Den välfärd som länge sargats av nedskärningar, skattesänkningar och privatiseringar står nu under akut hot. Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, skriver att 17 regioner kommer att gå med underskott i år och att kommunernas ekonomi inte varit så svagt på nästan 20 år då 99 kommuner fick ett underskott. En landsomfattande välfärdskris är på gång.
Landet runt håller nu tjänstemän på att räkna fram vilka nedskärningar som behövs i skolor och förskolor, vård och omsorg. En lavin av nedskärningar väntar och personal som redan går på knäna kommer att pressas ännu ett steg mot bristningsgränsen. Oacceptabelt och dessutom helt onödig. För detta sker i ett land som aldrig varit rikare, där bolagsvinsterna slagit rekord och antalet miljardärer stigit år efter år. Och där staten dessutom går med ett rejält överskott.
Det kommer att innebära stora utmaningar för de partier som vunnit lokala val för en bevarad välfärd, i synnerhet Vänsterpartiet. Därför är det nu en viktig uppgift att stå emot nedskärningspolitiken för att inte bli en del av det problem som så länge trasat sönder samhället. Om partiets representanter snällt genomför nedskärningar kommer det att slå tillbaka och skapa demoralisering och bitterhet och att ge ytterligare näring åt de reaktionära krafterna.
Borgerligheten
Istället behöver vi gå till offensiv och lägga skulden där den hör hemma: på dem som skurit ner privatiserat. På det Tidölag som nu regerar landet. Det är också mot regeringen vi kan rikta kraven. Det är därifrån det snabbt går att få loss de resurser som nu behövs för att bromsa välfärdskrisen. Det behövs helt enkelt ett statligt räddningspaket för välfärden.
Detta inser till och med genomborgerliga Göteborgs Posten. På ledarplats skriver tidningen: ”om något borde staten ha råd att satsa på välfärden. 2022 gick den svenska staten med överskott på 164 miljarder kronor. Det är historiskt högt. Statsskulden är rekordlåg och uppgår till knappt 30 procent av BNP.” Tidningen drivs mest av omsorg för Tidölagsregeringen, vars popularitet fallit som en sten, men det är ett tecken på att den borgerliga nedskärningsfronten börjar spricka i sömmarna, vilket bör utnyttjas maximalt.
Också Socialdemokraterna stämmer in. Även om förra veckans upprepning av Vänsterpartiets tämligen tandlösa förslag om att regeringen skulle samtala med matjättarna var ett till intet förpliktigande utspel, tog Magdalena Andersson också upp vad regeringen faktiskt kan göra själv: just att säkra välfärden. Ett utspel på en presskonferens fladdrar snabbt förbi men vi bör ta fasta på detta. Regeringen kommer inte självmant att göra det som behövs. Vad som krävs är organiserade protester mot varje försök till nedskärning understött av en utmaning på nationell politisk nivå i form av krav på ett krispaket för välfärden.
Vänsterpartiet
Vänsterpartiet är den kraft som snabbt kan börja bygga opinion för kravet och förvandla det från tomt prat till en central politisk fråga. Ska ett sådant stödpaket komma invånarna till godo behöver det också hanteras i nära samarbete med den personal som gör det verkliga välfärdsjobben så att det inte bidrar till den svällande överbyggnaden av strateger, konsulter och chefer.
Ett sådant krispaket skulle inte bara ge ett nödvändigt andrum för den personal som inte kommer att klara av att agera krockkuddar för ytterligare försämringar. Det skulle även uppfattas som fullt rimligt av de allra flesta. Minnet finns fortfarande kvar av hur regeringar under bank- finans- och covidkriserna öste stöd över företagen – nu är det välfärden som behöver räddas!
Ett akutinitiativ från Vänsterpartiet skulle ge protesterande elever och föräldrar, patienter och anhöriga råg i ryggen och göra det riktigt besvärligt att gå emot för regeringen och dess stödparti. Om regeringen tvingas använda statens överskott för att rädda kommunerna kan det utgöra en startpunkt för att, långsiktigt och planerat, reparera välfärden genom att dra in de pengar som samlats i överflöd i samhällets topp.
Rätt genomfört skulle kravet kunna bli grunden för en bred kampanj tillsammans med fackföreningar, brukarorganisationer och andra och växa till något mycket mer kraftfullt än vad ett parti kan genomföra. En folkrörelse som på allvar hotar Tidölaget.
En ledare från tidningen Internationalen
