Det är bara bra att bankerna tjänar pengar så att de klarar framtida kriser, gläds Dagens Industri och finansvärlden. ”Din nöd – bankens bröd”, kontrar SVTs ekonomikommentator Alexander Norén storbankernas svindlande vinster under våren. ”De fyra storbankerna närmar sig nu en samlad vinst på 200 miljarder per år. Det är enormt mycket pengar”, menar Claes Hemberg, tidigare sparekonom på Avanza (DN 19 juli). Det handlar om rekord: Swedbank mer än fördubblade sin vinst jämfört med förra året, Nordea har inte redovisat sådana resultat sedan före finanskrisen 2007-2008. Orsak? Det så kallade räntenettot.
Riksbankens höjning av den så kallade reporäntan som styr bankernas in- och utlåningsräntor har skapat möjligheten för dem att höja bland annat bolåneräntorna utan att på motsvarande sätt höja sparräntorna. ”Räntesmockan – guldrusch för bankerna”, kallas effekten av SVT 18 juli. ”Det här räntenettot stiger nu snabbare än en överhajpad kryptovaluta. För Swedbank har det exempelvis stigit med 80 procent på ett år och står nu för sju av tio intäktskronor”, kommenterar Alexander Norén. ”Det är ett nästan tragiskt samband, ju mer bankerna tjänar desto dyrare blir det för bolånetagarna”, säger Claes Hemberg.
Katastrofala följder
Och följderna kan bli katastrofala för många. Istället för att Sverige har en stor statsskuld tillhör de svenska hushållen de mest skuldsatta i västvärlden. När LO under 1980-talet lanserade de så kallade medlemslånen löd slagordet från kritiskt fackföreningsfolk: ”Lön istället för lån!” Men få kunde den gången föreställa sig att LO-lånen bara var ett marginellt uttryck för en pågående världsekonomisk förändring med de avreglerade finansmarknadernas väldiga genombrott. Lån istället för lön hörde till det skifte där löntagarna pressades tillbaka medan den växande finansvärlden erbjöd krediter istället för sparande, en utveckling som därefter accelererat.
Under de senaste tjugo åren, redogör ekonomireportern Andreas Cervenka, har just svenskarnas bolån ökat från 750 miljarder till över 4 biljoner kronor, det vill säga 4000 miljarder – och hushållens totala skulder från 1000 till 5000 miljarder. Av bolånen har, meddelar DN (19 juli), över hälften, dvs 2,3 miljarder kronor, en bindningstid för räntan på högst ett år och 1,6 miljarder en bindningstid på mellan ett och fem år. Det betyder att nästan samtliga svenska bolån inom kort kommer att drabbas av kännbara räntehöjningar – i ett läge av dyrtid som redan grävt djupa hål i hushållskassor.
– Vi vet att väldigt många har små marginaler och riskerar att tvingas gå från hus och hem, säger Jan Bertoft, generalsekreterare för Sveriges konsumenter 19 juli. Samtidigt som bankerna ökar sina vinster.
Finanskapitalets profiter
Det fina i kråksången för bankvärlden är att även den tidigare perioden av låga eller rentav nollräntor också var mycket lukrativ, ungefär som det där med att tjäna på både gungorna och karusellen. Genom att kunna låna ut närmast obegränsade belopp till företag och bostäder gynnades inte bara investeringar och konsumtion, bankerna erhöll också växande fordringar på en bostadsmarknad där priserna drevs i höjden liksom bolånen. Som grädde på moset pumpade staten in 700 nyproducerade miljarder i bl a finanssektorn under pandemin. ”På mindre än två år skapades lika många nya kronor som under de 480 första åren i konungariket Sveriges historia”, påminde Andreas Cervenka i sitt Sommarprogram.
Vad som för finanskapitalets predikanter bara är av godo – så att vi genom vinstregnet kan slippa bankkrascher à la Silicon Valley – är för de drabbade och samhället rena svindleriet. Det amerikanska banksystemet präglades ju knappast av låga vinster när det begav sig utan av ett krediteldorado.
Oron känns ända upp i kapitalets egen regering där finansminister Elisabeth Svantesson (M) sägs ”fatta telefonen” för ett samtal med direktörerna. Plus efterlyser ”ökad konkurrens” inom banksektorn, samtidigt som hennes eget parti sedan länge planerat att privatisera den statliga bolånebanken SBAB!
Strukturell girighet
Det är egentligen hela den finanskapitalistiska modellens grepp över samhället som idag visar upp sin strukturella girighet – där hämningslös vinstjakt står över människornas och samhällets behov. Själva systemet måste ersättas av samhälleligt gemensamma inrättningar där finansiering av bostäder och näringsliv utgår ifrån behov och resurser under demokratisk kontroll, inte kapitalistiska vinstmaskiners utsugning.
”Folkets väl går före storfinansens”, löd en gång parollen från svensk arbetarrörelse när fattigdom och bostadsnöd åren efter andra världskriget skulle byggas bort med planmässig hushållning istället för privatkapitalistisk vinstjakt.
Där är vi igen.
Ursprungligen en ledare i tidningen Internationalen
