Vänsterfiaskots historia

19 svar på “Vänsterfiaskots historia”

1. Det är väl frågan om vilken vänster man menar. Planekonomi, partiets diktatur med proletariatet som förevändning och krig som medel att uppnå det realsocialistiska samhället är ju ingen framgångssaga. Men den socialdemokratiska metoden, att använda staten till att driva fram resultat som marknaden gör långsammare av sig själv, den har varit framgångsrik, och stödd av frivilliga majoriteter som fick välja. Infrastruktursatsningar på utbildning, boende, kommunikationer och kraftförsörjning har varit lyckade. Vänstern i sin ursprungliga form hade liberala och socialistiska delar. Tillsammans utgör de en solid majoritet mot de kungatrogna krigsentusiaster och nationalister som utgjorde höger. Vänstern i bred ursprunglig bemärkelse har segrat, då ändrade sig förväntningar och villkor. Anhängarna av proletariatets diktatur har aldrig haft något jättestöd. Deras förmätna sekterism, devota hyllningar till massmördare och plakatpolitik utan någon som helst känsla för vad som rör sig i folkdjupet har säkerställt promille-stöd. Om det är de som är vänstern har den alltid varit illa ute. Det skadar inte många.

   1. Hans är präglad av sin ungdoms maoism/stalinism. Socilademokratin och den svenska välfärdsstataen var ett lyckat socialistiskt expriment. Kom aldrig riktigt ända fram men skapade det bästa samhälle som nånsin funnits.

      Öststaterna, tramset om ”proletariatets diktatur”, stalinismen osv var självklart ett stort misslyckande. Ett fiasko.

      1. Halleulja för tvångssteriliseringar, mångmiljonprojekt med segregation och ökad kriminalitet som följd, psykiatri med tabletter istället för att lösa trasiga barns situation, dyra miljöfiaskon som Hallandsåsen, Nuder & Co. Ur det perspektivet ser det socialdemokratiska experimentet lika misslyckat ut som dåtidens och dagens högerpolitik.
         Men antagligen försöker jag väl pådyvla dig något  för att jag är skeptisk. Som den 15 åring jag är ;).

2. Vadå ”vissnande vänster” – den blommar ju för fullt. Om än inte i den tokvänstertappning som förekom på 70 talet. Vänster, som politisk hållning och ideologi, har inte misslyckats. I så fall har vi misslyckats med välfärden, våran syn på jämställdhet och på rättvisa. Tvärtom är det högern – den borgerliga antisolidariska rörelsen – som stuckit upp först de senaste åren. Redan nu ser man vad som går fel där.

   1. Jag håller med dig. Hans N har ett problem. Han har ingen kontakt med dagens vänster och drar för långtgående slutsatser utifrån sin egen isolering.

   2. Antisolidarisk. Intressant uttryck, precis samma typ av uttryck som återfinns i högerlibertaianska politiska krestar i USA. Långt ut på högerkanten dessutom.  

      1. Nähä? Fascist var ett ord som italienska högererextremister hittade på. Skulle vi inte kunna använda det då? Lite löjligt är du nog nu?

         Per definition är libertarianer (när ordet används på svenska) höger. Långt ut på högerkanten dessutom. Sluta kom med självklarheter och larvigheter.

3. Som sagt, det är en fråga om vad man betraktar som vänster. I ett hundraårsperspektiv är folkpartiet ett vänsterparti. Moderaterna är till skalet det gamla högerpartiet, men till innehållet ett liberalt parti. Ur ett historiskt perspektiv har vänstern som helhet lyckats. Ur bolsjevismens synvinkel, förstådd som Stalins praktik av Lenins tankar, har den misslyckats. Nästan alla är nöjda med det.

   Idag föreligger nya problem. Hela expansionen av välfärdsstaten från 1933 till 1980 byggde på drastisk skattehöjning på hela befolkningen, och att kvinnorna tvingades ut i förvärvslivet. Det är många som gillar det, men det är ett tvång, man kan inte driva upp en familj på en lön längre, det gick fram till 70-talet. Skattehöjarvägen är stängd. Det går inte att höja skatten så värst mycket över 50% för alla och samtidigt ha stöd av över 50% av elektoratet. Det finns en motsättning mellan höjd skatt och ökat stöd när man kommer upp i för hög kvot. Dessutom verkar det gamla paradigmet ”profitkvotens fallande tendens” som garanterade att levnadsstandarden skulle falla och arbetarna tvingas göra revolution under partiets heroiska ledning, ha ersatts av misstanken om något helt annat; att staten måste höja skattekvoten hela tiden för att ens leverera samma nytta, och att stagnerande skattetryck innebär fallande service per betald krona. En slags avtagande effektivitet i staten. De enda lösningar som dykt upp är osthyveln, pressa ut mer ur personalen för samma lön, och sist privatisering. Obligatoriska skatter utdelade som vinst till aktieägare kan inte ha majoritetsstöd hos elektoratet särskilt många minuter. Den offentliga sektorn har problemet att den inte kan svälja en ökande  andel av inkomsten i evighet, det är det problem som den traditionella vänstern har att ta sig an.

   Sen har det dykt upp en ny ”vänster”. Miljörörelsen saknar den riktiga vänsterns intresse för massornas stigande levnadsstandard, påbjuder sänkt levnadsstandard, sabotage mot elförsörjning och kommunikationer, stora ingrepp i friheten, allt med hänvisning till statiskt tänkande om ändliga resurser. De gamla partierna försöker använda miljörörelsens argument till underlag för att höja skatten till nya fantasikvoter, och gå i allians med den för att ha den som röstunderlag. Miljörörelsen är moralistisk, bannande och hyttande med pekfingret; den liknar mycket den gamla högern. Miljörörelsen har inte ett enda förslag som löser några problem, men däremot spenderar den gärna statens pengar, som inte räcker till annat än krympande förmåner, på ineffektiv och dyr elproduktion och kollektivtrafik utan underlag. Miljö”vänstern” har inte samma ursprung eller uppsåt som den ursprungliga vänstern, och det är ett mått på fiaskot för de stalinistiska delarna av vänstern att de trillat i miljörörelsens romantiska och helt verklighetsfrånvända fälla.  Det moderna projektet, bevattnat och ompysslat av vänstern fram till 1980, bygger på billig energi och stordrift med skalfördelar, miljörörelsen vill riva fundamentet för välfärden och höja skatten samtidigt. Detta är sakinnehållet i den del av vänstern som blommar idag, om den lyckas blir det synd om människorna. För att ta ett citat från den vänster som faktiskt lyckades.

4. Då förenklar vi så här; dagens vänster är inte vänster i historisk betydelse. Dess framgångsrika partier har annat klassinnehåll och kämpar inte för genomförbara förbättringar. Den agerar bete för försämringar, hänvisande till mumbo-jumbo. De krympande och minimala bokstavssekterna springer åt samma håll, under veklagan om socialdemokratins högervridning. De kallar sig själva vänster och allt annat höger. I historiskt perspektiv är det inte sant. Vänstern är sekter med sekters politik. Historisk vänster var enorma folkmassor med önskan om förbättringar. De har infriats på många sätt.

   1. Ok. Men vi är förstås inte helt överens även om jag är överens om att en vänster värd namnet måste vara en massrörelse. Men den är förstås liten i början, inget startar som en massrörelse.

5. Nej, men detta är ingen början. Dagens vänstersekter är svansen på något som var en massrörelse, en svans som tagits över av helt andra sociala krafter än dem som engagerades den gång det var en massrörelse. Idén att dagens lilla vänster kritiserar folk för att konsumera är ett skämt ur historisk synvinkel. När vänstern var ung, stor och betydelsefull var det själva idén, samt en önskan om inflytande över sin egen vardag förstås.

   1. Jag är inte överens om din beskrivning.

6. En hopplöst förlegad text. Vänstern går som tåget i hela Latinamerika, har minskat fattigdomen och gett en röst åt ursprungsbefolkningen. Som om Norebrink inte läst en enda tidning de senaste 10 åren.

   1. Samma reaktion hade faktiskt jag också. Men publicerade ändå. I Asien och Latinamerika blir vänstern bara starkare hela tiden. Därmot så var ju Östeuropa ett uppenbart fiasko. När det gäller socialdemokratin är det faktiskt inte lika uppenbart förrän de slutar vara socialdemokrater.

7. latinamerika kanske befinner sig där vi var för 50-100 år sen? I latinamerika expanderar också protestantiska frikyrkor, precis som hos oss för 100 år sen.

   1. Knappast. Flera latinamerikanska länder befinner sig där Sverige kommer att befinna sig om 10-20 år. Uruguay, Argentina och Chile hade välfärdsstat redan på 1920-talet. Långt innan Sverige hade det. Då var länderna bland västvärldens rikaste och Sverige bland de fattigaste.

      1. Hade de inte en välfärdsstat baserad på köttproduktion och jordbruk? Man har inte hört talas om så många argentinska bilmärken, kullager, datamaskiner, flygplan eller annan industriell hitech. Välfärdsstater har en ekonomisk bas som betalar.

         1. Det är ointressant i sammanhanget. Men då fanns förmodligen lika många argentinska bilmärken som svenska. Den svenska välfärden är baserad på skog (70-80% av netteoexporten) och malm (5-10%) så det är inte så stor skillnad egentligen.

   2. För knappt 100 år sedan skickade Argentina bistånd till svensk fackföreingsrörelse.

Kommentarer är stängda.