Johan Lönnroth begriper inte skillnaden på en politik där underkastelse för majoriteten ger en arbetarfientlig politik genom breda politiska överenskommelser jämfört med en politik där Vänsterpartiet använder sin styrka i parlamentet för att i konkreta frågor se till att politiken blir mer arbetarvänlig och mindre reaktionär. Det är två radikalt olika sätt att förhålla sig till politik inom parlamentet.
Den senare inriktningen argumenterar Peter Widén och Lars Henriksson för i en debattartikel som publicerats i Flamman och här. Johan Lönnroth verkar i en debattartikel i Flamman inte ha förstått denna skillnad. Eller så anser han att det Widén och Henriksson föreslår är felaktig politik.
Vidare argumenterar Henriksson och Widén för en inriktning på att bygga folkrörelser från botten och upp. Dvs för en linje som bygger på ett århundrades erfarenheter. Några radikala samhällsförändringar kan inte uppnås genom parlamentet allena utan det krävs också folklig aktivitet och krav från organisationer, människor och rörelser.
Utan sådana rörelser hade aldrig den socialdemokratiska välfärdsstaten kunnat byggas upp och utan sådan rörelser kan vi intre försvara de demokratisak landvinningar som gjorts. Då blir det parlamentariska arbetet bara ett schackrande och kompromissande som under trycket från de rikas pengar, inflytande, lobbyister och kampanjorganisationer bara kan lede till en politik som går allt mer åt höger, understödd av ett Vänsterparti som därmed i praktiken stöder en arbetarfientlig politik, en politik som gör det sämre för arbetarklassen. Detta är uppenbarligen något som Johan Lönnroth inte förstått eller bara inte bryr sig om
Sen tycks Lönnroth inte heller förstå hur Vänsterpartiet i sig själv fungerar. Vilket ärligt sagt förefaller mig väldigt märkligt. Kanske handlar det istället om att han anser att det sätt på vilket Vänsterpartiet fungerar är det enda riktiga. Vilket jag, Kjell Östberg, Henriksson och Widén inte håller med om.
I Vänsterpartiet fungerar det så att parlamentet och vad som kan genomföras där är centrum för alla frågeställningar om politik. Det är inte vad som är bra för arbetarklassen som är den centrala frågeställningen och inte heller hur rörelser till stöd för politiska förändringar ska kunna byggas. När en politisk fråga tas upp så utgår de flesta i Vänsterpartiet från frågeställningen om hur det ska kunna förändras genom ett parlament eller hur den bästa eller möjliga kompromissen kan se ut. Inte från vad det är som behövs för att folk ska få det bättre. 90% av årsberättelser och liknanden på distriktsnivå handlar om parlamentariskt arbete i olika parlament, församlingar, bolag, styrelser och kommittéer. I princip inget handlar om hur människor ska kunna aktiveras eller hur en fråga kan drivas för att skapa aktivitet och engagemang.
Det därför som 90% av Vänsterpartiets medlemmar överhuvdtaget inte agerar inom politiken. De är inte politiskt aktiva och det enda de rent praktiskt gör är att betala in medlemsavgift till att finansiera ett politiskt maskineri som inte ens försöker får människor aktiva för att driva politiska frågor i vardagen.
Parlamentet ska utnyttjas för att driva politiken åt vänster. Det är lättare att göra om det finns rörelser som kräver förändringar som gynnar fattiga, arbetare, klimatet och miljön. Utan sådana rörelser är det svårt att driva igenom radikala förändringar i parlamentet. Förhandlingar inom parlamentets ram räcker inte. Det är på denna punkt som Johan Lönnroth hamnar fel. Det är som han inte lärt sig läxan av 1900-talet och 2000-talets början. Att bara folkliga krav och rörelser kan få parlament att fatta radikala beslut. Rösträtt, folkpension, anställningsskydd, medbestämmande, jämställdhetsreformer osv. Utan folkrörelser hade vi aldrig fått något av detta. Med Johan Lönnroths linje är arbetarklassen, de fattiga, kvinnorna osv dömda att även fortsättningsvis vara förlorare.
Det jag, Östberg, Widén och Henriksson föreslår är att Vänsterpartiet ska fokusera på att få människor att driva politik i vardagen. Något som en kan användas för att driva igen bar förslag i parlamenten. Folklig kamp och folkliga rörelser som underlag för radikal förändring som genomförs i parlamenten.
Vad Lönnroth säger är att parlamentariskt schackrande är det viktiga, att inflytande och makt är viktigare än vad detta inflytande och denna makt leder till.
Vi säger att utan folkrörelser, folkligt stöd och kamp är inflytande och makt i parlament ganska meningslöst.
Linjen bör vara att ge stöd till allt som innebär förbättringar för arbetarklassen och att vara mot allt som innebär försämringar. För att möjliggöra en sådan linje kan Vänsterpartiet inte göra breda politiska överenskommelser med arbetarklassens fiender, dvs alla andra partier.
Läs mer:
- Vänsterpartiet står inför ett avgörande vägval
- Vänsterpartiet leds in på fel väg av partiledningens drömmar om att ingå i regeringen.
- Ny distriksstyrelse i Vänsterpartiet Göteborg
- Vänsterpartiet – ett parti på ”klasskampens grund”?
- Vänsterpartiets parlamentariska fixering
- Vad och vem är vänster inom Vänsterpartiet?
- Vänsterpartiets parlamentariska blindhet
PS. Att Johan Lönnroth själv är aktiv i några rörelser är inget argument för varken den ena eller den andra linjen. Det handlar om hur vi ser på politik. Inte om exakt vad en individ kan göra för självklart går det att kombinera parlamentariskt arbete och utomparlamentariskt arbete. Ingen hävdar heller att det inte skulle gå.
