Den är väldigt välskriven. Språket är vackert, miljöerna fint fångade, personerna intressanta etc.
Dock stör det mig att varken Thomas eller Denises öde skildras som tragiskt. De blir liksom bara byggstenar i ett romanbygge, trots att historierna om dem aktualiserar en massa hemskheter. Inte minst känns det ruskigt att skildringen av Denise är så distanserad, estetiserande och intellektuell. Hon har ju trots allt vårdnaden om en liten flicka.
Men kanske är Melles distanserade blick på världen faktiskt ett effektivt sätt att få läsaren att reflektera över politiska och estetiska frågor. Trots allt är jag ju tämligen upprörd när jag lägger ifrån mig boken. Och upprördheten gäller nog i grund och botten de skildrade missförhållandena, även om den väcktes av skildringens utformning.
Magnus Nilsson
Ursprungligen publicerat på Litteratur och klass. Publicerat här i enlighet med licensen CC-BY-NC 4.0.
