Sedan 1980-talet har det flera gånger efterlysts mer av existentiella frågor i arbetarlitteraturen. Själv har jag dock aldrig tyckt att det rått någon brist. Att arbetarförfattarna skulle blunda för det existentiella är helt enkelt en fördom.
Emellertid kan man fråga sig om arbetarlitteraturens skildringar av just de existentiella frågorna skiljer sig från dem man finner i annan litteratur. Är det exempelvis meningsfullt att anlägga klassperspektiv på döden?
Jag vill hävda att den frågan måste besvaras jakande. Arbetare lever i genomsnitt många år kortare än andra människor. Hur en döende bemöts inom sjukvården påverkas av hans eller hennes klasstillhörighet. Det är just när livet står på spel som exempelvis ekonomiska skillnader blir verkligt påtagliga – att kunna köpa sig en annan behandling än den man får i en nedrustad offentlig sektor är ett större klassprivilegium än att kunna köra omkring i en lyxig bil.
Om detta påminns man när man läser Ann-Charlotte Alverfors roman Vitnäbb. Här berättas, lågmält men oerhört intensivt, historien om hur en författares liv plötsligt rasar samman på grund av ett cancerbesked. Att hon ställs öga mot öga med döden innebär inte att hennes tidigare liv – exempelvis uppväxten i arbetarklassen – plötsligt skulle bli oviktigt. Och hon drabbas inte av sjukdomen i något vakuum, utan i ett realistiskt skildrat klassamhälle som ser ut som det gör på grund av politiska beslut och ekonomiska strukturer.
Vitnäbb kom ut 2015. Efter att jag äntligen läst den måste jag konstatera att den hör till Alverfors allra främsta.
Magnus Nilsson
Ursprungligen publicerat på litteratur och klass.
