska då den ärliga minoritet av blandat arbetar- och medelklassursprung som med äkta klasskänsla, solidaritet och idealism (i den folkliga betydelsen av ordet) kämpade på 70-talet hedras. De som fortsatt att kämpa i motvind under 80-tal, 90-tal och 00-tal, och nu fortsätter striden i än värre högervind under 10-talet.

Min bitterhet och mitt förakt riktar jag till de många svikarna. De få som fortsätter att kämpa har självklart min stora beundran.  Speciellt de som lämnat gammalt ideologiskt bråte bakom sig och insett att vänstern ständigt måste förnya sig via en levande och demokratisk debatt.

Läs boken: 1968 – när allt var i rörelse.

Läs mer: Dagens Bok, Enn Kokk, DN, Clarté, HD,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Torberg

    Jag tror att denna recension vunnit på om recensenten varit mindre bitter över sin egen osympatiska politiska ungdom. Jag vet inte var uppgifterna kommer ifrån i recensionen men minns en undersökning om radikala vänsterstudenter i Umeå från 70-talet som klart visade att dessa oftast kom från socialdemokratiska arbetarhem. Även om jag snarare kallar mej 38:a, efter Fjärde internationalens grundningsår, än 68:a, så tror jag det är klokt att se något djupare på den mäktiga ungdomsradikaliseringen under 60-talet än att tro att det främst handlade om mode och trend.

    F ö är inte historien slut och arbetarkampen på 60 och 70-talet är säkert inte den sista. Jag var på anti-SD-demon på Sergels Torg igår tillsammans kanske 5000 engagerade radikala tonåringar, de flesta med invandrarbakgrund. Majoriteten av dessa kommer säkert från arbetarhem och kommer att stanna i sin klass. Och såg inte ut att vilja ta nåt mer skit från ett havererande klassamhälle.

    • Anders_S

      Torberg: Jag är håller med dig. Jag har haft en diskussion med Hans om detta innan publicering och en del har ändrats i jämförelse med originalversionen.

  • Hans Norebrink

    De flesta uppgifterna kommer från boken.

    Röda norrländska Umeå ja, det är knappast representativt.

    Jag tar upp ungdomar och studenter och intellektuella och offentliganställd medelklass.

    Klart det fanns idéer. Men att ha dem var ofta mode. Varför annars vara radikal när välfärdssamhället står på topp och arbetarklassen har det bättre än någonsin. Och sedan passiviseras när arbetarklassen attackeras och får det allt sämre?

    Kjell Östberg tar upp arbetarklassens minskade styrka och skriver: ”Här finns starka belägg för det nära sambandet mellan de nya sociala rörelserna och de nya samhällsskikten: den nya medelklassen inom en offentliga sektorn, särskilt välfärdsapparaten, studenter och intellektuella inom utbildning, socialvård och hälsovård osv”. ”Kännetecknande för 60-talets sociala rörelser var ju ofta att deras sociala bas var mer sammansatt, där studenter och en ny medelklass spelade en framträdande roll”. ”Välfärdsbyråkrati…rörelseintelektuella… beroende av detta för sin egen karriär…” ”studentradikaliseringen…aktivisternas intressen…Och det är dessa akademiker som i betydande utsträckning idag sitter på universitetens och högskolornas professurer och lärartjänster.” ”Och den radikala rörelsen var fortfarande i huvudsak en ungdoms- och studentrörelse med begränsad social och geografisk bas.” ”Samtliga organisationer hade sitt ursprung i ungdoms-och studentradikaliseringen, vilket gjorde att andelen arbetare var låg”. ”Aktivisterna själva hörde till betydande del till de nya mellanskikten”.

    Tydligt va?

    Stora delar av arbetarklassen idag har röstat fram borgerliga och rasistiska partier över hela Europa. Den fackliga och politiska arbetarrörelsen i Sverige går kräftgång. Arbetarkampen har gått ner sedan 70-talet. Vänstern likaså. Det som kan utmana nyliberalismen idag verkar snarare vara en ny omgång fascism.

    Det ser mörkt ut, och jag ser inget ljus i tunneln i arbetarklassen. Det är politiskt stiltje på jobbet. Flera röstade på moderaterna, många har gått ur facket. Vardagsfrämlingsoviljan frodas, inte minst efter de senaste morden och överfallen. Det är svårt att tro på människor som för 500 kronor mer i plånboken röstade borgerligt, svikande sin proletära solidaritet med andra arbetare.

  • Torberg

    De flesta av de ungdomar som blev radikala under 60-70-talen sitter inte på några professorsstolar idag. Långt ifrån. Rörelsen var mycket bred och mäktig och handlade om mycket mer än organisationernas medlemssiffror. Östberg går att invända emot. Det var förvisso mycket studenter bland de unga radikalerna, och karaktäristiskt för just den tiden var att för första gången fick arbetarungar möjlighet att plugga. Min erfarenhet är f ö att bland radikaler från den tiden är det de med arbetarbakgrund som fortfarande är röda. Om jag ska generalisera. Vad beträffar nutid så finns det en risk att den nya radikaliseringen, för en sådan sker mitt framför ögonen på oss, främst gäller invandrarungdom och inte lika starkt berör etniska svenskar. Röda RS fick t ex 10% av rösterna i rena invandrar- och arbetarbygden Jordbro utanför Stockholm. Och ganska få röster i proletära svenskområden intill. Farlig situation som lämnar ett vakuum för SD att fylla.

  • Hans Norebrink

    Det där med professurer var ju en detalj i det hela. Östberg skriver också att arbetarungdomar fick möjlighet studera. Jag gissar också att de mer behållit sina ideal.
    Att det var en stor rörelse som påverkade skriver även Östberg. Men mer att göra Sverige lite friare och mindre hierarkiskt. Där skedde något av en revolution enligt Östberg. Något högern nu gör det bästa för att utplåna.
    Men just specifikt kampen för socialismen och arbetarklassen sveks av de flesta efter tidsandans förändring till 30 år av högermörker. Lite Sturm und Drang i ungdomen fick vara nog för de flesta.
    Förhoppningsvis kommer Fria Tidningen i helgen med min recension av ”En fråga om klass – levnadsförhållanden, livsstil, politik”. Hoppas Anders kan ta den senare. Där uttrycker jag trots allt en viss framtidstro i den potentiella alliansen arbetarklassen & radikala medelklassen.

  • martin

    Låter som en bok för mig. Jag har länge hetsat emot 40-talisterna och ansett deras insats vara den mest överskattade i historien. Att det dessutom var den generationen som svek, som lämnade rörelserna i spillror efter sig. De som idag bevarar sina sparslantar på sina barns bekostnad.

    Torberg,
    SD:s framgångar följs av fler och fler som gör motstånd emot dem. Stirrar man sig blind på en trend, i detta fallet SD:s trend, så missar man mottrenden. Det är tydligt att det finns en mottrend i fallet SD.

  • Torberg

    Martin. Jag stirrar mej inte blind på nånting. Det är för mej klart att SD:s framväxt är en viktig orsak till att just invandrarungdomar radikaliseras. I kombination med andra faktorer: allmän diskriminering och rasism, otrygg arbets- och bostadsmarknad för ungdomar, ungdomars ofta usla ekonomi mm.

    Ett problem för mej som socialist är att de etniskt svenska ungdomarna inte går åt samma håll. Dels behöver vi också dessas radikala kraft om samhället ska kunna förändras till det bättre, men också sprickan mellan olika etniska ungdomsgrupper är i sej en fara. Ett lämpligt exempel är Haninge där jag rör mej mycket. Rättvisepartiet Socialisterna är där mycket starka bland invandrad arbetarungdom och SD mycket starka bland svensk arbetarungdom. Ett tydligare exempel på hur rasism spräcker solidariteten mellan unga arbetare får man leta efter. Farligt.

  • Det blir lite besvärligt att prata om ”de flesta” utan att kvantifiera. Gör Östberg detta? Har han några siffror nånstans? Eller utgår han bara på det alltför enkla sättet från att ett litet fåtal som syns väl får representera helheten?

    För givetvis syns karriäristen och svikaren mycket tydligare än den som fortsätter att vara vanlig busschaufför, sjuksköterska eller för den delen underordnad pappersvändare i ett statligt verk (syftet med de våldsamt utökade universitetsplatserna var ju för övrigt att kläcka just såna). Det är ju karriäristen som får uttala sig, och som därför märks.

    Folkrörelsevågor kan inte förklaras på det sätt Östberg gör. Människor gör uppror när de tror att det är lätt, eller i alla fall möjligt. Det såg lätt ut på 60-talet av två skäl: För det första hade de antikoloniala självständighetsrörelserna just vunnit och tillfogat världens härskare ett våldsamt slag. För det andra hade Europa just fordiserats, dvs försetts med löpandebandsorganiserad massproduktion av varaktiga konsumtionsvaror. Och det vet man numera väl att det är såna arbetsplatser som är mest lättorganiserade och strejkkänsliga.

    Efter 1980 fick vi massiv utlokalisering av industriarbetsplatser till Ostasien och en skuldkris som tog ifrån de antikoloniala självständighetsrörelserna allt de hade vunnit. Så det är inte så konstigt att 60-70-talens folkrörelsevåg knäcktes. Man behöver inte moralisera och prata om ”svek”. Det handlar helt enkelt om att det inte ser lika lätt ut som då. Och att därför majoriteten inte orkar.

    Istället för att sprida dåligt humör tycker jag att vi ska titta efter vilka möjligheter som öppnar sig. Torborg nämner mobiliseringen bland invandrarungdomar – och den är viktig; det var den som låg bakom 30-talets stora strejkvåg i USA som gav landet New Deal. Vi kan också hålla ögonen riktade mot Kina och den stora fackliga mobilisering som alldeles säkert kommer där inom inte alltför lång tid.

    Rimligen borde det också kunna bli internt bråk inom den härskande klassen vad man ska göra åt Europas ekonomiska kris. Nuvarande budgethökeri drabbar ju inte bara underklassen utan stora majoriteter, inklusive de kapitalister som producerar för hemmamarknaden. Och en faktor som gynnar folkrörelsemobiliseringar är just bråk inom den härskande klassen. Så vi ska inte llåta oss förbittras utan se möjligheterna.

  • Torberg

    ”Nej låt dej ej förhårdna… i denna hårda tid…och låt dej ej förbittras..” sjunger Wolf Biermann. Jag håller med.

  • hugin

    Det finns mycket att säga kring allt detta. Eftersom jag blev aktiv i slutet på 60-talet var jag med om det mesta som Hans diskuterar.

    Jag tänkte nämna två punkter

    F.o.f. så stämmer det inte att vänsterrörelsen var en ”rödvinsvänster” om det är de politiska aktivisterna vi talar om. Det är en myt som är destruktiv att upprätthålla och som omöjliggör en korrekt förståelse av det aktivitetsexplosion som det var frågan om.

    En vanlig uppdelning i mina kretsar var att vi skilde på 1. kader ( folk som var med i ett ”parti”), 2. lösa aktivister ( med i ngn aktionsgrupp ), 3. demonstrationsboskapen och 4. flumvänstern.

    1. organisationer som MLK, FK och KAF dominerades av folk från arbetarhem och jobbade själva på LO-sidan. FK:s högsta ledarskap var dock främst s.k. proletariserade studenter. Det var extremt tydligt att man kom från socialdemokratisk miljö och fortsatte vänsterut i 20-årsåldern. detsamma gällde r-arna i södra Sverige men oklart i resten av landet. KFLM-SKP hade olika karaktär i olika delar av landet, säg 50-50. Vpk-vänstern ( deras 68:or ) dominerades helt av akademiker. SSU utrotades nästan mellan 75-85. Tillsammans utgjorde man 10-12 000 personer.

    2. lösaktivisterna var mer ämnesintresserade än med övergripande socialistiska perspektiv. de blev vänster för att vänstern helt enkelt hade ett kunskapsövertah i miljö, internationella frågor osv. Man slet med sitt och demonstrerade och gör väl fortfarande det. Många yrkesarbetar med sådant sedan länge. Hobby blev jobb ! De var uppskattningsvis 25 – 30 000.
    3. demonstrationsboskapen delade ut flygblad ibland och gillade att klistra affischer emellanåt för det var olagligt. Vi behövde dem för att fylla ut leden. De var inte så många trots allt, kanske 10 000
    4. flumvänstern var ett dj-a otyg för de hade oftast urdåligt omdöme och begrep aldrig att man måste underordna sig varandra för att nå någon stans. De drack rödvin till frukost och rökte hasch. Massor med konstnärer och kulturarbetare och folk som blev bankirer eller heroinister. Kanske 10 000 ?

    Merparten var alltså seriösa, ibland i överkant och absolut oflummiga i sin övertygelse.

    Att den organiserade vänstern, alltså punkt 1. dog ut berodde på att den var så liten i första hand. Grupperna tålde inte normala demografiska skiften typ barn nr. 2 eller flytt till annan stad, krävande studier osv. Så länge som vi klarade en 25%ig omsättning bland medlemmarna så gick det men när allt detta s.s.o. drabbade kärnan efter ca 10 år så rasade verksamheten. Om vi inte varit så sekteristiska så hade vi kanske kunnat överleva som SP i Holland motsvarande.

  • g

    Jag blir lite förvirrad, vilken vänster pratar vi om. Den som var radikal eller den verkade för/genom arbetarklassen.
    Den vänster ni verkar tala om är den radikala delen som om den fått mer genomslag hade gjort att vi skulle ha haft en facklig anslutningsgrad på 20-30 % och en ännu mer försvagad socialdemokrati, istället för dagens relativt höga siffror.
    Arbetarklassen är inte radikal snarare konservativ till sin läggning.
    Däremot är känslan för solidaritet stark därför att den är ett egenintresse, inte av någon humanitär orsak utan för att den så självklart gynnar klassen. Ni har en alldeles för idealistisk syn på arbetarklassen.
    Se sd framgångar i det ljuset, därför är det kanske som Torberg skriver en del unga invandrares radikalisering ett tecken i tiden, men inte i klassen intresse.

  • Hans Norebrink

    Som ”Klassamhällets kollektiva medvetande” och ”En fråga om klass” visar är arbetarklassen ofta fördelningsekonomiskt vänster, men kultur-konservativt höger. Radikalmedelklassen är kulturliberaler. Det var en klyfta mellan arbetarklassen och vänstern på 70-talet. Och än.

  • Hans Norebrink

    Se möjligheterna? Jag var arbetare på 70-talet (skiftarbetande akutvaktmästare/patenttransportör vid akutintaget på Sahlgrenska sjukhuset, kommunalare). För 15 år sedan började jag komma tillbaka på deltid, sedan tio år är jag heltidsanställd igen på samma arbetsplats med samma jobb. Drygt 20 år som arbetare alltså.
    Hela tiden har det blivit sämre med nerskärningar i vården. Men bland mina arbetskamrater, varav en hel del kvar än sedan 70-talet, har det hela tiden blivit sämre facklig och politisk medvetenhet. Fram till idag då man går ur fack och a-kassa för att spara pengar, och röstar borgerligt för en 500-hundring mer i månaden personligen.
    Jag har haft koll på min del av arbetarklassen i 40 (fyrtio) års tid, och jag ser inga möjligheter, inga positiva öppningar. Tvärtom en passivisering, individualisering, själviskhetisering, prylisering, och sport, teve, sport teve, sport, teve, sport teve…
    Ser man till historien har inga uppror av slavar, livegna eller arbetare lyckats på sikt. Hela tiden tar en elit över och blir en ny överklass.
    Det går då inte att fortsätta tjata om socialism, som ständigt misslyckats i kommunistisk, socialdemokratisk och tredjevärldenform. Varför skulle folk tro på något som ständigt misslyckats?
    Då måste man komma med en trovärdig förklaring till misslyckandet, och en trovärdig väg framåt mot en fungerade socialism. Det finns inte idag. Jag känner mig inte alls säker på att det skulle funka om vi införde socialism idag. Varför skulle det inte gå åt helvete igen? Ny jävla överklass!
    Vänstern måste tänka om, tänka nytt, tänka annorlunda, våga fantisera.
    Jag tror en del av lösningen är att gå till då socialismen fungerade, alltså till jägarsamhället, fast med vår teknologi.
    Allmän folkbeväpning i ett småskaligt samhälle med personlig kontroll över potentiella alfahannar som vill bli nya borgare. Det funkade förr, varför inte i framtiden?

  • Ola

    Det ser mörkt ut, och jag ser inget ljus i tunneln i arbetarklassen. Det är politiskt stiltje på jobbet. Flera röstade på moderaterna, många har gått ur facket.
    Det här är egentligen inte alls konstigt.
    Så länge folk tror att umbäranden och pålagor är nödvändiga kommer de att foga sig. De kan visserligen klaga och protestera men de kommer att acceptera försämringarna så länge de innerst inne tror att de är nödvändiga och behövs.
    Det är därför som revolutioner aldrig uppstår under perioder av ekonomisk åtstramning. Revolutioner uppstår då locket lyfts av; då ser alla möjligheterna.

    • Anders_S

      Ni ser inte utanför den ram ni själv stängt in er i. Om vi ser på det hela internationellt så finns det en tillväxt för vänstern och en potisiv utvecklign när det gäller arbetarkalssen kamp. Framförlalt är detta synligt i Asien (Pakistan, Indien, Kina, Filippinerna, Indonesien), men även i Europa finns på vissa håll en stark tillväxt av vänstern, i Portugal är Bloco Esquerda tredje störst parti och det är ett antikapitalistiska radikalt parti långt till vänster om V. NPA i Frankrike är ett av landets större partier och i Spanien såväl som i Grekland och Turkiet syns en postiv utvecklign för vänstern.

      Däremot ser jag inte den radikalisering baldn invadnarar ungdomar som Torberg ser. Det fnns enligt min menign ingen sådan. Att RS får höga röstsiffror i viss delar av Göteborg har främst med deras aktivistiska agerande att göra. Det lockar. På så sätt har man lyckats locka missnöjesröster på vänsterkanten som tidigare skulle ha gått till KP. Det hela bero inte på någon ökande radikalisering som jag ser det. Jag tippar att när det vänder även i Sverige så kommer det att vara vita arbetar- och medelklassungdomar som går i täten för radikaliseringen. Så har det varit i Frankrike och andra länder där det börjat vända.

      Sen, revolutionen 1917 i Sverige och på andra håll skedde defintivt inte när det var ett bar ekonomiskt läge. Det var ju hungerupplopp som ledde fram till den venska revolutionen och det var inte bättre på andra håll. Att revolutioner bara sker när det inte är ekonomiskt svårt är därmed ett falskt påstående.

  • Men va fan! Att något inte håller i hundra år är inte ett misslyckande. Det är ändå längre än en vanlig livslängd. Om du kan bekosta ett barns skolgång, ska det ses som meningslöst eftersom ett annat barn inte fått gå i skolan?

    Så: En bra politik håller kanske inte för evigt. Men det är ändå bättre än om den dåliga politiken fått råda hela tiden.

    Jägarsamhället har vi ingen j-kla aning om hur det fungerade, bara massa teorier som ändras hela tiden. Vansinne att bygga ett samhälle på vildsinta spekulationer.

  • hugin

    Tja, vänster är ju inte ett absolut begrepp utan ngt relativt det för tillfälligt hegemoniska. Robesspierre och hans ”Berget” skulle jag inte vilja ha fritt strövande på våra gator.

    Jag avsåg de i huvudsak kommunistiska smågrupper som tog sådan stor plats på 70-talet eftersom det var inläggets referens. Att socialdemokratin idag tveklöst är ett vänsteralternativ i politiken är en helt annan sak.

    Jägarsamhället vet vi riktigt mycket om Hampus. Så pass så att vi fullt ut begriper varför de flesta dog före 40 års ålder. Om den gode Hans önskar övergå till att plocka bär, jaga och så sin vildhavre får han nog göra det tämligen allena.

    I övrigt håller jag i huvudsak med Anders_S. Det finns allt fler framåtsyftande, nytänkande socialistiska alternativ i både Europa och resten av världen. Hemligheten ligger i att återigen definiera sig primärt som sociala rörelser med utgångspunkt i definierade sociala grupper snarare än att vara åsiktspartier.

    Nytänkandet ligger i att återgå till just denna insikt som styrde de socialdemokratiska pionjärerna vid 1800-talets slut. Partiet tog sitt specifika namn som ett tecken på detta. ”Socialdemokrati” uttrycker alltså snarare ett perspektiv än en palett av åsikter.

  • Hans Norebrink

    Hugin: Du missade mitt tillägg, småskaligt som jägarsamhället, ”fast med vår teknologi”.

    Anders: Jättebra går bra i Asien. Det gör det dock inte ljusare här hos oss. Sydamerika: Lolas parti har blivit socialdemokratiska kapitalism-förvaltare, Chavez dominerar för mycket, Correa har problem.

    Vi vet mycket om jägarsamhället. då det bland annat fortlevt in i vår tid, kan förstås vi arkeologi och via jämförande djurstudier. Och evolutionär vetenskap.

    Håller i hundra år? Socialismen i varje land har ju urartat, det har inte hållt.

    • Anders_S

      Hans: Som Jan skriver så är det vårt hopp att arbetarrörelsen växer sig stark i Asien. OCh du är för fixerad vid ledare. Intressantare är att i Ecuador har folket gjort revolution 5 gånger på 10 år, i Venzuela har Chavez för mycket fokus på sin person, men det finns tecken på att det ändras, I Brasilien har PT urartat, men där finns en hoppingivande rödgrön vänster som är stor (19% i presidentvalet) även om det finns problem även med den och där finns också MST.

  • Hans: Du har alldeles rätt i att det inte blir bra när en liten klick funktionärer tar makten – det är sånt som har kallats ”socialism” överallt där det har inträffat.

    Det vi hoppas på är demokratiska rörelser. Inte statiska funktionärsvälden. Det är de demokratiska rörelserna, inte de statiska funktionärsväldena, som kan hålla samhället anständigt.

    Den viktigaste orsaken till att rörelserna dog ut efter 1980 var att industrin – i synnerhet den fackligt mest lättorganiserade – flyttade till Ostasien, och att de fackliga rörelserna alltså försvagades. Och det viktigaste skälet till att vi kan vara hoppfulla är att det bara brukar ta en generation efter massiv uppbyggnad av industri tills det blir en lika massiv arbetarrörelse.

    Det som har bromsat utvecklingen i Kina där sådär 40% av världens arbetarklass finns är intern splittring mellan arbetare i den ”gamla” industrin, som betraktar sig själva som aristokrater, och arbetare i den nya. Av allt att döma håller den splittringen på att övrbryggas. Så vi kan alltså vara optimistiska. Förr eller senare sprider det sig hit.

  • Hans Norebrink

    Jag har hopp om Asien, som jag skrivit tidigare. Och högre löner i Asien, oljans slut och ekologiska krav på närprodeucerat på grund av miljö-klimatkrisen, kan alla bidra till att industrin flyttar tillbaka till Sverige och Europa.
    Men där är vi inte nu, och den senaste krisen har gjort att vi förlorat ytterligare 50.000 industrijobb som enligt bedömarna i tidningarna förmodligen aldrig kommer tillbaka. Vad ska de som förr gjorde enkla jobb göra, bli asociala trasproletärer som tjänar reaktionen?
    Jo, känner till revolutionerna i Ecuador. Har flera gånger påpekat för GP att de aldrig skriver om Ecuador och kampen där. Samma kamp där som i Bolivia som kombinerar klass och etnicitet, ”Clase y nación”. Borde kunna spridas till Peru och Guatemala.
    Men här och nu känns hopplöst. Nästa val går jag i pension och lämnar jobbet utan att ha sett spår av förändring. Och jag får inte vara med på jobbet om/när den kommer.

    • Anders_S

      Det där med förlorade industrijobb stämmer inte. När folk jobbar för bemanningsföretag räknas det inte längre som industrijobb trorts att de jobbar i industrin utan som tjänsteproduktion. Statistiken på området saknar all form av rimlighet. Dessutom flyttar jobb i huvudsak till Polen från Sverige. Asien är inget viktigt i just det sammanhanget. Det var viktigt när det gällde varven, delvis när det gäller telefonindustrin och kommer att bli viktigt när det gäller bilindustrin, men inte för annan verkstadsindustri.

  • g

    Troligen har du fel och kommer att få fel när det gäller konkurrensen om jobben från utlandet. Det samtidigt med relativt stor invandring som kräver bara den en jobbtillväxt på omkring 35 000 nya jobb per år.
    Är det då så konstigt om solidariteten minskar och arbetare finner sd eller moderaterna stå närmare deras plånböcker.

    • Anders_S

      g: Vem har fel och vem kommer att ha fel? Det blir obegripligt när du inte talar om vem du riktar dig till.

  • Hugin, för tydlighetens skull eftersom både du och Hans missförstod vad jag skrev: Vi vet inget om psykologin under jägarsamhället. Sociala roller och liknande. Däremot finns en förbannad massa spekulationer som en del ser som fakta. Innan vi bygger samhällen på dessa spekulationer får någon bygga en tidsmaskin för att kontrollera om de stämmer.

  • Hans Norebrink

    Hur kan vi undgå att veta något om jägarsamhället när det har fortlevt in i vår tid? Läs om ”Jämlikhetsanden”. Sedan Boehms ”Hierarchy in the Forest”.

    • Anders_S

      En diskussion om jägarsamhället är lite off-topic om vi äsger så. Men, Hans, det jägarsamhälle som finns idag behöver inet säag något om hur det såg ut en gång. De som finns idag kan vara utvecklingsmässigt negativa återvändsgränder med mängder av karaktäristiska som inte skulle gällt i dåtid. De som finns idag finns i områden som inte är lätta att leva i och uppvisar ibland konstiga kulturella mönster (kvinnomisshandel hos Yanomami i Amazonas, kannibalism på Nya Guinea osv). Jägarsamhällen i för människan ogästvänliga områden säger nog faktiskt mycket lite om jägarsamhället i forntiden. Men nog om det. Det är en bisak i denna diskussion.

  • Hans Norebrink

    Urkommunismen (Marx och Engels karakteristik) fungerade småskaligt och under 90 procent av vår tid på jorden. Storskalig socialism har misslyckats. Det är en viktig diskussion, viktigare än 68:ornas svek.

    Friedrich Engels ”Familjen, privategendomen och statens ursprung”:

    ”Den ursprungliga kommunistiska kollektivhushållningen…”Den första formen tycks motsvara kringströvande vildars samhällsnivå, den andra förutsätter redan relativt fasta boplatser för kommunistiska kollektiv…”
    ”Parningsfamiljen…upplöser ingalunda den kommunistiska hushållning, som sedan gammalt varit tradition. Men kommunistisk hushållning betyder, att kvinnorna har makten…”den gamla kommunismens undergrävande…”I det gamla kommunistiska hushållet”…”den gemensamma egendomen” ”demokratisk församling” ”frihet, jämlikhet, broderskap”…”hushållningen är gemensam och kommunistisk,,,jorden är stammens egendom” ”Alla är jämlika och fria, även kvinnorna. För slavar finns ännu inte plats”…”Så såg människorna och det mänskliga samhället ut innan uppdelningen i olika klasser ägde rum”…”det kommer att bli ett återupplivande, bara i en högre form, av…frihet, jämlikhet och broderskap” (alltså den högteknologiska kommunismen).

    Elementär marxism. Och sedan 1800-talet då detta skrevs vet vi ju mer…

  • Torberg

    Men Hans… elementär marxism är väl inte citerande av Gurus och litande till snart hundrafemtiåriga forskningsresultat. Engels och Marx var med och formande marxismen som metod, deras ord är inte gudsord…

  • hugin

    bra Torberg,
    där slog du nog huvudet på spiken. Så länge som man har ett liturgiskt förhållande till ”socialism” och ”marxism” som Hans verkar ha så är det alltid upplagt för besvikelser. Att den typen av idealistiska förhållningssätt dessutom är gravt omarxistiska har för det mesta totalt passerat ”den besvikna vänstern”.
    Besviken blir man väl på människor, inte på immateriella ting eftersom sådana endast existerar som aktivitet.

    Jag insisterar på att en avgörande faktor bakom smågruppsvänsterns frånfälle var dess litenhet. ”Personalen” var så begränsad att familjeförändringar inom 1-3 familjer ledde till utrotning av organisationen på de flesta orter.
    I Stockholm bars flera av grupperna av en kader som varit sanslöst aktiv sedan slutet på 60-talet. Det gällde både i Sthlms kommun, i förorter och kranskommuner. Både FK och SKP försökte göra något åt detta men lyckades bara förlänga livet i några år. I slutet av 70-talet var de två de enda ”vänstergrupperna” utanför VPK av något så när vikt.
    För mig har målet alltid handlat om kvalitativa förbättringar av det arbetande folkets sociala tillvaro, arbete såväl som fritid. Om det kallas socialism eller något annat är fullkomligt underordnat.

  • Torberg

    Hugin: Säpo är väl inte världens bästa källa men enligt deras för några år sedan publicerade uppgifter var KAF (nuvarande Socialistiska Partiet) största vänsterrörelsen till vänster om VPK under andra halvan av 70-talet. FK och SKP var under 70-talets sista år nerlagda eller mycket försvagade.

  • Hans Norebrink

    Engels var väl mer en rolig grej. Jag ser Marx/Engels som en i raden av sociologer/samhällsforskare som bidrog till det vetenskapliga kunnandet. Ordet socialism tror jag är lämpligt att offra för att bygga en bredare rörelse (typ med en gemensam stor allmänvänster/miljö-tidning). Men har jag missat att vänstern lagt av tanken att det nutida klassamhället föregicks av ett klasslöst samhälle? Tell me!

    Som det sedan dess forskats mycket kring. Alltså jägarsamhället.

  • Torberg

    Hans. Vänstern till vänster om sossarna är idag mer heterogen än på hundra år, och frågan om ”urkommunismen” talas nog sällan om och råder ingen enighet kring. Det är en intressant fråga, men vänstern är lika lite som förr en akademisk diskussionsklubb… om man menar vänstern i bred bemärkelse.

  • Hans Norebrink

    Att samtliga socialism-försök misslyckats, och att det därför behövs en förklaring är ingen akademisk diskussion. Vad är det för mening med att bygga socialism om vi inte vet hur man ska förhindra att den åter igen urartar i nya klassamhällen?
    Jag tar det igen: Socialismen har misslyckats. Varför ska vi då bygga socialism? Jo, för att nu vet vi hur man ska undvika misslyckad socialism. Och svaret är…………..! Är inte detta fullständigt totalt helt självklart, eller har jag missat något?
    Vänsterns traditionella svar är att ormen i paradiset är privategendomen. När den kom med i bilden skapades klassamhällen. Men realsocialismen visade att det inte räckte med att avskaffa privategendomen. Klassamhället fungerade lika väl i ett samhälle med statliga formellt folkägda företag.
    Är det bara att jag är gammal maoist som gör detta är fullständigt elementärt för mig? Och nej, kulturrevolutioner var heller inte lösningen för att störta de nya överklasser som växte fram i realsocialismens länder. Mao hade också fel, hittade heller inte lösningen. Se på Kina idag.
    Så vad är ormen i paradiset? Kanske storskaligheten i kombination med arbetsdelningen, menar jag. En specialiserad armé istället för folkbeväpning var ett farligt maktmedel i potentiella nya eliters händer. En specialisering av ledningen av samhället likaså, istället för den tidigare demokratiska folkförsamlingen och valda ledare.
    Med storskaligheten försvann den direkta dagliga kontrollen av potentiella alfahannar. De fick ett kunskapsövertag, ett organisationsövertag. I de nya imperier som växte fram kunde inte folket i byarna längre kommunicera och samordna sig demokratiskt.
    Min provisoriska slutsats: En fungerande socialism som inte urartar i nya klassamhällen kanske bör byggas småskaligt med modern teknologi. Byggas nerifrån med delegerad makt uppåt istället för tvärtom.
    Har vi inte lösningen på varför socialismen urartar i ny tröttsamma klassamhällen så kan vi ju redan idag lägga ner kampen.
    Vad är vitsen med att strida och slita bara för att byta ut herrarna mot nya?
    Hur i allra glödheta helveten skulle denna ödesfråga kunna vara akademisk?
    Har världen blivit galen som inte inser detta glasklara problem?

  • Alla människor upphör att existera. Därmed inte sagt att alla människor är misslyckanden. Gäller försök som upphör också. Allt är inte skapat för att vara i evighet.

    Misslyckades socialdemokratin för att den idag upphört styra? Ändå höjde den hela samhället under sin storhetstid. Ytterst lyckat. Att förvänta sig utopier som vara i evig tid är ett bra sätt att alltid vara besviken, vad man än får för resultat.

  • Torberg

    Frågan om varför ”kommunistländerna” gått åt pipan är absolut nödvändig i arbetarrörelsen och är ingen akademisk fråga. Men det är inte nödvändigt att koppla den diskussionen till frågan om ”urkommunismen” (som vi vet för lite om dessutom).

    Vänstern har inget ”traditionellt” svar på den frågan, för vänstern är mycket mångformig och kraftigt oense i ärendet. Från den ”trotskistiska” sovjetiska vänsteroppositionen och dess många avläggare (RS och SP är tillsammans större än den sammanlagda övriga yttervänstern i Sverige) har analysen varit ungefär denna (igen):

    Samtliga ”kommunistländer” är missfoster i ickeindustrialiserade samhällen från början. Sovjet hade för liten arbetarklass för att kunna upprätthålla arbetarmakt och befann sej i permanent isolering och belägring. Undantagstillståndet som krossade rådsmakten upphöjdes till ideal inom komintern, och finns som groteskt arv in i våra dagar (t ex hos KP, regimen i Kina osv). Undantagstillståndet med partiets monopolmakt och krossad arbetarmakt ledde under nödens kala stjärna till att ”elitpartierna” blev köttgrytor för strebrar, antidemokratiska och kontrarevolutionära. Regimerna tappar sitt stöd, om de haft nåt, och kan bara överleva med diktatur och terror. Såna samhällen, kalla dem vad du vill, blir mycket instabila och just ”misslyckade”.

    Att ha dessa missfoster som enda alternativ blir förstås mycket dystert. Tack och lov är riktig socialistisk demokrati i utvecklade industriländer ännu ett helt oprövat alternativ. Låt oss pröva det…

  • Hans Norebrink

    Bra sagt, instämmer. Men du har ju inget svar annat än socialistisk demokrati, som jag också instämmer i. Men räcker det? Nej!
    Skit i urkommunismen då. Men jag menar att den sociala hierarkin som byggdes upp efter jägarsamhället (snarare än privategendomen) skapade klassamhället.
    Hur undvika det? Jo, ett småskaligt samhälle med lokalt ägande. Är det ingen som begriper detta? Läser ni vad jag skrev? Är det
    inte självklart vad jag skrev?
    Är inte den självklara frågan: Hur går vi vidare? Hur undviker vi misstagen?

  • Hans Norebrink

    Ska läsa. Litet tillägg bara:

    Vi har ett elitärt hierarkiskt djurarv, alltså en benägenhet att bygga upp sociala hierarkier. Bygger högern på.

    Detta balanseras av att vi även har ett egalitärt jämlikhetsarv, alltså en benägenhet till rättvisa, solidaritet och fördelning. Bygger vänstern på.

    Som jag nu menar så möjliggjorde det storskaliga samhället att det gamla djuriska byggandet av sociala hierarkier fick mer spelrum, och de mekanismer som möjliggjorde jämlikhet fick sämre möjligheter att verka. Klassamhället kom.

    Om det är en sann beskrivning av verkligheten (vilket kan diskuteras), så är ju slutsatsen given: Socialismen bör bli småskalig för att undvika att den urartar i nya klassamhällen – alltså inget vunnet.