Vänstern före leninismen

Hövdingen Hjalmar BrantingBoknytt
Hövdingen Hjalmar Branting – En biografi
Olle Svenning
Albert Bonniers förlag

Vänstern före leninismen

Hjalmar Branting var den tidiga arbetarrörelsens Hövding i kampen för socialism, och hela det arbetande folkets Store Ledare i den parallella kampen för demokrati. Den intellektuelle borgarsonen som valde proletariatet var den dominerande vänsterledaren under den politiskt turbulenta tiden mellan 1880-talet och 1920-talet då det moderna Sverige föddes via industrialism, kamp för folkvälde och en allt starkare socialdemokrati.

Denna skinande framgångssaga solkas dock i mina ögon av de politiska och fackliga arbetarledarnas alltför vanliga personliga brister (Branting inkluderad). Många av dem var alls inga inspirerande föredömen i socialistisk livsföring, de levde inte socialismen i vardagen. Snarare ideligen tvärtom:

Superi, affärsspekulationer, skitsnack bakom ledarkollegornas ryggar, ständig intern maktkamp á la alfahannestrider (ett trist evolutionärt arv, men människan är ingen slav under instinkterna), oförsonliga motsättningar i partiledningen, otrohet, barn utanför äktenskapet, älskarinnor, uppassande pigor.

Rent allmänt en skamligt manschauvinistisk och antifeministisk kvinnosyn de delade med stora delar av den manliga arbetarklassen (där sexuella trakasserier förekom). Många av arbetarrörelsens ledare och fotfolk ville neka sina hustrur, döttrar, mödrar, systrar och kvinnliga arbetskamrater demokratisk medborgarrätt. Detta av mansgrisiga skäl, eller för att i rösträttskampen offra dem av taktiska skäl.

Men denna vida biografi om Branting rymmer förstås även de ledande arbetarpionjärernas många berömvärda sidor och insatser (som fanns, men lärdomen är att aldrig odelat lita på ledare, min slutsats). Boken skildrar detaljerat den svenska, europeiska och västliga arbetarrörelsens personligheter, historiska strider, framgångar och bakslag.

Det var en tid av framtidsoptimism och naiv västlig deterministisk framstegs- och utvecklingsdeterminism (mina ord). Som speciellt för arbetarrörelsen kraschade 1914 då den proletära internationalismen snabbt besegrades av känslostormande arbetarnationalism. I slutändan var solidariteten med ”våra egna” starkare när det gällde det egna Folket – nationsgruppen, än den egna Klassen – socialgruppen (en troligen evolutionär beteendetendens som vänstern än idag finner svårsmält, min kommentar).

Tidsepoken dominerades grovt sett av ett slags klasspolitiskt triangeldrama mellan bakåtblickande feodal konservatism (kungahus, adel, godsägare, statsbyråkrater, kyrka), framåtblickande kapitalistisk liberalism (företagare, medelklass) och utopisk/marxistisk proletär socialism (arbetarklassen, vänsterintellektuella).

De konservativa stod för kapitalistisk diktatur, de liberala förkapitalistisk demokrati, och socialdemokrater/socialister försocialistisk demokrati. Liberaler och socialdemokrater kunde därför enas i den sega och långvariga kampen för lika och allmän rösträtt.

Det fodrades dock att Sveriges arbetarbefolkning hotade med strejker, social oro och revolution (speciellt 1917-18) för att den statskuppsförsökande privilegierade elitistiska överklassen skulle tvingas att motvilligt och under galgen ge upp sitt motstånd mot demokrati. Dagens moderata höger var alltså för mindre än hundra år sedan djupt och militant antidemokratisk!

Och de reaktionära delarna av såväl den gamla ”feodalklassen” som den nya borgarklassen accepterade endast att folket fick den politiska makten sedan den socialdemokratiska högerledningen hade börjat sväva på målet vad gällde de konkreta socialiseringsplanerna av näringslivet.

Alltså att införa industriell demokrati, ekonomisk demokrati. Och allmänt (som under de första kampdecennierna) ta sin egen ideologi på allvar, och utnyttja den politiska demokratin till att skapa en samhällelig social demokrati (därav partinamnet). Där arbetarna själva styrde den dagliga produktionen i fabrikerna.

Svennings bok är en välskriven historieskildring, men det som får mig att girigt sluka de 450 sidorna (inklusive bilder) är i första hand beskrivningen av vänstern innan den ryska revolutionen 1917 och Lenins makttillträde. Det var vänstersocialdemokrater (som kom att bilda ett eget parti efter år av motsättningar) och andra grupperingar av vänstersocialister utanför det socialdemokratiska arbetarpartiet SAP (inklusive syndikalister och anarkister).

En del av de ståndpunkter som cirkulerade i denna brokiga vänster ser jag som svårbegripliga. Varför gå emot demokratisamarbete med liberalerna? Varför skulle facklig kamp och direkta gatuaktioner utesluta att man också satsade på partipolitik och parlamentariskt arbete?

Varför avrustningsivrande antimilitarism inför ett världskrig? Varför kritisera staten som potentiellt farlig maktapparat (sant) så till den milda grad att man inte ser att ett socialistiskt samhälle åtminstone till en början kommer att behöva en statlig administration?

Varför stillastående dogmatisk ortodox deterministisk marxism när vetenskapens och mänsklighetens kunskap om sig själv och sitt samhälle hela tiden växer? Varför motsätta sig gradvisa förbättrande reformer för arbetarklassen? Varför revolutionsromantik när väpnade revolter alltid lämnar efter sig oförsonligt samhällssöndrande klasshat?

Speciellt som Sverige har en tradition av nationellt samförstånd som även arbetarklassen omfattar – vilket visade sig i omröstningar på sossekongresser och i valresultat sedan socialdemokraterna splittrades. Varför inte med arbetarklassen i fokus utvidga väljarbasen genom att ”ovanpå” klasspartiet bygga ett folkparti? Varför inte inkluderande socialreformistisk positiv folkhemsnationalism?

Delvis instämmer jag alltså i dåtidens högersocialdemokratiska ståndpunkter. Men mitt hjärta, intresse och nyfikenhet finns i den tidens mångfacetterande, heterogena och idékreativa vänstersocialism.

I denna noterar jag utopism, humanism, pacifism, renlevnad, nykterism, vegetarism, industrialismkritik, småbruksvurmande, landsbygdsromantik, ”bondedemokratism”, anarkokommunism, rådssocialism, småskalig agrarsocialism, rysk bondesocialism, socialistpräster, kristna agitatorer, folkkök, kollektivhus, social självhjälpskooperation, storgodsens kollektivisering, industriell ekonomisk demokrati på allvar, en bisexuell arbetarledare, och ”ett slags tidig radikal miljörörelse”.

Än intressantare är den unga vänstersocialismens decentralistiska, antibyråkratiska och frihetliga grundideal. Arbetarklassens befrielse skulle verkligen vara deras eget verk, inte ett verk av intellektuella, kadrer, avantgarden, eliter, partibyråkrater, en toppstyrd politisk-facklig arbetarrörelse, partistyrelsen, partiledaren (kollektiv ledning istället för personkult), rik(s)dagsgruppen, partiapparaten (sen var väl även vänstersocialisterna i viss mån själva en politiskt avancerad elit i relation till vanliga arbetare…).

Vänstern var för arbetarsamarbete över politiska och fackliga gränser. Mot munkorgslagar, tvångslojalitet. partitopps-maktkoncentration med disciplinära partipiskor, mot ministersocialism och det ”mått av demokratisk centralism” som fanns i socialdemokratiska partiet.  De var för folkriksdag, självförvaltning, ett brett och öppet parti. enhet nerifrån, individuell frihet, samt allmän värnplikt, medborgarmilis, beväpnad arbetarklass (alltså att bekämpa staten som särskild våldsapparat).

De var för en frihetlig och federalistisk partiorganisation. Mot ett s-parti med en byråkratisk hierarki av administrerande överordnade och passiva underordnade. Mot socialdemokraternas oligarki och centralism med makten i partihuset hos ombudsmän, förtroendevalda, funktionärer och ledare. Mot en s-ledare med ”villiga medhjälpare vilkas uppfattning under trycket och inflytandet från ledarens vilja sammansmältes med dennes.” Visionär och framsynt iakttagelse! (mitt beundrande utrop).

Svenning skriver om den socialdemokratiska vänsteroppositionen: ”de misstrodde den centrala partiledningen och partiapparaten. De fruktade att den var på väg att utvecklas till en byråkrati, styrd av en väletablerad, systemanpassad, hyggligt avlönad arbetararistokrati, välvillig till kompromisser och fientlig till revolutionära förändringar:”(på pricken! – jag igen).

Det är ju en nästan kusligt korrekt beskrivning av den utveckling som sedan skedde i såväl den marxist-leninistiska kommunismen som i den reformistförborgerligade socialdemokratin! Så började de båda socialisttendensernas urartning från arbetarmakt till ny social hierarki och nytt klassamhälle (som jag ser det).

Vänstersocialismen skulle ha behövt överleva som ett tredje socialistiskt alternativ. Istället krossades den mellan de centralist-byråkratiska kolosserna socialdemokrati och kommunism. När nu dessa båda totalt har misslyckats med att bygga socialism kan man då hoppas på en ny vår för frihetlig vänstersocialism?

Hans Norebrink

PS För den svenska vänstersocialism som överlevde tjugotalet och några årtionden framåt, se Johan Lönnroths bok ”Albin Ström och det frihetliga spåret i svensk arbetarrörelse”.

Läs mer: GP, AB, Syd, Biografier.nu, Skanskan, DD, SR, HD, DAST, Alba, Arb.fi, BT, DN, Högbergs, Kulturen, ArbB, FB, Erixon, NT,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Köp boken hos Bokus

Köp boken hos Adlibris 

Liked it? Take a second to support Hans Norebrink on Patreon!
Become a patron at Patreon!

Ett svar på “Vänstern före leninismen”

Kommentarer är stängda.