I södra och östra Ukraina har ryska trupper avancerat de senaste veckorna. Ryssland satsar nu på en snabb annektering av de områden man kontrollerar. I Cherson har man börjat ersätta ukrainska telefonnummer med ryska, med landsprefixet +7.
Rubeln håller på att ersätta hryvnia som valuta. Ryska införs som officiellt språk, ukrainska vägskyltar byts ut mot ryska. De ukrainska medborgarna ska nu tvingas ansöka om ryska pass och ryskt medborgarskap. Samarbetsmän utan någon folklig bas utses av ockupationsmakten till borgmästare för de erövrade städerna. De som motsätter sig ockupationen fängslas eller förs över till Ryssland, eller bara försvinner.
Folkmord
Ett par hundra tusen barn har kidnappats och förts in i Ryssland. I skolorna i de ockuperade områdena beordras lärarna att följa den ryska läroplanen, vilket förstås innebär att det ukrainska språket ska bort och att man inte längre får undervisa om den av Stalin framkallade svältkatastrofen i Ukraina under 30-talet.
Ryska soldater plundrar systematiskt ukrainska hem och skickar stöldgodset till sina familjer i Ryssland, med befälets goda minne. Ryssland har enligt uppgift konfiskerat 400 000 ton spannmål från de ockuperade ukrainska områdena, och en stor del av detta har skickats till vännen Assad i Syrien. 2 500 ton stål har skeppats ut från det ödelagda Mariupol.
Och detta är förstås bara början. Självklart kommer oberoende fackföreningar och politiska partier att förbjudas så länge som områdena i östra Ukraina står under rysk kontroll. Putin har sedan länge klargjort att hans uppfattning är att Ukraina helt saknar existensberättigande, annat än som en del av det ryska imperiet. Talesmän för Ryssland har klargjort att miljoner ukrainska ”nazister”, alltså de som kämpat för Ukrainas oberoende med eller utan vapen i hand, kommer att behöva likvideras.
Ukraina kämpar helt enkelt för sin överlevnad.
Det finns ett ord för det som pågår i Ukraina. Folkmord. Raphael Lemkin, den folkrättsjurist som myntade begreppet, beskriver det som ”utrotningen av nationer och etniska grupper”- vilket förutsatte att man tog livet av intelligentian, förstörde kulturer och överförde rikedomar (Philippe Sands, Vägen till Nürnberg, sid 182).
SP och Fjärde Internationalen
Vad anser då SP bör göras? Det är och förblir otydligt. I Internationalen 22/2022 refererar Håkan Blomqvist (HB) Fjärde Internationalens uttalande om kriget från den 24 maj. Det är ett mycket bra uttalande. Men vi får inte veta i vilken utsträckning HB och SP:s ledning står bakom uttalandets formuleringar.
Jag vill påminna om vad HB skrev för några veckor sedan: ”I stället borde svensk utrikespolitik i detta sammanhang inriktas på nedtrappning och förhandlingar om omedelbart eldupphör för att rädda liv och möjligheter till fred på mer eller mindre dåliga kompromisser men med chans till återuppbyggnad” (Internationalen 15/2022).
HB:s fraser om ”nedtrappning”, ”förhandlingar”, ”omedelbart eldupphör” och ”mer eller mindre dåliga kompromisser” är så uppenbart väsensskilda från vad Fjärde Internationalen säger. Under snömoset verkar det handla om att en ren ukrainsk kapitulation egentligen är vad som krävs. Att det faktiskt handlar om liv och död för Ukrainas folk, det tycks inte gå att ta in för SP-ledningen.
Men nu verkar det som om SP:s linje kan vara på väg att få kraftfullt stöd. Tydliga indikationer har kommit de senaste dagarna om att Tyskland, Italien och Frankrike börjar förbereda marken för att sätta ökad press på Ukraina att acceptera en orättvis fred med landavträdelser till Ryssland. Och även om Ryssland mot förmodan skulle gå med på ett sådant fredsavtal är det troligt att det bara skulle innebära ett tillfälligt andrum för Putin innan han försöker erövra hela Ukraina igen.
Eftergiftspolitik är ingen väg framåt
Det är lätt att associera till hur västmakternas eftergiftspolitik mot Hitler inte ledde till den ”fred i vår tid” som man så fåfängt hoppades på, utan bara ökade nazisternas aptit. Men liksom Hitlers långsiktiga avsikter kunde spåras redan i Mein Kampf, flera år innan nazisternas maktövertagande, så klargjorde Putin sina storryska målsättningar i den beryktade artikeln som publicerades för ett år sedan (finns på Marxistarkiv).
Och som Fjärde Internationalen skriver i sitt uttalande: ”Dessa regressiva tendenser förändrar den ryska regimen mot nyfascism, i vilken formella demokratiska procedurer gradvis undertrycks.”
För de stora europeiska länderna börjar problemen kring importen av den ryska gasen bli alltmer kännbara. Risken finns att ju längre tid kriget pågår kommer stora delar av den opinion i Västeuropa som idag ställer sig bakom stöd till Ukraina att börja vackla. När energipriserna fortsätter öka kan den ukrainska frihetskampen visa sig väga lätt.
För SP:s del är det förstås inte något så krasst som oljepriset som spelar in. Nej, här verkar det främst vara så att det handlar om ren opportunism i förhållande till de pacifistiska grupperingar inom och utom Vänsterpartiet som motsätter sig vapenleveranser till Ukraina och som tror att internationella konflikter i första hand handlar om bristande förståelse mellan folken.
Och kriget mot Ukraina verkar då mest bli ett problem för SP av den orsaken att det gjort ett svenskt NATO-medlemskap möjligt.
Jan Czajkowski
