En av de frågor som engagerat mig mest under senare år är fiske och fiskeripolitik. Det kommer sig av att jag läste Isabella Lövins bok om hav och fiskeripolitik, Tyst hav. Då jag är född på en liten ö i Göteborgs skärgård insåg jag att mycket av det som påstods i boken inte kunde stämma. Exempelvis är boken skriven på ett sådant sätt att de stora pelagiska fiskebåtarna får skulden för de problem torskbeståndet hade då. Detta att dessa båtar inte har något med torsken och torskfisket att göra. De fiskar inte torsk.
Den ö jag kommer ifrån heter Rörö och idag är det ett av Sveriges största fiskelägen, faktiskt näst störst mätt i tonnage. Ön hare 270 invånare och lika många anställda på fiskebåtarna som när jag var liten i början av 1960-talet. 4 av de båtar som finns på är stora pelagiska fiskebåtar. 4 är mindre båtar som huvudsakligen ägnar sig åt demersalt fiske med bottentrål efter kräfta. 1 fiskar kräfta men huvudsakligen fungerar den som lysbåt för en av de större pelagiska båtarna vid lysfiske efter skarpsill. Två av de demersala trålarna fiskar också sill med pelagisk trål. Dessutom finns en uppsjö mindre båtar som ägnar sig åt burfiske (kräfta, krabba och hummer), garnfiske (makrill, sill, fisk) och dörjfiske (makrill). Rörö är idag den enda plats som i stort sett helt lever på fiske och där hela befolkningen i princip är beroende av fiske. Det var naturligt för mig att engagera mig i frågan om fisket.
Ju mer jag lärde mig om fiske, ju mer insatt och kunnigjag blev ju mer insåg jag att narrativet, berättelsen, om fisket var i grunden felaktigt. Det förkom inget överfiske i Sverige. De stora båtarna dammsuger inbet hav. Sälen är faktiskt ett problem för framförallt det småskaliga fisket: Isabella Lövins bok samt den debatt om fisket den lett till var i grunden felaktig. Jag insåg att det fanns forskare som ljög medvetet och miljövänner som föreslog miljöskadliga åtgärder förutom att de uppvisar noll socialt ansvar för kust- och öbefolkning i Sverige. Miljövänner uppvisade en enorm okunskap och bland de värsta syndarna på detta i område var företrädare för Greenpeace, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Journalister spred felaktigheterna vidare, för det mesta av ren okunnighet. De vet inget om fiske och saknar därför möjlighet att upptäcka miljörörelsens vilseledande information och lögner. Det har inte ens vett att fråga folk som vet och de kontaktar nästan aldrig yrkesfiskarnas organisationer. Men sportfiskejournalister kan inte hävda okunnighet. Det ljuger ofta helt medvetet i sina tidningar.
När det gäller Miljöpartiets företrädare misstänker jag att de ibland ljuger medvetet, men oftast handlar det om total okunnighet. Vänsterpartiets företrädare saknar i stort sett altid kunskaper men de uttalar sig ändå. Detta är extra problematiskt för mig då jag tycker att det bästa partiet i riksdagen är Vänsterpartiet. Ett exempel är Rikard Warlenius som uttalat sig om Östersjön och torsken inför EU-valet. Han påstår bland annat:
Läget för östersjötorsken är akut och Östersjön är ett hotat hav. Vänsterpartiet vill se drastiska åtgärder för att rädda Östersjön och förhindra en kollaps av torskbeståndet, bland annat fiskestopp för torsk och ål och förbud mot bottentrålning.
Östersjön är ett hav som mår dåligt. Men läger har varit mycket sämre. Tidigare (för 40-50 år sen) var i stort sett all säl utrotad, havsörn existerade inte och sillen gick inte att äta då den var full med gifter. Sillen är idag giftfri och kan ätas men folk vågar ännu inte göra det då Livsmedelsverket av obekanta skäl ännu inte ändrat sina rekommendationer.
Idag är säl så takrik att den blivit ett stort problem för torsken genom att den sprider sjukdomar som drabbar en redan svältande torsk. Torsken svälter då då födan flyttat på sig på grund av ett varmare hav men torsken har inte kunnat följa med då där inte finns några områden den kan leva i på grund av syrebrist vid Östersjöns bottnar. Fiskestopp för torsk kan inte åtgärda dessa problem som beror på för stora utsläpp av växthusgaser, dvs klimatförändringar, och övergödning på grund av det moderna jordbruket.
Vidare påstår han:
Vänsterpartiet har länge krävt stopp för fiske av östersjötorsken. För det är decennier av överfiske i kombination med brutala fiskemetoder som bottentrålning som har lett till dagens situation. Vilket alltså rubbar hela Östersjöns ekologi. När toppredatorn torsken överfiskas, ökar mängden mindre fiskar, främst skarpsill. De äter i sin tur djurplankton, som minskar kraftigt och därmed inte håller efter beståndet av växtplankton, som ökar kraftigt.
Nåt överfiske på torsk förekommer inte idag och har inte förekommit på 10-20 år. Däremot förekom det utan tvekan på 1980- och 1990-talen. Bestånden av skarpsill och sill har dock inte ökat onormalt. Problemet är att torsken inte finns där skarpsillen och sillen finns. Det har inget med fiske att göra, det har inget med bottentrålning att göra och inget med torskfiske eller överfiske att göra. Det beror däremot på klimatförändringar, övergödning och syrebrist. Warlenius vet inte vad han pratar om utan rapar bara upp sån han lästa nånstans utan att fundera närmare på vad han säger. Det han beskriver är en teoretisk modell för hur det skulle kunna ha gått till eller skulle kunna ha förvärrats. Modellen har dock inte kunnat beläggas och stämmer så vitt jag kan bedöma inte med verkligheten.
Warlenius fortsätter:
Det har suttit extremt långt inne för EU likaväl som för andra regioner och länder att inse att det inte går att ständigt öka fisket genom större båtar och mer effektiva fångstmetoder. Det gick under några decennier, men förr eller senare sätter naturen stopp.
Fiskeflottan i Sverige har minskat i mer än 100 år. Så också i Danmark och i de flesta andra EU-länder. Att hävda nåt annat är att hitta på, att inte ha koll på verkligheten. Fram till för 20 år sen innebar det också att fiskeflottan fick allt större och starkare båtar med en ökad överkapacitet som följd. Den utvecklingen bröts slutligen genom införande av individuella överförbara fiskerättigheter (köp och säljbara fiskerättigheter) men redan på 1980-talet började den sammanlagda motorstyrkan i den svenska fiskeflottan att minska. När detta infördes i Sverige och Danmark minskade antalet stora båtar och medelstora båtar mycket snabbt medan de små båtarna i Sverige inte minskade alls och i Danmark minskade men inte lika mycket som fallet var med de större båtarna. Fisket har inte heller ökat sen 1990-talet utan minskat kraftigt. Faktum är att svenskt fiske var större på 1960-talet än idag. Större delen av Sveriges nuvarande kvoter fiskas inte upp. Underfiske (fiskas mindre än de vetenskapliga råden) är alltså vanligare än överfiske (fiskas mer än de vetenskapliga råden).
Vänsterpartiets fiskeripolitik saknar grund i verkligheten och skulle om den genomfördes leda till att i stort sett allt svenskt fiske slogs ut förutom det storskaliga pelagiska fisket på sill, makrill, skarpsill och tobis. Lönsamma småskaliga fisken fisken som räkfisket, kräftfisket och siklöjefisket med stor betydelse för många kustsamhällen skulle försvinna. I stort sett allt fiske i Norrbotten, norra Bohuslän, Halland, Skåne, Blekinge, Öland, Gotland skulle försvinna. Vänsterpartiets fiskeripolitik skulle innebära en katastrof för Sveriges fiskelägen och kustsamhällen.
Läs mer: EU-valet och fisket – okunniga och oseriösa partier
