Z för jämlikhet och likvärdighet

Zorro (räven på spanska) är en folklig filmhjälte som slåss för de fattiga. Han ristar in Z på sina rikemansoffer. Och bokstaven Z symboliserar även den mänskliga kampen för jämlikhet.

Den har nämligen gått fram och tillbaka genom den mänskliga historien. Sicksack på svenska, zig zag på engelska. Ibland jämlikhet i samhället, ibland ojämlikhet.

Våra apliknande förfäder var ojämlika med alfahannar i toppen på flocken. Flockmedlemmarna rangordnades i en social ”hierarki” av få ”rika-mäktiga” och många ”fattiga-maktlösa”. En slags diktatur och klassamhälle med moderna termer

”Eliten” fick mer mat och sex, det ”vanliga folket” mindre. Alla tjänade ändå på det kollektiva flocklivet (det gav skydd och effektivare matletning). Och eftersom alla visste sin plats i gruppen så höll det nere antalet konflikter mellan individuella flockmedlemmar.

Kom så människan med sin intelligens, sitt språk, sin stora socialitet, sitt symboliska tänkande, sina sociala koalitioner inom stenåldersbandet. Och inte minst den likvärdiga manliga beväpningen för jakt.

Klasskamp på savannen

Överallt i världen ledde det till lokala stenåldersrevolutioner. Klasskamp på den afrikanska savannen, och annorstädes. Varför längre låta sig domineras av ett fåtal själviska alfahannar?

Dessa hade inget att sätta emot de beväpnade jägarna i samarbete. ”Ett beväpnat folk kan inte besegras”, med ett modernt uttryck.

På liknande sätt sades revolvern ”Colt Peacemaker” fungera i gamla Vilda Västern: ”God created all men, but Samuel Colt made them equal…”

Historiens första demokrati upprättades på liknande sätt i de lokala stenåldersbyarna (lägerplatserna). Jämlikhet och frihet för alla. De gamla alfamännen hölls kort. De kontrollerades av det segrande ”folket”. En upp-och-ner-vänd dominanshierarki utövad av majoriteten mot de få forna alfahannarna. Som en upp-och-ner-vänd triangel eller pyramid.

Jämför med de marxistiska/maoistiska begreppen ”Folkets demokratiska diktatur” eller ”proletariatets diktatur” över den störtade (överklass)eliten. Alternativt blev de forna alfahannarna bara en jämlike bland jämlikar.

Kvinnomakt

Jämställdhet följde (mestadels) för kvinnorna (samlarna) eftersom det nya sofistikerade (utvecklade) stamlivet inte bara byggde på (männens) vapen och styrka. Det byggde även på koalitionsbyggande social intelligens – som kvinnor var bra på.

Det fanns ledare, det fanns de som ledde folket i fred och krig (många krig). Det fanns experter av olika slag. Men inget tvång mellan människorna. Beslut fattades mest i konsensus (alla överens).

De som framträdde som ledare gjorde det för att de fick folkets respekt och förtroende – inte för att de tjänade på det. Och så fungerar det ännu i stora drag i de få stenålderssamhällen som fortfarande finns kvar i världen.

Alla män ville helst bli alfahannar med makt och därmed få mer mat och sex, överleva och fortplanta sig – sprida sina gener bäst (livets yttersta evolutionära syfte är att sprida gener mellan generationerna och därmed få livet att gå vidare).

Men det var liten chans att bli en ny härskande alfahanne. Och ingen ville självklart längre bli dominerad av gamla alfahannar. Kompromissen blev: Ingen alfahanne, Ingen dominerad, Alla jämlika!

Ingen på toppen, ingen på botten!

Genetiskt och kulturellt utvecklade vi gradvis nya känslor för jämlikhet, rättvisa och allas lika värde. Men även den gamla driften till att vilja utöva alfahanne-dominans levde kvar. Så ibland lyckades vissa alfahannar dominera över bydemokratin.

Men det vanliga stamfolket utarbetade olika strategier för att stoppa potentiella alfahannar. Tillrättavisning, kritik, skämt, skvaller, bestraffning, fördrivning, dödsstraff. Som än idag hos urbefolkningen sanfolket i Kalahariöknen i södra Afrika.

Den moderna människan utvecklades från 200.000 år sedan. Jordbruksrevolutionen kom för 10-12.000 år sedan. Så typ 94 procent av den moderna människans tid har vi varit jägare och samlare.

Det jämlika lokala småskaliga jägarsamlar-samhället, där alla kände varandra och styrde tillsammans, utvecklade vi troligen för ett antal tiotusentals år sedan.

Men med jordbruksrevolutionen svängde det tillbaka till den gamla apdiktaturen av alfahannar. De nya agrara samhälleliga förhållandena blev sådana att minoritetsdiktaturen kom tillbaka.

Så först ojämlika apsamhällen. Sedan jämlika jägar-samlar-samhällen. Vidare drygt 10.000 år av ojämlika jordbruks-samhällen i storskaliga stater, med antikt slaveri och medeltida feodalism.

Åter diktatur

Varför blev det diktatur igen? För att en mängd förändringar gjorde att det vanliga folket i stenåldersbyarna inte längre kunde klara av att hindra potentiella nya alfahannar från att återuppstå och ta makten. En kontrarevolution.

Hur blev då det nya jordbrukssamhället diktatoriskt och ojämlikt igen – som hos våra apförfäder? Det hade bland annat att göra med uppkomsten av sociala skillnader i hövdingadömen och i enkla (arkaiska) stater.

Det hade vidare att göra med det mer utvecklade jordbruket, arbets-specialiseringen, de nya städerna, de växande staterna, den nya samhälleliga storskaligheten, uppkomsten av ett särskilt stånd av krigare (statens kärna), de stora kommunikations-problemen, språkförbistring, olika kulturer och religioner i samma stater etcetera.

Jordbruket och bönderna producerade ett överskott som kunde bära upp människor som inte behövde arbeta kroppsligt längre. Vi fick uppdelningen mellan fysiskt och intellektuellt arbete, och mellan stad och land. Det gödde klassamhället (som Marx påpekade).

Samhället för stort

Samhället blev så stort att människor inte kände varandra ansikte-mot-ansikte längre ­– och därmed inte längre effektivt kunde kontrollera och hindra de potentiella alfamännen (som hade bidat sin tid i skuggorna) från att återvända till makten.

Makten och rikedomen som en överklasselit samlade centralt i toppen av samhället kunde organiseras tekniskt-juridiskt som privatägande (se mest Europa). Eller som kollektivägande statligt/kungligt/byråkratiskt (se stora delar av resten av världen).

Eliten kunde äga kollektivt

Det ”kommunistiska” östblocket var ett klassamhälle på parti-byråkratisk-statlig grund. Socialismen och arbetar-bonde-makten var bara en röd fernissa över statskapitalismen i Sovjet, Kina och andra så kallade ”realsocialistiska” diktaturer.

Ett klassamhälle med rika och fattiga uppstår när en klasselit monopoliserar makten och rikedomarna i samhället. Det uppstår inte (som några trodde förr) genom att en individ plötsligt byggde ett staket runt ett jordområde och kallade det ”mitt”. Alltså privatägande.

Efter det utvecklade jordbruket levde de gamla jämlikhets-tankarna ofta kvar i folkdjupet i form av olika kollektiva jordbrukssystem på bynivå – underordnade de nya staterna. Se den gamla ryska bondsamfälligheten ”miren” (som Lenin, Stalin och bolsjevikerna inte tog vara på).

Jämlikhetsidealen visade sig leva kvar i otaliga bondeuppror från England till Kina. De nya stora världsreligionerna hade också tankar som anknöt till jämlikhetsidealet. Religiösa upproriska och socialistiska jämlikhetstankar spred sig.

Den moderna tiden

Kommer så den moderna tiden från de amerikanska (1776) och franska (1789) revolutionerna. Med allt bättre och snabbare kommunikationer, järnvägar, läskunnighet, bokkonsten, protestantismen, industrialiseringen, stora fabriker och arbetsplatser, en ny café- och diskussionskultur, naturvetenskaplig forskning och upplysningstänkande. Ett dynamiskt näringsliv.

Och inte minst ett standardiserat nationalspråk som delvis ersatte dialekter och mindre språk. Ett delat gemensamt språk underlättar förstås den folkliga kampen, och bygger även en nationell identitet. Exempelvis var ”riksfranskan” en viktig del i den stora franska revolutionen.

Plötsligt blev det möjligt för bondemassorna i byarna och de nya arbetarna i städerna att samordna sig igen, att se sig som en enhet. Dela en storskalig identitet som ”folket”.

Föreställa sig folket och nationen som en stor slags släktfamilj där man kände likhet, gemenskap och solidaritet med okända människor (en ”social konstruktion”).

Nationen är den högsta verkliga vi-gemenskapen de flesta människor kan känna – därav dess nytta som redskap för samhällsbygge och utveckling.

Självklart ska vi även försöka bygga en internationell solidarisk vi-känsla, som inkluderar hela mänskligheten, djuren, naturen, miljön, klimatet, planeten.

Men den mänskliga naturen känner mest samhörighet och empati med dem som upplevs som ”vår egen grupp”. Därför är nationen den mest realistiska samhällsnivån för att bygga demokrati och folkmakt.

Från byn till folket

En folklig kamp började därför på 1800-talet för nationellt självbestämmande och demokrati. Den småskaliga lokala jägar-samlar-demokratin återuppstod på ett nytt sätt ­– efter långvarig klasskamp – på en storskalig nationalstatsnivå.

Nationalismen som samhällsideologi menade att de olika föreställda (”påhittade”) folken hade rätt att styra sig själva. Ett folk, en kultur, en nation, en nationalstat (med minoritets-rättigheter helst…).

Nationalismen började som en vänsterprogressiv rörelse. Den bildade nationer av landområden där människor delade exempelvis geografi, klimat, natur, historia, kultur, religion, ekonomi, territorium, folkliga (bonde)traditioner, statstillhörighet, gemensam regering/kung, mentalitet, och kanske främst språk. Likheten gav vi-känsla.

Med den folkliga byidentiteten övergående i folklig nationell identitet blev det möjligt för arbetarrörelsen och folket att i nationell (nationalstatlig) klasskamp (åter)erövra demokratin och den politiska makten för runt 100 år sedan. Kampen för demokratin och socialismen var nationell.

Det var en halv seger eftersom eliten/överklassen/bourgeoisien behöll den ekonomiska makten. De socialistiska försöken att bygga även ekonomiska demokratier misslyckades.

Varför? Bland annat för att vänstern underskattade det enorma behovet av skolning av arbetarklassen för att de skulle kunna återta den kunskapsmakt om samhällets skötsel som överklassen innehade.

Elitär tendens

Det fanns också en elitär tendens bland de många intellektuella och självlärda ledarna i den kommunistiska rörelsen (Marx, Engels, Lenin, Trotskij, Stalin, Mao). Med en politik ovanifrån – för folket snarare än av folket.

Som jag ser det underskattade ”kommunismen” också stort maktfrågan – risken för urartning av socialismen om makten är koncentrerad till ”det ledande partiet”. Och/eller till ”Den Store Ledaren”.

Maoismen och än mer kulturrevolutionen skulle åtgärda detta. Men det urartade i kaos och förtryck, följt av fascistliknande nationalistisk statkapitalism i dagens kommande supermakt Kina.

Det var naivt av kommunistpartierna att tro att folkdemokrati skulle kunna byggas utan den maktkontroll av staten som ett flerpartisystem och bred yttrandefrihet innebär.

Det var än mer naivt att tro att de kommunistiska ledarna skulle vara oemottagliga för maktberusning och frestande lyx och privilegier. Att de skulle kunna stå fria från den mänskliga naturen med dess såväl bra gruppsolidariska, som dåliga individegoistiska sidor.

Ingen arbetsplatsdemokrati

Så dagens läge. Men nyliberal globalisering från omkring 1980 har den internationella nyliberala eliten och stormakterna stärkt sin makt över ekonomin på de nationella ekonomiernas bekostnad. Och därmed på den nationella demokratins bekostnad.

Demokratin i nationalstaterna är i kris sedan folkhem, välfärd, solidaritet, social trygghet har urholkats. Och allt fler beslut som berör Sverige och andra länder fattas utomlands. Som motreaktion växer åter reaktionära former av rasistisk och invandrarfientlig högernationalism.

Dessutom har den ekonomiska ojämlikheten exploderat. Inte minst i Sverige – oavsett socialdemokratisk eller borgerlig regering. Gamla socialdemokratiska arbetare säger att de inte längre känner igen sig i det nya internationella Sverige.

Nästan alla länder tillämpar en liberal mittenpolitik, och många missnöjda väljare (även arbetare) röstar i protest på extremhögern. Eliterna har sålunda stärkt sin ekonomiska diktatur, och försvagat den nationella politiska demokratin.

Vi ser alltså att den mänskliga historien inte följer några deterministiska ödeslagar om ständiga framsteg i en bestämd riktning. Det finns varken en socialistisk eller en liberal slutstation för historien. Och kampen för demokrati böljar ständigt fram och tillbaka.

Mänsklig dubbelnatur

Detta eftersom vi genetiskt och kulturellt har såväl jämlikhet som ojämlikhet som ärvda beteendearv. Vår mänskliga natur är ambivalent, dubbelsidig. Därför är klasskampen evig.

Det utspelar sig en ständigt pågående klasskamp mellan folket och eliten, mellan jämlikhet och ojämlikhet, mellan samarbete och konkurrens, mellan individualism och socialitet, mellan själviskhet och osjälviskhet.

En ständigt pågående klassmässig ”Z-kamp” mellan jämlikhet och ojämlikhet kännetecknar hela den mänskliga historien. Precis som ”Kommunistiska manifestet” förklarade under det europeiska revolutionsåret 1848.

Detta eftersom vi från våra forntida apsläktingar har ärvt elitär dominanshierarki (ojämlikhet) – och från våra jägarsläktingar har ärvt känslor för rättvisa och lika värde (jämlikhet).

Klasskampen mellan eliten/överklassen som vill bli mäktiga och rika (hierarki), och folket/arbetarklassen som vill ha rättvisa och politisk, och helst också ekonomisk demokrati (jämlikhet) – den kommer alltid att leva kvar.

Mänskliga klasstrider mellan rik elit och relativt fattig arbetarklass/folket kommer alltid att finnas med som såväl fara som löfte i framtiden. Något konfliktfritt harmoniskt evigt rättvist samhälle kommer vi aldrig någonsin att uppstå.

Vi är ju av vår mänskliga natur såväl själviska som osjälviska och det kommer alltid att på något sätt prägla våra olika slags samhällsbyggen och mänskliga relationer.

Men vi kan med politiska åtgärder knuffa (”nudge”) samhället åt höger/hierarki eller till vänster/jämlikhet. Det är möjligt, se det svenska folkhemmet (vänster) följt av nyliberalism (höger).

Men det kräver politisk mobilisering, gräsrotsaktivism och kamp för klassen och folket.

Småskalighet motverkar makt

Mina socialistiska slutsatser för att i alla fall försöka bygga ett framtida klasslöst jämlikt samhälle är följande: Samhället bör byggas så småskaligt, lokalt och nära som möjligt.

Det blir då också (troligen) ett mer grönt, ekologiskt, hållbart, överblickbart, transparent (genomskinligt), självförsörjande lokalsamhälle med korta transporter. Förhållanden som underlättar folklig kontroll av det allmänna och politikerna.

Då kan vi som under stenålderns jägar-samlar-demokrati ansikte-mot-ansikte kontrollera de som vill skapa själviska klassamhällen via någon slags reaktionär kontrarevolution. Maktfrågan är central om man vill ha jämlikhet.

Samtidigt behövs samordning på regional, nationell, EU-kontinental (världsdelar) och FN-global nivå. Men de kan gärna ske som jämlikt horisontellt samarbete mellan nationer (se Nordiska rådet).

En världsregering däremot vore en ytterst farlig och centraliserande maktkoncentration långt från oss vanliga gräsrötter. Makt korrumperar alltför lätt, en extremt viktig lärdom.

Vi bör följa den politik som EU hyllar men inte följer – subsidiaritets-principen om beslut på lägsta möjliga nivå.

Jag anser att den demokratigynnande småskaliga nivån och den nationella nivån bör vara de viktigaste maktnivåerna.

Det senare eftersom det har visat sig att folket-nationen kan upplevas som familj och släkt, och därmed få nationell solidarisk samhörighet och identitet att blomma.

I en nationellt enad demokratisk stat kan även arbetarkampen för fackliga och politiska mål bli viktigare än söndrande etniska och mångkulturella konflikter.

God nationalism

Men då självklart en nation i form av en inkluderande och integrerande slags färgblind, religionsneutral vänsternationalism som innefattar alla medborgare i Sverige – oavsett var de har fötts eller har sina rötter.

Och som specifikt gynnar urfolket samernas rätt till en egen kultur – och mark. De kom först i norra Sverige.

”Så ska vi hat, men var ska vi tat”, som Erk och Maja sa. Varifrån ska kraften komma för samhällsförändring i dagens passiva politiska landskap?

Där mina arbetskamrater apropå politiskt engagemang säger nej: ”Vi har det för bra” (för att behöva kämpa…)

Hittills har sammanfattningsvis mänskligheten levt i följande ”Z-samhällen”: Ap-diktatur. Jägarsamlar-demokrati. Jordbruks- diktatur. Industri-demokrati (politisk, ej ekonomisk, ej på jobbet). Kommer nu den nuvarande globala krisen för demokratin att växa över i nationell och global halv-diktatur?

Eller vågar vi drömma om ”The Return of Zorro”!.

Hans Norebrink, arbetarsocialist

Boktips:

• ”Ultrasociety – How 10,000 Years of War Made Humans the Greatest Cooperators on Earth” av Peter Turchin (särskilt kapitlet ”The Zigzags of Human Evolution”).
• ”Hierarchy in the Forest – The Evolution of Egalitarian Behavior” av Christopher Boehm.
•  ”Does Altruism Exist? – Culture, Genes, and the Welfare of Others” av David Sloan Wilson.
• ”The Great Leveler – Violence and the History of Inequality from the Stone Age to the Twenty-first Century” av Walter Scheidel.
• ”The Goodness Paradox – The Strange Relationship Between Virtue and Violence in Human Revolution” av Richard Wrangham.
• ”Peasants into Frenchmen – The Modernization of Rural France, 1890-1914” av Eugen Weber.
• ”Den föreställda gemenskapen” av Benedict Anderson.
• ”The Moral Economy of the Peasant –­ Rebellion and Subsistence in South East Asia” av James C. Scott.
• ”Vad är tredje ståndet?” av Abbé Sieyés.
• ”Varför vi beter oss som vi gör – Biologin bakom människans bästa och sämsta sidor” av Robert M. Sapolsky.
• ”Vad är nationalism?” av Øyvind Østerud.
• ”Evolutionen och jag” av Johan Frostegård.
• ”Ett oskrivet blad – och andra myter om människans natur” av Steven Pinker
• ”Tidiga män och kvinnor var lika, säger forskare” av Hannah Devlin på The Guardian.
• ”Det asiatiska produktionssättet”av Gianni Sofri.
• ”The Expanding Circle – Ethics, Evolution, and Moral Progress” av Peter Singer.
• ”Om nationernas självbestämmanderätt” av V.I. Lenin.
• ”Marxismen och den nationella frågan” av J.Stalin.
• ”Émile Durkheim om mekanisk och organisk solidaritet.