Stockholmspolisens Wayne Jenkins

Publicerad denFörfattareAnders_S

Wayne Jenkins är en genomkorrupt polis i TV-serien We Own This City på HBO Max. En polis som tidningen ETC kallar Sebastian tycks vara Stockholmspolisens motsvarighet. Inte lika heltokig, inte lika våldsam och inte lika korrupt. Men ändå finns det likheter. Wayne Jenkins har mer övertid än nån annan polis i Baltimore och tjänar lika mycket på övertid som han har i lön. Men det är rent fiktivt. En TV-serie. Polisen Sebastian tjänar också lika mycket på övertid som han har i grundlön. Han arbetar en ofantligt massa övertid. I verkligheten.

I TV-serien som är baserad på en faktabok om polisen i Baltimore gör Wayne Jenkins en väldig massa ingripanden och griper ett otroligt antal personer. Hittar han inget brottsligt att ta dem för planterar han bevis eller hittar på nåt brott. De flesta han griper blir aldrig åtalade men i statistiken ser det bra ut. Den specialgrupp han basar för har den bästa statistiken av alla. De griper flest personer. De är pinnräkningens kungar.

Gun Trace Task Force

Wayne Jenkins i TV-serien är baserad på en verklig polis och hans grupp är baserad på en verklig specialgrupp, Gun Trace Task Force, inom Baltimorepolisen. Wayne Jenkins och 7 andra poliser, Daniel Hersl, Evodio Hendrix, Jemell Rayam, Marcus Taylor, Maurice Ward, Momodu Gando och Thomas Allers från specialgruppen åtalades 2018 och 2019 för korruption och flera andra brott.

Polisledningen i Baltimore tillåter nästan vad som helst i TV-serien som en konsekvens av det de kallar kriget mot de kriminella eller kriget mot knarket. Det var förmodligen ungefär likadant i verkligheten.

Disa-gruppen

Sebastian som egentligen heter Kristofer Samsing arbetar för en specialgrupp inom polisen. Det är precis vad Wayne Jenkins i TV-serien och i verklighetens Baltimore också gör respektive gjorde. Stockholmspolisens specialgrupp kallas Disa-gruppen. Också de griper ofantligt många. De är dock inte korrupta på det sätt Wayne Jenkins och hans mannar i Gun Trace Task Force i TV-serien är men de tycks hitta på brott genom att provocera fram dem, använda sig av övervåld och ljuga i polisrapporter. Likheterna med TV-serien och verklighetens Baltimore är många.

Disa-gruppen utför sina insatser inklusive övergrepp och brott som en del av det som kallas kriget mot gängen eller kriget mot drogerna. Krigsretoriken hos polisledningen i Stockholm och politikerna i Sverige banar väg för polisiära övergrepp av olika slag.

Tjänstefel

Likheterna mellan Disa-gruppen och Gun Trace Task Force är många med ingen polis i Disa-gruppen har, så vitt det är känt, rånat personer de kontrollerat eller gripit. Den aktuella polisen som ETC skriver om har åtalats coh anmälts för tjänstefel:

Hans första svarta rubriker dök upp 2009. Då bröt han armen på en misstänkt 19-årig plankare i tunnelbanan, vilket han två år senare dömdes för i Hovrätten: tjänstefel och vållande till kroppsskada, plus dataintrång då han gjort otillåtna sökningar på alla olika anmälningar mot sig själv. Hans försvar att kvinnan gjort våldsamt motstånd föll platt då övervakningsfilmer och vittnen bevisade att hon följt med lugnt.

När han 2012 blev befordrad till stationsbefäl satte Aftonbladet rubriken ”Kriminell polis blev chef”

Nästa gång han syns i media är 2016 då han omhändertar en man vid ett fotbollsderby. Mannen låg ner med flera poliser ovanpå på sig då Sebastian pepparsprejade honom på nära håll rakt i ansiktet. Det filmades av vittnen. Trots det lade SU ner förundersökningen om tjänstefel med vändande post. Det gjordes även anmälan mot den sprejade mannen, som misstänktes för våldsamt motstånd.

Sammantaget med de två aktuella fallen ger det bilden av en polisman som tänjer på gränserna. Bänder på sanningen när saker går åt skogen för att klara skinnet. Fyra fall på lite mer än ett decennium kan tyckas bagatellartat, hur spektakulära de än är: armbrott, onödig pepparsprej i ansiktet, olaglig visitation, lögner och brottsprovokation. Det är dock lätt att fundera på mörkertalet. Ingripanden som skett utan en övervakande kamera som vittne.

[…]

En mörk novembereftermiddag på Folkungagatan, Södermalms pulsåder, stoppar Sebastian och Peter, en 20 år yngre underordnad, en ung man på väg till sin mormor på middag. Redan där går historierna isär om det korta händelseförloppet.

Mannen, som vi kan kalla Oskar, säger att han tacklas brutalt ner på asfalten, ut i vägbanan, och tvångsvisiteras. Man tar hans id-kort och han får höra att han är ”en sån jävla förortsunge” som inte har i stan att göra. Oskar anklagas för att vara knarklangare. När inga droger hittas haltar den gråtande mannen iväg till sin mormor. Nu med skadat knä och en trasig jacka.

[…]

Den andra historien är snårigare och har sin bas i Bandhagen, en förort söder om huvudstadens kärna, i juni 2020. Ska man gå på åklagarens linje så har Sebastian och hans Disa-team hänsynslöst använt sig av en tung missbrukare, en person i botten av samhällsstegen, för att köpa narkotika av en langare på tunnelbanans perrong.

Sedan, när man haffat säljaren som sedermera dömdes för innehav, har polisen befriat missbrukaren från handfängelse och släppt iväg honom. Med sitt gratisheroin som belöning. Och en klapp på axeln, som fångats på band.

Inget av detta har synts i den anmälan som Sebastian upprättat mot langaren – där står det bara, bland en rad felaktigheter, att köparen var oidentifierad och hann undan. Däremot syns det faktiska händelseförloppet tydligt på övervakningsfilmerna.

För det här åtalas Sebastian samt en yngre kollega, grön och ute på sitt första Disa-­ingripande, för tjänstefel eftersom man på eget bevåg släppt en man misstänkt för brott, som man dessutom utsatt för risker i en otillåten brottsprovokation. I andra hand gäller det falsk tillvitelse, vilket betyder att man via det här upplägget ”sanningslöst” försökt sätta dit någon för knarkförsäljning. Det är en plan b om rätten släpper tjänstefelet. Åklagaren vill helt enkelt inte att Sebastian ska glida ur Bandhagenaffären.

Han har anmälts många fler gånger. Hur många gånger är okänt då den uppgiften är sekretessbelagd. Det handlar om många gånger fler än 10 gånger.

Kristoffer Samsing och Wayne Jenkins

Även på det personliga planet tycks Kristoffer Samsing ha gemensamma egenskaper med Wayne Jenkins. Han pratar som en kulspruta. Vräker ur sig meningslösheter, plattityder, säger mot sig själv med mera. Men med charm så alla människor låter sig duperas. Han är väldigt omtyckt av sina kollegor i Disa-gruppen, populär bland andra poliser och omhuldad av cheferna. Kändispolisen Simon Häggström är hans vän och höjer honom till skyarna. Precis likadant som med Wayne Jenkins.

Cheferna gillar Samsing för att han och hans grupp har många gripanden och är effektiv på pinnmätningsvis. De bryr sig därför troligen inte om att han drar på sig anmälningar och begår uppenbara övergrepp. Han är en chef som bryr sig om sina underlydande och alltid fullständigt lojal mot andra poliser. Om det är effektivt i det långa loppet när det gäller att bekämpa brottslighet är det ingen som vet.

Vad vi vet är att gängvåldet bara ökat under den tid som Disa-gruppen existerat. Så det verkar kanske som det inte är speciellt effektiv i det stora hela. Repression som är vad Disa-gruppen i huvudsak tycks ägna sig åt tycks i allmänhet föda mer våld. Utvecklingen i Stockholm är ett tecken på det,

Kristoffer Samsing är idag chef för Disa-gruppen i Stockholm. Wayne Jenkins var chef för Gun Trace Task Force i Baltimore. Den förste tycks vara en polis som verkar övernitisk och därför gör många misstag. Den sistnämnde var en mycket korrupt polis, Det är stora skillnader på de två men också många likheter. Disa-gruppen är inte som Gun Trace Task Force men tendenserna vekar finnas där.

Läs mer:
Liked it? Take a second to support Anders_S on Patreon!
Become a patron at Patreon!