I boken Världens jämlikaste land? gör ekonomhistorikern Erik Bengtsson upp med bilden av Sverige som ett av naturen jämlikt land där rötter från ett jämlikt bondesamhälle ledde fram till 1900-talets välfärdsreformer och demokrati.
Det finns en tradition att framställa Sverige som frihetens stamort på jorden och den svenska historien som en success story där demokrati och jämlikhet organiskt och utan konflikter vuxit fram. I ett av sina sista tal som partiledare hävdade Fredrik Reinfeldt att det fanns en lång tradition där de självständiga bönderna, entreprenörerna och ämbetsmännen, och för all del också Brantings reformistiska socialdemokrater skapat det jämställda Sverige.
Den teoretiska underbyggnaden hade levererats av historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh som i sin bok Är svensken människa driver tesen att folkhemmet varken var socialdemokratiskt eller borgerlig: det var svenskt, sprunget ur den svenska folksjälen, som historikern Jenny Andersson bitskt uttryckt det.
De nya moderaterna såg potentialen. Om det fanns en uppsättning värderingar med rötter i det tidiga 1800-talet som lett fram till dagens Sverige, ja då är ju den svenska modellen lika mycket högerns som vänsterns skapelse. Bilden kommunicerades genast ut från det moderata propagandaministeriet. Till och med det ekonomiska toppmötet i Davos fick med en kortversion av Berggren och Trägårdh – med förord av Jacob Wallenberg.
Ekonomhistorikern Erik Bengtsson går i sin nya bok Världens jämlikaste land? till frontalangrepp mot denna uppfattning om en svensk sonderweg. Låt oss först som sist slå fast, efter Bengtssons holmgång finns inte mycket kvar av dessa nationalistiskt inpyrda tankegångar.
Boken har ett långt tidsperspektiv, den börjar i slutet av 1700-talet och går fram till idag. Författaren målar med breda penseldrag, skriver ledigt, exemplifierar med många åskådliga exempel från andra forskare och kryddar framställningen med många välfunna citat från skönlitteraturen. Samtidigt är den djup förankrad i vetenskaplig teori och empiri. Bengtsson själv är ekonomhistoriker med socialhistorisk orientering, och här ligger också bokens stora styrka.
Övertygande och utförligt visar han hur Sverige i själva verket till långt in på 1900-talet tillhörde de länder med störst klyftor när det gäller inkomster och förmögenheter. Lika illa var det ställt med den politiska jämställdheten. Färre svenskar hade rösträtt i slutet av 1800-talet än i de flesta andra länder.
Istället för att kunna ta avstamp i tidigare demokratiska traditioner krävdes det att de utestängda tog saken i egna händer. Med stöd i den omfattande folkrörelseforskningen menar Bengtsson att det var förra sekelskiftets stora folkrörelser, med arbetarrörelsen som drivande kraft, som drev igenom ett demokratiskt regimskifte. Det stora skiftet när det gäller att minska de stora ekonomiska klyftorna skedde när arbetarrörelsen också kunde påverka samhällsutvecklingen, med en utjämnande lönepolitik, med ökande skatter som medvetet ville minska ojämlikheten, och med sociala reformer och inom utbildningen med samma syfte.
Men de senaste decennierna har denna tendens brutits. De ekonomiska klyftorna, mätta med den så kallade Ginikoefficienten har ökat snabbare i Sverige än i något annat land mellan 1990 och 2014. En huvudorsak är politiska beslut, men som nu pekar i annan riktning. Skattesänkningar som i stor utsträckning gynnat höginkomsttagare och samtidigt eroderat grunden för sociala reformer är en central orsak. Bengtsson lyfter särskilt fram nedskärningarna i socialförsäkringarna som den kanske viktigaste förklaringen till de ökade klyftorna. Välfärdsstatens omfördelande funktion har avtagit.
Slutsatsen är lika självklar som utmanande: Det finns ingen evig svensk historisk jämlikhet. Sverige blev under en period ett särskilt jämställt land genom en politik som syftade till jämlikhet. ”När politiken slår om, så stiger ojämlikheten igen.”
Penseldragen blir kanske extra breda när författaren diskuterar den politiska utvecklingen. Kan man verkligen påstå att den konservativa makteliten under 1800-talet var mjuk och loj inför den växande arbetarrörelsen när den samtidigt stiftade lagar och backade upp strejkbryteri för att hålla arbetarrörelsen tillbaka? Fanns det en kompetent statsapparat med konservativa rötter som bidrog till demokratiseringen av samhället – var inte socialdemokraterna tvingade att skapa en egen för att inte riskera att reformpolitiken saboterades? I vilken utsträckning var liberalerna pålitliga allierade, i folkrörelserna och socialpolitiken? Och hur pass grundligt lyckades egentligen socialdemokratin omforma samhället under sin storhetstid? Viktiga frågor att diskutera och där författaren generöst bjuder in till samtal.
Erik Bengtsson är inte den första forskare som utmanat synen på en svensk sonderweg. Men genom det helhetsgrepp han tar, genom den glädje med vilken han delar med sig av sin och andras forskning och genom den envishet som han driver tesen att jämlikhet och social rättvisa är ett resultat av folkliga rörelser kan hans bok bli en viktigt inspirationskälla, inte minst för en ny generation samhällsförbättrare.
Kjell Östberg, ursprungligen publicerat i tidningen Internationalen
Läs mer: DN, Sekotidningen
