Boknytt
The Great Leveler
Walter Scheidel
Princeton U. Press
”Jämlikhet kräver våld”
Ett mästerligt 450 sidors faktaspäckat storverk om ojämlikhetens historia från stenåldern och fram tills idag. Även om, som författaren själv skriver, slutsatserna är dystra. Målet jämlikhet verkar fordra våldet som medel. Eller klarare utryckt – verkar kräva våldsamma omtumlande samhällschocker för att få en chans att komma till uttryck.
Samtidigt hoppas dock USA-professorn Walter Scheidel på att efterföljande forskning ska visa på forna och nutida fredligare vägar till jämlikhet. För boken visar tyvärr övertygande att våldsamma och katastrofala vägar till utjämning har dominerat genom världshistorien.
Vilket drabbat såväl folket som eliten med lidande – men överklassen förlorar mest i makt och resurser eftersom deras statliga apparat för exploatering av bönder och arbetare rasar samman. Så eftersom överklassen blir ”fattigare” ökar jämlikheten mellan eliten och massan.
Jämlikheten uppstår då på en lägre övergående kaotisk levnadsnivå – innan nya överklasser stiger upp och återtar makten i nya exploaterande samhällshierarkier. Folket har gjort månghundrataliga sociala och etniska uppror sedan jordbrukets uppkomst för 12.000 år sedan, en del med jämlikhetskrav, de flesta med reformkrav.
Men få fattigarméer lyckas ta makten någon längre tid. En del folkliga ledare förvandlades till nya elitskikt. Min kommentar: Lika lite som 1900-tals-socialismen fann formen för storskalig politisk-ekonomisk-kulturell demokrati (= verklig socialism), lika lite fann medeltidens upproriska bondemassor vägen till en folkmakt som varade. Däremot drabbades samhällena av alla våldsamma vägar till ökad jämlikhet.
Författaren jämför med Bibelns uppenbarelsebok och apokalypsen – jordens undergång – då fyra ryttare ska framträda: Den vite ryttaren (Segraren), Den röde ryttaren (Kriget), Den svarte ryttaren (Svälten), Den gulbleke ryttaren (Döden).
”The Great Leveler – Violence and the History of Inequality from the Stone Age to the Twenti-First Century” tar upp de fyra dominerande så att säga negativa vägarna till ökad jämlikhet; 1. Massmobiliserande krigsföring (”folkuppbåd”). ”. 2. Transformativa (”djupomdanande”) revolution. 3. Stats- och civilisationskollaps. 4. Katastrofala pandemier & epidemier.
Pandemier kan slå till överallt och när som helst har vi fått uppleva – och alla kan drabbas. Men förr ledde de många dödsfallen till brist på arbetskraft – vilket gjorde att överklassen tvingades ge de överlevande bönderna fick mer betalt (= ökad jämlikhet).
Stats- och civilisationskollapser var inte ovanliga i jordbrukstidens agrarimperier – orsakade av saker som elitkamp, folkuppror, erövring, miljökatastrofer, krig (idag finns enstaka exempel som Somalia). När överklassens utsugningsapparat bröt samman lämnades bönderna tillfällighetsvis mer i fred (= ökad jämlikhet).
Franska revolutionen och vissa bondeuppror i Kina var gränsfall vad gäller djupgående revolutioner och folkkrig (alltså transformativa revolutioner och massmobiliserande krigsföring).
Men i stort sett är de moderna, totala, djupgående, massmobiliserande folkkrigen ett psykologiskt barn av 1900-talet och perioden med de två världskrigen, samt mellankrigstiden med fascismen. Och dess djupa psykologiska verkan varade ett par decennier därefter – med kalla kriget i bakgrunden fram till åttiotalet
Krigen slog sönder stora delar av ekonomin, fabriker, infrastruktur, bostäder. Värst drabbades då den ägande överklassen (relativt sett). Dessutom, med de olika statsinterventionistiska regimer som krigsmobiliserade under 1900-talet fick kapitalet/marknaden stryka på foten för planering och statscentralism. De rika fick i solidaritet med det krigsmobiliserade folket betala mer för kriget.
Folket fick diverse förbättringar för att de gick i frontlinjen för landet (de rika var dessutom oftast för gamla för krigstjänst). I bakgrunden fanns också att ett (farligt) beväpnat folk måste motiveras med reformer. Till det kom hotet från ”kommunismen”, som bland annat ledde till ”lugnande” jordreformer. Vår tids krig utjämnade alltså (= ökad jämlikhet).
Kommunismen-socialismen skrämde sålunda överklassen till materiella eftergifter och demokratiska rättigheter. Det var ju hot om revolution som drev på demokratins införande i Sverige och i andra länder. Och allt detta ledde till ökad jämlikhet under 1900-talet.
”Krigets vi-anda” (mitt uttryck) levde kvar tills långt efter kriget. Det ledde till en utjämning (”leveling”) fram till i genomsnitt 1983 i väst. Sveriges vändpunkt var 1980 då vi var jämlikast i hela världen ( = mer jämlikhet).
Därefter kom kapitalismen i Kina och Ryssland, Murens fall, nyliberalismen och globaliseringen. Och som resultat skenar ojämlikheten igen i Sverige och i andra länder i världen. (70-talets arbetarkamp är ett minne blott – min suck).
Krigen ökade solidaritetskänslan inom folken, och därmed viljan att ”ta från de rika och ge till de fattiga” (mitt citat från Carl-Bertil Jonsson). Det var en känsla som levde kvar fram till slutet av 70-talet, och som delvis låg bakom välfärdssamhället. Även i länder som Sverige som ”bara” hade krigshotet runt hörnet.
Vad gäller de stater där ”kommunismen” segrade besegrades den gamla överklassen totalt vilket ledde till en radikal utjämning. Samtidigt ledde revolutionen till inbördeskrig, diktatur, partimakt, nytt förtryck. Men alltså kortsiktigt till mer jämlikhet – den fjärde formen av negativ jämlikhet.
Totalkrig som pressade överklassen till jämlikhetseftergifter å ena sidan, och delvis kapitalismens rädsla för kommunismen som pressade de rika till än mer eftergifter, alltså. När realsocialismen föll fanns ingen av dessa ”presser” kvar.
Den gamla ojämlika liberalismen-kapitalismen från före 1914 kom tillbaka i form av nyliberalism runt 80-talet. 1900-talet var ett utjämnande undantag i historien. Och nu håller den socialistinspirerade välfärdsstaten gradvis på att plockas ner. Vänstern måste anpassa sig till en ny historisk period (min kommentar). 1900-talets socialism och ”Great Compression” är över (den stora vänstervågen och lönesammanpressningen det gångna seklet).
Har det då inte funnits och finns fredligare positivare vägar till ett jämlikare samhälle (”peaceful leveling”)? Det tvivlar Walter Scheidel på medan han går igenom fakta kring jämlikhet och olika potentiella utjämnar-kandidater: Jordreform, krigsrisk, förlorat krig, oro för potentiellt våld, revolution och inbördeskrig, kommunisträdsla, slavoro, ekonomiska kriser, demokrati, ekonomisk utveckling, utbildning, statliga matpaket till fattiga, fackföreningar. Ingen av dessa angreppspunkter mot fattigdom är någon mirakelkur för jämlikhet, fastslår författaren.
Själv är författaren positiv till jämlikhet, även om han motvilligt tvingats inse hur svårnåbart målet är – inte minst för motståndet från de rika och mäktiga. Och för att jämlikhet har kommit tillsammans med mycken ”sorg”. Så var försiktiga med vad ni önskar er”, manar han oss läsare.
Han tror dock inte att ojämlikhetens fyra mörka ryttare kommer tillbaka. Och i slutändan kommer han med egna jämlikhetsförslag:
Minska arven. Global rikedomsskatt. Jämlika skolor. Förskola för alla. Arbetarägda kooperativ. Personalägda företag, Anställda ska ha representation och röster i företagsledningen. Offentliga arbeten. Högre minimilöner, Stärkta fackföreningar. Vinstdelning för arbetarna. Reglering av det globala kapitalet. Universell basinkomst för barn.
Hans Norebrink
# Författaren berör knapphändigt den jämlika ”urkommunistiska” jägarsamlartiden och dess kollektiva moral. Den urtiden följdes av jordbrukssamhället med dess klassamhällen (slavar och feodalbönder).
# Se vidare om jämlikhet Erik Bengtssons ”Världens jämlikaste land?” Arkiv, 2020, recenserad av Stefan Svallfors. Se Thomas Piketty.
# Walter Scheidel nämner i förbifarten att USA inte är en välfärdsstat på grund av de etniska motsättningarna – många vita vill ej betala skatt åt den färgade underklass de inte identifierar sig med. Samma utveckling kan ske mellan gamla och nya européer, varnar han, men betonar att så än inte har skett.
# Mina kommentarer: Jämlikheten var en bluff under realsocialismen. Man jämnade visserligen ut mellan den gamla överklassen och folkmajoriteten. Men redan med Lenin tog Sovjet in gamla välavlönade byråkrater och officerare i administrationen. Partipamparna skaffade sig snart privilegier, som egna lyxbutiker. Under Stalin exploderade det nya klassamhället. Bondeklassen tvångskollektiviserades – kan det kallas folkmakt? Den nya jämlikheten varade inte.
Samma skedde senare i Kina etcetera. Så ”kommunismen” ledde sedan vidare ”naturligen” i samma riktning till rent kapitalistiska klassamhällen. De vanliga sovjetiska och kinesiska folket hade varken jämlik politisk makt eller jämlika ekonomiska resurser (= tanken bakom äkta socialism-kommunism). En ny statlig privilegierad klasselit var inte vänsterns dröm vad gäller bygget av socialismen – utan jämlikhet och folkmakt nerifrån.
Arbetarrörelsen, socialismen (och nationalismen) växte fram ur franska revolutionen (och delvis tyska romantiken). De stod för individens självförverkligande, nationellt självbestämmande, folkdemokrati och global socialism inom ramen för existerande nationalstater (om folken så önskade).
Jag kan inte se hur detta hundraåriga arv av folklig demokratisk socialism i Europa skulle kunna ha undgått att ha minst lika stor betydelse för 1900-talets (övergående) demokratiska och socialvälfärdsliga jämlikhetsgenombrott som folkkrig, partikommunism, elitdiktatur och statskollapser.
Lämnar man den marxistiska dogmatiken därhän kanske det inte är någon större skillnad mellan slavupproren, bonderesningarna och arbetarrevolterna. Ingen av de undertryckta och kämpande arbetande klasserna har lyckats skapa verklig folkmakt. Och 1900-talet har snarare präglats av bondeklassens globala sociala och nationella kamp än av proletariatets makt.
Arbetarklassens övertagande av statsmakten (om den över huvud taget skedde) kanske inte är historiens slutpunkt. Kanske inte är lösningen i kampen för kommunismen. Förlåt om jag svär i kyrkan, men de onda tiderna kräver nytänkande.
# Jag går inte in i alla definitionsstrider om socialism och kommunism. Det fria kommunistiska samhället är, som jag ser det, ultrademokratiskt, jämlikt i politisk makt, och jämlikt i ekonomiska resurser. Sedan kan det vara klokt att inte i onödan använda det nersmutsade begreppet kommunism. Det tjänar bara borgarna på.