Vid sidan av kungen 50 år på tronen, har man lagt till Sverige 500 år – Gustav Vasa blev kung 1523. Då lämnade vi Kalmarunionen som förenade hela Norden mot tysk expansion. Det sågs som svensk befrielse från dansk dominans.
Vasa centraliserade och byråkratiserade landet. Bytte universell katolicism mot svensk protestantism. Tog över den påvliga kyrkans egendomar. Väckte med sin hänsynslösa politik flera bondeuppror.
”Historieförfalskning”
Men kritiker som historieprofessor Henrik Ågren ser Sverige 500 år som ”ren historieförfalskning”…”staten växte fram gradvis mellan 1000-talet och 1300-talet”. Och samma inställning har kände historieprofessorn Dick Harrison i utmärkta kortboken ”Det svenska rikets födelse”.
Den dryga tusenåriga processen (”födelsen”) började kring år 1000 med föreningen och maktansamlingen av förstärkt kungamakt och en egen svensk protestantisk kyrka – under Olof Skötkonung, Sveriges förste stadigvarande kristne kung. Äktenskapet kung-kyrka byggde Sverige.
Symboliserat av kungens dop i Husaby källa i Västergötland troligen 1008. Och myntslagningen i Sigtuna i Mälardalen år 995 – med kung på ena sidan myntet och kyrka på den andra.
Dop i Husaby källa
Dick Harrison skriver: ”Olof är den förste person som bevisligen härskade över både bygderna kring Mälaren och bygderna kring Vättern.” Alltså över både slättbygderna i Svealand och Götaland. Gotland, Småland, Dalarna och Norrland kom in i bilden senare.
Vi människor har en tendens att se historien som ”naturligen” ledande till dagens stater. Men som Harrison argumenterar hade ”slumpen” kunnat ge oss en, två, tre, fyra, fem nordiska stater.
Och var det ett framsteg att ”sedan urminnes tid” lokal decentraliserad makt i byar, tingsområden, ”små länder” och landskap centraliserades hos kungen – en mäktig ledare över en fattig bondebefolkning av maktsvaga undersåtar?
Den så kallade utvecklingen ledde i alla fall till att småskalig bygdemakt gradvis underordnades storskalig riksmakt. Och sedan att: ”Kampen mellan kungliga och folkliga intressen skulle bölja fram och tillbaka i århundraden” (läs klasskamp, min kommentar).
Bygdemakt och Riksmakt
Riksformationen byggdes under 1200-talet på av Birger Jarl och söner, samt kulminerade på 1300-talet under kung Magnus Eriksson, enligt Dick Harrison. Den svenska staten blev allt mäktigare.
Men nationen Sverige (och nationalismen) är dock ett barn av franska revolutionen och romantiken kring år 1800, betonar författaren. Först nu kunde en svensk nationell identitet växa fram.
Den svenska arbetarklassen, de svenska bönderna, och det breda svenska folket växte fram som kollektiva identiteter. Bygdemakt och riksmakt blev folkmakt.
De vanliga människorna hade uppenbarligen mer kontroll över sina liv i lokal-bygderna än i det följande kungariket. Men med demokratin på 1900-talet fick det vanliga folket åter mer makt över sina liv – i nationalstaten Sverige (mina slutkommentarer).
Hans Norebrink
