Så har man då pratat i radio om Kristian Lundbergs roman Yarden och om litterära klasskildringar i allmänhet. Eftersom jag satt alldeles ensam i en studio i Malmö tyckte jag att det blev litet svårt att ta plats i samtalet och få sagt allt jag funderat ut på förhand. Därför lägger jag här ut några av mina funderingar om Lundbergs roman, med utgångspunkt i de frågor som diskuterades i programmet:
Kristian Lundberg vill vittna, skriver han. Är detta arbetarlitteraturens uppgift? Vad annars? Vad kan den åstadkomma?
Lundberg vill utan tvekan vittna. Men hans vittnesmål är speciellt – det är i hög grad ett vittnesmål om vittnandet. För samtidigt som han betonar att det han skriver är sant och autentiskt så skriver han på ett utpräglat litterärt sätt, på ett sätt som riktar uppmärksamheten mot litteraturen lika mycket som mot de egna erfarenheterna. Dessutom balanseras det personliga hela tiden av referenser till äldre texter, till Sartre och TS Eliot exempelvis. Och dessa referenser drar blicken mot litteraturen snarare än mot livet.
Arbetarlitteraturen har ofta varit en vittnande litteratur. Arbetarförfattarna har velat vittna om klasserfarenheter, och läsarna har velat läsa arbetarlitteratur som vittnesmål om dessa erfarenheter. Men hela tiden stöter arbetarförfattarna på frågan om vittnandets möjligheter. Dels upptäcker de att det inte finns ett färdigt litterärt språk för att vittna om klasserfarenheter, dels upptäcker de att klass och klassorättvisa alltid varit förnekade fenomen. För att kunna vittna om klass måste man alltså brottas både med språket och med de dominerande föreställningarna om hur världen är beskaffad. Och det gör att det ofta blir om vittnandets problem och möjligheter som vittnesmålen handlar.
Lundbergs Yarden
I viss utsträckning tycker jag att detta gäller även för Yarden. Lundberg tematiserar exempelvis ofta att den verklighet han beskriver är osynliggjord. På ett ställe skriver han att de fattiga är osynliggjorda, att de bara skymtar till ibland, på väg till jobb, eller i en artikel eller på en blogg(s. 55). Och när han beskriver hur han går genom Västra hamnen i Malmö skriver han om hur allt han ser vilar på ”osynliggjort arbete” (s. 34).
Dessutom insisterar han gång på gång på att den litteratur som inte står i kontakt med livet inte har något värde. Lundberg vill alltså bryta ner den gräns som under de senaste 150 åren faktiskt definierat själva litteraturen. Detta om något är väl uttryck för en vilja till estetisk innovation med syfte att göra det möjligt att vittna om klass.
Var skulle ni placera klassfrågan i det offentliga samtalet, högt på dagordningen eller lågt?
Det har alltid varit svårt att tala om klass i offentligheten, för frågor om klass är frågor om de grundläggande maktstrukturerna i samhället. Och de strukturerna blottar man inte så lätt, eftersom det ligger i maktens intresse att dölja dem.
Klassamhället har dödförklarat hur många gånger som helst under 1900-talet. Sverige har beskrivits som ett demokratiskt folkhem, som ett mångkulturellt samhälle, som ett postindustriellt samhälle. Och dessa beskrivningar har syftat till att osynliggöra klass.
Ändå har klassfrågorna gång efter gång trängt sig på, inte minst på senare tid. Och ofta har det varit litteraturen – och särskilt arbetarlitteraturen – som lyckats sätta frågor om klass och klassorättvisa på dagordningen. Som exempel kan man nämna Ivar Lo-Johansson, Folke Fridell, Kurt Salmonson och Göran Palm. Och på senare tid har vi författare som Susanna Alakoski, Hassan Loo Sattarvandi, Lena Andersson och Åsa Linderborg. Och nu även Kristian Lundberg. För Yarden är ju helt och hållet en bok om klass. Som Lundberg själv skriver: ”Allt bottnar i klass. Den som säger emot ljuger” (38).
Är det en politisk bok? Hur ser den politiken i så fall ut?
Det är en i allra högsta grad politisk bok. Och den är politisk eftersom den handlar om klass. För genom att insistera på att vi lever i ett klassamhälle ifrågasätter Lundberg den dominerande förståelsen av vår samtid. Dessutom kritiserar han själva fundamentet för vårt samhällsbygge.
Vilken är synen på arbetet i boken? Tillför den något nytt perspektiv till moderna svenska klasskildringar? På vilket sätt?
Framför allt pekar Lundberg på att arbetslivet är viktigt. I boken skildras ju ett människoliv med utgångspunkt i klassförhållanden, som är grundade i arbetslivet.
Det första som är nytt är för det första att Lundberg skriver så mycket om själva arbetet, om hur människor utnyttjas och förnedras när de arbetar, om hur vissa bestämmer och andra lyder med mera. Det har inte varit vanligt i arbetarlitteraturen. Och det beror nog på att det inte funnits någon tradition av att skildra arbetet i den borgerliga litteraturen.
Det andra som är nytt är naturligtvis att Lundberg skriver om en ny arbetsverklighet, om villkoren för den flexibiliserade del av arbetarklassen som är timanställd eller anställd på bemanningsföretag.
Sen finns det delar av skildringen som tar upp sådant som varit viktiga motiv i arbetarlitteraturen länge, som exempelvis det Marx kallar för alienation, dvs. att arbetet i det kapitalistiska samhället inte ger arbetarna möjlighet att förverkliga sig som skapande människor, eller exploateringen av arbetarna, att de som genom arbete skapar värden berikar andra snarare än sig själva.
Vad skulle man behöva pricka av om man vill konstruera en modern, en samtida klasskildring? Vilka element ska finnas med? Vad är det som är specifikt modernt i Yarden? De otrygga anställningarna? Etniciteten? De polska arbetarna som inte får äta inomhus?
Att skriva recept för arbetarlitteraturen är helt meningslöst. För arbetarförfattarnas uppgift är ju inte att bekräfta våra uppfattningar om klass, utan att ge oss nya bilder av klassamhället. Och det är ju precis det som Lundberg gör. Och det är precis det som gör hans bok till en så oerhört bra klasskildring.
Hur beskrivs relationen arbetare emellan? Finns det någon solidaritet? Hur ser den ut? Var går gränserna för solidariteten? Hur ser relationen mellan arbetarsvensken (Lundberg) och de utlandsfödda arbetarna ut?
I arbetarlitteraturen skildras ofta arbetarnas bristande solidaritet. Som exempel kan man nämna Ivar Lo-Johanssons skildring av statarna, eller Fridells skildring av folkhemmets industriarbetare. Denna negativitet har flera anledningar. Den första är att klass ofta varit ett mer eller mindre förträngt fenomen även bland arbetarna. Den andra hänger samman med arbetarförfattarnas uppgift, som ofta varit att försöka skapa klassmedvetande bland arbetarna. Genom att kritiskt skildra den bristande solidariteten vill man synliggöra möjligheten av en annan verklighet, en verklighet där arbetarklassen gemensamt kämpar för sina klassintressen.
Lundberg ger bitvis en ganska pessimistisk bild av solidariteten mellan arbetarna. I yarden är klasskamp någonting som bedrivs av kapitalet, mot arbetarna. Men Lundberg nöjer sig inte med att skildra den bristande solidariteten, han förklarar den också. Såhär skriver han om de timanställda:
”Vi tvingas in i ett system som påminner om skadedjurens; vi anger varandra för att säkerställa våra egna platser”. Att solidariteten brister beror alltså inte på människan natur, utan på klassamhällets strukturer. Men yarden är också en hoppfull bok, en bok där det växer fram vänskapsband och vardagssolidaritet som skulle kunna bli klassolidaritet. Och på ett ställe tutar Lundberg rent av i den stora trumpeten och skriver att ”vi är många nu” som vet att ”vi har bara varandra, inte du, inte jag, bara vi. Klasskamp” (s. 52).
Magnus Nilsson
Ursprungligen publicerat på Litteratur och klass 2010. Publicerat här i enlighet med licensen CC-BY-NC 4.0.
Läs också:
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.