Den som är intresserad av hur Charles Dickens (i några av sina senare romaner) skildrar klassamhället kan med fördel läsa Lisa-Marie Teublers masteruppsats Mollifying the Masses: Obscuring Class and Alleviating Inequalities in Charles Dickens’s David Copperfield, Great Expectations, and Little Dorrit.
Det har jag gjort, och det som följer nedan kan läsas som några anspråkslösa tillägg till Teublers analys.
I David Coppperfield skildrar Dickens fattiga människor och deras umbäranden. Men botemedlet mot dessa umbäranden är inte att ändra samhällets sociala struktur, utan att se till att några av de fattiga – de värdiga – kommer upp sig. Och vilka är då värdiga? Jo, de som är ödmjuka i sin fattigdom (exempelvis fiskarfamiljen Pegotty). Den som medvetet strävar uppåt beskrivs emellertid som en skurk (det främsta exemplet på detta är Copperfields nemesis och romanens största bov: Uriah Heep).
Detta är naturligtvis djupt paradoxalt. Och inte blir det bättre av att Dickens ofta beskriver (ödmjukt uthärdad) fattigdom som någonting vackert, och (ödmjuka) fattiga människor som moraliskt högtstående och beundransvärda. Om fattigdom adlar – varför då avskaffa den?
I David Copperfield, liksom i många andra av Dickens romaner, är klass en central problematik. Men Dickens syn på denna problematik är i allra högsta grad problematisk.
Magnus Nilsson
Ursprungligen publicerat på Litteratur och klass 2013. Publicerat här i enlighet med licensen CC-BY-NC 4.0.
