27 maj 1984 höjde en glädjestrålande svensk lagkapten i form av Anette Börjesson pokalen efter segern i Fotbolls-EM finalen mot England. Breda folklager kunde från TV-sofforna följa den gastkramande upplösningen genom straffsparksläggning – svensk damfotbolls stora genombrott var ett faktum.
Det var 1966 som ett antal tjejer vid syfabriken i Öxabäck – ett litet västgötskt samhälle med runt 300 invånare – kom att bli något av damfotbollens pionjärer när de startade en förening. Så sakteliga kom ett tävlingsspel igång med svenskt mästerskap och landslagsspel från 1973. I portgången var det klubbar som Jitex, Hammarby och Sunnanå, förutom Öxabäck, som dominerade. Utvecklingen gick snabbt framåt och snart kunde antalet licensierade spelare räknas i många tusental. Sverige blev en damfotbollens spjutspets i vår värld.
EM-slutspel
Det första EM-slutspelet kom att äga rum 1984, med kvalspel 1982-83 där fyra gruppsegrare säkrade avancemang. Sverige placerades i samma grupp som sina nordiska grannar Norge, Finland och Island med dubbelmöten. Laget gick fram som en slåttermaskin och endast Norge kunde bjuda något form av motstånd. Gruppsegern – med sex raka vinster och målskillnaden 26-1 – var odiskutabel.
Övriga slutspelslag kom att bli Italien, England och Danmark. Upplägget handlade om två semifinaler i dubbelmöten, varefter också finalen spelades med såväl en hemma- som bortamatch.
Sverige kom att ställas mot Italien där man i en dramatisk match i Rom lyckades vända ett 1-2 underläge till en 3-2 seger. Returmötet gick sedan av stapeln på Folkungavallen i Linköping där landslaget rodde hem en vinst med 2-1 efter att Pia Sundhage nätat båda gångerna. Noterbart är att över 5 000 åskådare gästade arenan, en för denna tid anmärkningsvärd siffra. I andra semifinalen besegrades Danmark av England, som kom att bli Sveriges finalmotståndare.
Det hela började på Nya Ullevi i Göteborg. Matchbilden kännetecknades av en stark svensk dominans med en uppsjö av målchanser, men segersiffrorna stannade vid 1-0 efter att Sundhage återigen nätat. Returmötet ägde rum i Luton under hällande regn där planen förvandlades till rena lervällingen. Det svårbemästrade underlaget omöjliggjorde alla mer avancerade spelintentioner och ett engelskt chansskott smet in i krysset bakom den svenska målvakten Elisabeth Leidinge. 1-0 stod sig vid full tid och 1-1 totalt gjorde att en förlängning tog vid, varefter endast straffsparkar kunde skilja lagen åt. Det var dock Sverige som hade de kallaste nerverna och Sundhage fick glädjen att sätta punkt för drabbningen.
Profiler
I den svenska vinnarelvan var det främst tre profiler som utgjorde ryggraden:
- Elisabeth Leidinge – målvakten som under den största delen av sin storhetstid stod mellan stolparna i Mölndalslaget Jitex. Den resliga Leidinge hade en utomordentlig räckvidd och var säkerheten själv i frågan om att plocka ner hörnor. Hennes landslagskarriär sträckte sig över två decennier – 1974-1995 – och sammantaget blev det 112 framträdanden i den blågula tröjan.
- Anette Börjesson – libero och lagkapten, ett gudabenådat spelgeni som förutom fotbollsframgångarna även erövrade två EM-silver i badminton och spelade allsvensk handboll. Totalt stannade Börjesson på 70 landskamper under åren 1975-1988.
- Pia Sundhage – det stora affischnamnet och målsprutan. Hon landslagsdebuterade redan som 15-åring 1975. Totalt blev det 71 mål på 146 landskamper. Den efterföljande tränarkarriären har varit minst lika framgångsrik med de dubbla OS-gulden, där hon ledde USA 2008 och 2012, som de absoluta höjdpunkterna.
EM-guldet 1984 var startskottet för en lång period av remarkabla framgångar för de svenska fotbollsdamerna. Men det är endast denna gång som de kunnat njuta den absoluta segerns sötma. Lite snöpligt har man därefter hela sex gånger i de stora mästerskapen – OS, VM och EM – besegrats i finalen. Det är trots allt ett imponerande facit som inte våra många gånger så upphaussade fotbollsherrar kommit i närheten av.
Anders Karlsson
