Boktips
Giftlaboratoriet
Arkadij Vaksberg
Norstedts
Giftmord i Sovjet och Ryssland
Den röda tråden i boken är den kontinuerliga sovjetiska och ryska traditionen att med gift undanröja allehanda politiska motståndare, konkurrenter om makten och pengarna, samt många hundra av grävande journalister: modiga sanningssägare.
Till exempel den ryske advokaten, journalisten och författaren Arkadij Vaksberg med över fyrtio kunniga böcker om sovjetisk och rysk samtidshistoria. Som denna bok om ”Giftlaboratoriet – Från Lenin till Putin – 90 år av politiska mord”. Själv dog han dock av naturliga orsaker (vad man vet…)
Även mord och mordförsök utomlands skildras – som på förre KGB-agenten Alexandr Litvinenko förgiftad av en radioaktiv kopp te i London 2006. Se även förgiftningen 2018 av rysksovjetiske dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter med det ryska nervgiftet novitjok i den engelska småstaden Salisbury. Som – om det stämmer – gör giftanvändningen hundraårig (1917 – 2018). Putin förnekar förstås inblandning.
Vaksberg har skrivit böcker som ”Stalin against the Jews” och ”The Soviet Mafia” med hjälp av sina grundliga arkivstudier och goda kontakter. Han medarbetade på Svenska Dagbladet och sex av hans böcker utkom på svenska (två har jag recenserat: ”Lubjanka” och ”Skjut de galna hundarna”).
”Giftlaboratoriet” är spännande läsning, men intressantast är att morden på oppositionen sätts in i sitt politiska sammanhang, och som del av den dramatiska rysksovjetiska utvecklingen från Lenin, Stalin och framåt.
Först den sovjetiska parti-stat-diktaturen med överklassen kallad nomenklaturan. Sedan det roffarkapitalistiska 90-talet (oligarkernas tid) som gjorde begreppet demokrati till ett skällsord i Ryssland. Slutligen Putin och nomenklaturans delvisa återkomst till makten – tillsammans med statliga och privata företag.
Vaksberg kallar Putinerans samhälle för ”marknadstotalitärt”. Och samma sammansmältning av staten och kapitalet ser vi i det postmaoistiska Kina. Undantaget det ryska 90-talet när den gamla sovjetiska elitära nomenklaturan tillfälligt överflyglades av fattigdomsskapande råkapitalism – samt gamla partipampar som med hjälp av gamla kontakter själva blev rövarkapitalister.
Redan med Lenin, enligt Vaksberg, utvecklades den makabra giftmordsapparaten som en del av den sovjetiska statsterrorismen. Med Stalin tillkom politisk terror och giftmord även i det av Sovjetimperialismen ockuperade Östeuropa och Afghanistan. Oppositionella och fritänkande kommunistledare mördades, bland annat med gift.
Någon principiell klyfta mellan ”snälla” Lenin och ”råa” Stalin verkar inte finnas enligt Vaksberg, som hänvisar till telegram från Lenin under inbördeskriget på tjugotalet:
”Skjut alla till siste man”, ”Gör slut på kosackerna”, ”Skjut alla officerare och ett hundratal prostituerade, de lurar soldaterna att supa”, ”Bränn ner staden”, ”Skjut konspiratörer och velpottor utan onödiga frågor och utan några idiotiska dröjsmål”.
Tragiskt är hur många äkta men naiva kommunister som mördades av Stalin. Som själve ledaren för det spanska kommunistpartiet som visste för mycket om Stalins brutala inblandning i det spanska inbördeskriget. Som Bulgariens berömda kommunistledare Dimitrov. Liksom naiva nationalister som trodde på Sovjets mångnationella löften (med i praktiken russifiering som i Vitryssland och Ukraina).
Själv är jag ex-maoist som trodde att den råa och dödliga maktkampen mellan realsocialismens härskare (vilka också drabbades av terror och gift) speglade kampen mellan äkta och oäkta kommunister. När det i själva verket var en blodig kamp mellan yt-kommunistiska alfahannar som inbördes och kompromisslöst stred om makten, resurserna och ledarstatusen.
Precis samma som sker i alla kända klassamhällen i rummet och tiden – byggda på statligt eller blandat ägande. Eller på blandad statlig och privat makt, som i dagens Ryssland och Kina. Det var ett ohyggligt historiskt misstag av den globala samlade vänstern att tro att statligt ägande i sig skulle avskaffa klasserna och ge verklig folkmakt. Hur oändligt fel vi hade!
Blinda ortodoxa marxist-leninistiska stalinister-maoister kommer förstås att se denna bok som antikommunistisk propaganda. Det kan ligga en del i det. Men allt som förs fram har ju bekräftats av oändligt många andra, inte minst avhoppare från höga poster inom den realsocialistiska och internationella (så kallade) kommunismen. Och fler vittnesmål om verklighetens Sovjet bortom lögnerna kommer ständigt.
Det är bara att acceptera den grymma sanningen. Redan med Lenin var det statskupp, terror, diktatur och en ny överklass. Vänstern bör vara antistalinister, antimaoister och antileninister.
Göra sig av med all koppling till det tragiska misslyckade och antisocialistiska samhällsexperimentet i öst på 1900-talet.
Dags att lämna realsocialismen – och det likaledes misslyckade socialdemokratiska socialismprojektet. Som dock skapade politisk demokrati och folkhemsvälfärd till hela arbetarklassens fromma – inte att förglömma nu då den högervridna socialdemokratin blivit en del av nyliberalismen.
Vänstern bör enas och slutligen lämna gamla stridsgravar och mossiga slagord. Som ”vetenskaplig socialism”, ”partiets ledande roll”, ”demokratisk centralism” – för att inte tala om det helt hopplösa ”proletariatets och folkets demokratiska diktatur”.
Sluta använda begrepp som socialism, kommunism och vänster, som högern och borgerligheten fått definitionsmonopol på – vilket de framgångsrikt spridit hos den ofta politiskt desillusionerade allmänheten. Dessa ord är nog förbrukade.
Men samtidigt betona att alla vanliga människor som kallar och kallat sig socialister och kommunister var och är ärliga i sin tro på ett i grunden demokratiskt folkmaktssamhälle. Dessa (och jag) blev själva förrådda av makthungriga och lyxhungriga så kallade kommunistledare – opportunistiska lycksökare som vände kappan efter vinden och sökte makten där den fanns.
Annars blir historien helt obegriplig – varför skulle vanliga arbetare, bönder, lägre tjänstemän och småföretagare världen över kämpa för socialism om de trodde att den enbart innebar en ny förtryckande och exploaterande överklassdiktatur? Absurt!
De (vi) trodde tvärtom att staten och det styrande partiet efter revolutionen skulle tjäna folket. Men tron på centraliserad toppstyrd makt ärvde marxismen-leninismen från den storskaliga internationella kapitalism de beundrade och ville efterlikna och överträffa i än större centralism. Tragiskt nog!
En ny enad mångfaldig och vänsterpopulistisk rörelse bör totalt och fullständigt acceptera den (”västliga”) politiska demokratin som grund för ett nytt samhälle. Vidare ena Folket (inte bara arbetarklassen) och Nationer i likaberättigat jämlikt gemensamt samarbete mot den nationella och globala eliten.
Den bör ersätta statsmakt med verklig folkmakt. Verklig arbetarmakt i vardagen och på jobbet. Inga klasser, Jämlikhet i resurser och makt. Antirasism och antisexism. Kvinnomakt och HBTQ-makt. Integration av svenskar och invandrare. Ekonomin och företagen direkt förvaltade av folket. Ett klasslöst samhälle.
Politisk demokrati utvidgad till daglig ekonomisk demokrati på arbetsplatser och i bostadsområden. Detta via folklig, lokal, kooperativ, kommunal, personalstyrd, antikonsumistisk småskalig, decentraliserad, ekologisk, miljövänlig, och mer vegetarisk självförvaltning. Mer horisontell nerifrånmakt genom jämlikt samarbete mellan arbetsplatser, kommuner och nationer Mindre av (dock nödvändig) vertikal nationell makt uppifrån
All historisk erfarenhet visar att privat och statlig nationell och global maktcentralisering leder till förtryck och utsugning Makten och resurserna måste som i det demokratiska jägar-samlar-samhället vi levde i under större delen av mänsklighetens historia vara så nära vanliga människor som möjligt. Integrera land och stad. Då kan de potentiella alfahannarna kontrolleras.
Politisk jämlikhet (demokrati) kombinerat med ekonomisk jämlikhet (dela resurserna) bör tillsammans med ett klimatmässigt hållbart samhälle och en levande natur och planet vara detta århundrades stora rödgröna politiska projekt.
Gör självkritik. Bekämpa såväl staten som kapitalet. Börja om med rent bord och samvete. Gräv ner hammaren och skäran. Mobilisera och bygg nerifrån och upp. Skapa ett för alla överblickbart genomskinligt samhälle där åskådardemokrati ersätts av vanligt folks dagliga deltagardemokrati.
Hans Norebrink, 69, vanlig arbetare
