Allmänningens tragedi, äganderätt och nyttjanderätt

Publicerad denFörfattareAnders_S

Allmänningens tragedi är det som inträffar när en gemensamt ägd och kontrollerad resurs överutnyttjas. Det medför ofta miljöförstöring av olika slag. Som det står i boken Ägandet av himmel, hav, skog och bygd av Lars Jadelius:

Allas övergår lätt till ingens. Vems ansvar är det möjligt att utkräva om något inte tillskrivs någon alls? Som oceanerna, luften, traditionerna och generna. Om ingen ”äger” så fallerar förvaltningen. Haven utfiskas och blir till allas soptunna.

Det mesta känd exemplet på allmänningens tragedi idag är haven och fisken i haven. Jag ska exemplifiera med exempel från våra hav. Fram till mitten av 1970-talet var fisket fritt i Nordatlanten, Nordsjön, Skagerak och Kattegatt. Alla kunde fiskar så mycket de ville. Fisket blev för omfattande och sillen tog slut. Senare skedde samma ska med torksen och vitlingen som nästan tog slut. I Skageraks kustfjordar och Kattegatt försvann torsken. För hårt fiske, miljöförstöring och övergödning var orsakerna. När havet är ingens så släpps gödningsämnen, gifter och sopor rakt ut. För att lösa problemen gjordes staten i praktiken till ägare av haven även om det fortfarande betraktades som gemensam egendom, dock med staten som förvaltare. Från början bara ut till 12 sjömil från land, men vid mitten av 1970-talet utvidgades gränserna till 200 sjömil. Där det var kortare än så mellan länder drogs en mittlinje. Därefter beslutades att antalet personer/fiskebåtar etc som skulle får lova att fiska begränsades.

Detta innebar dock nya problem. De som hade tillstånd att fiska gjorde detta på en och samma kvot. Om en fiskare lät bli att fiska så tog en annan fiskare upp kvoten. Det fanns fortfarande ingen som egentligen kontrollerade fiskresursen eller ägde fiskresursen. Det ledde till att det gällde att fiska så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Så kallat olympiskt fiske Resultatet var överkapacitet, dålig lönsamhet och olagligt fiske. Genom att införa ransoner försökte de inblandade yrkesfiskarn själva lösa problemet både med allmänningens tragedi redan på 1930-talet och med det olympiska fisket på 1970-talet. Men det misslyckades. Till slut infördes överförbara fiskerättigheter i det svenska fisket,. Fisken betraktas fortfarande som en gemensam resurs med staten som förvaltare. Staten delar sen ut nyttjanderätter för en viss mängd fisk för en fastställd tidsperiod. Den som har en nyttjanderätt kan sälja den, låna ut den, lån ut, belåna med mer. Resultatet blev att överkapaciteten minskade och lönsamheten i det fiske som berördes. Överfiske och olagligt fiske försvann. I de fisken där permanenta överlåtelser av nyttjanderätter inte införts har kanske lönsamheten förbättrats men överkapaciteten finns kvar. Om någon missköter sina nyttjanderätter eller inte utnyttjar dem kan staten dra in dem.

Denna metod att lösa allmänningen tragedi har mycket gamla anor i Sverige. Redan på medeltiden användes nyttjanderätter för att reglera användningen av mineralfyndigheter och skog (för träkolstillverkning till järnbruken och sågtimmer). En stor anledning till detta var att förhindra rovdrift och miljöförstöring men det var ofta detta misslyckades. För malmer och mineraler lever detta system i princip kvar än idag. Staten delar ut nyttjanderätter av två slag (prospektering och bryttning). Dessa ges på en viss tid och de kan säljas och köpas.

Systemet för skogen fallerade helt när nya metoder för sågning, papperstillverkning och ståltillverkning infördes på 1800-talet. Skövlingen av skog med åtföljande miljöförstöring blev omfattande. För att lösa det problemet istället privat ägande av skogen med ansvar för återplantering och liknande. Där allmänningar blev kvar övertogs de ibland av staten men i vissa delar av landet reglerades användningen av allmänningsskogar juridiskt. I Norrland och Finnmarkerna i mellansverige delades dessutom mark ut till människor (ofta tidigare soldater) mot att de odlade upp den.

I områden som inte omfattades av järntillverkningen infördes inget system för nyttjanderätter i skogen. Skogsmarken utnyttjades tillbetesmark och kom att på många hålla betas för hårt vilket innebär krympande skogar och miljöförstöring. I Bohuslän blev situationen än mer katastrofal. Båtbyggeri krävde en massa trä medan sillsalterier och trankokerier krävde så mycket bränsle att all skog avverkades och sen blev dessa områden dessutom överbetade. Inet bara den gemensamma skogen avverkades utan även privatägd skog avverkades då markägare snabbt kunde tjäna stora pengar på detta. Undantagen var vissa gods som ägde av mycket rika personer som inte behövde pengarna. Privat ägande var alltså ingen lösning på problemet i detta fall. Nyttjanderätter där varje sillsalteri/trankokeri haft tillgång till en viss mängd skog hade sannolikt fungerat bättre. Bohuslän förblev helt kalt fram till 1930-talet.

Sillperioden ledde också till sverige första miljöstrid, den så kallade trangrumsstriden. Vid trankokningen blev det en massa grums kvar (under nästa sillperiod på 1800-talet användes det till gödsel och idag kalls det fiskmjöl medan tran kallas fiskolaj eller omega3). Grumset släpptes rakt ut i vattnet och de grunda vikar där fabrikerna låg blev kraftigt övergödda, illaluktande och grumliga. Staten gav efter för opinionen och tvingade igenom anläggandet av dammar för uppsamling av grumset. Med nyttjanderätter hade problemet kanske kunnat lösas ännu effektivare. Den privata äganderätten till sillsalterierna och trankokerierna medan havet var allmänning var i all fall en mycket dålig kombination.

Gemensam egendom kräver förvaltningssystem under demokratisk kontroll och nyttjanderätter för att fungera effektivt. Idag skulle sannolikt även markanvändande, skogsbruk och jordbruk fungera mycket bättre, vara effektivare och miljövänligare om all markanvändning fördelades genom nyttjanderätt istället för äganderätt. Att göra om äganderätt till mark till nyttjanderätt är därför en mycket rimlig och vettig reform.

För att återgå till havet så uppstod inte problemet med överfiske längs kusten i egentliga Östersjön. Där var havet vid kusten privat egendom och inte allmänning. Det ledde till att fiskresursen inte överutnyttjades. När denna äganderätt i praktiken togs bort och fisket gjordes fritt har det inneburit överfiske i framförallt skärgårdarna kring Stockholm. Detta på grund av ett kraftigt ökat fritidsfiske och sportfiske. Om äganderätten till kustvattnen istället gjorts om till nyttjanderätter hade en sådan utveckling kunnat undvikas. I alla mindre sjöar i Sverige är det privat äganderätt och privat fiskerätt. Många sjöar och rinnande vattendrag har dock många delägare då de förr utnyttjades som vattenmagasin respektive för kvarnar och sågverk. Detta ledde så småningom till sjöar och vattendrag utnyttjades dåligt. För att råda bot på detta infördes nyttjanderätt för vatten till kraftändamål. I denna process glömdes dock miljöaspekterna bort vilket lett till omfattande utrotning och försvagning av fiskbestånd. När det gäller dåligt utnyttjade privatägda sjöar har detta problem lösts genom införande av nyttjanderätter av olika slag. Fiskevårdsområden, arrendeavtal med mera.

Arrendeavtal vilket är en slags nyttjanderätt har historiskt också använts för att öka användandegraden av jordbruksmark och det är vanligt än idag. På samma sätt fungerar det också med jakträttigheter. Det är fullt kompatibelt med att göra om all äganderätt till mark, vattendrag och sjöar etc till nyttjanderätt.

Läs mer:

Upptäck mer från Svenssons Nyheter

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.