En bankskatt i Sverige skulle kunna dra in 20 miljarder till statskassan. Men bland fackföreningsekonomer och näringsliv möts förslaget med skepsis. I stället efterlyses ökad bankkonkurrens.
Frågan om en extra bankskatt diskuteras runt om i Europa efter bankernas mångmiljardvinster till följd av centralbankernas räntepolitik. På flera håll har sådan beskattning införts. I Spanien beskattas bankvinsterna med cirka fem procent under två år, även Ungern, Tjeckien och Litauen har beslutat om tillfällig extra beskattning och i Belgien finns liknande förslag. När Giorgia Melonis italienska högerregering drämde till med 40 procent fick inte bara börserna skrämselhicka.
Politiker och ekonomer förfasade sig – eller var försiktigt positiva. Joakim Sandberg, professor i ekonomi vid universitetet i Groningen i Nederländerna och praktisk filosofi vid Göteborgs universitet, är i Dagens Arena, positiv till något liknande i Sverige.
– Generellt tycker jag att det är en väldigt bra idé. Det har funnits en berättigad kritik mot att när det går bra för bankerna får de stora vinster och när det går dåligt rycker staten in. Det är något fundamentalt orättvist i det.
Och Harry Flam, professor emeritus i internationell ekonomi vid Stockholms universitet, menar i Dagens Nyheter (11 aug) att skatten kan vara bra ”ur fördelningssynpunkt” men man kan, enligt Flam bara göra det en gång då nackdelen är att ”bankerna kan börja anpassa sig på ett skadligt sätt”.
Naturligtvis rasar affärspressen. Dagens Industri (11 aug) menar på ledarplats att det enda politiker från höger till vänster är överens är att i populistisk anda ”basha” banker till skada för ”konkurrenskraft och jobbtillväxt.” Dessutom, en införd extraskatt riskerar, fruktar affärsbladet, att bli kvar!
Skeptiska borgarekonomer
Bland svenska ekonomer som refereras i media möts förslaget med skepsis. Istället efterlyses ökad bankkonkurrens. Det är receptet från LO-ekonomen Laura Hartman (DN 9 augusti):
– Vi ser gärna att bankernas vinster minskar men vi tror inte på en skatt i första hand. Det viktigaste för regeringen är att få till en bättre konkurrens. Ett konkret förslag från oss är att staten som ägare i SBAB ser till att inlåningsräntorna höjs kraftigt. Det skulle pressa de andra bankerna.
En liknande ståndpunkt har Åsa Hansson, nationalekonom vid Lunds universitet som, enligt samma källa, inte är främmande för höjda bankskatter men menar att risken då är att bankerna, som Nordea på sin tid, bara flyttar sina huvudkontor.
Men samtidigt som inflation och räntechocker slår hårt mot välfärdssektorn och bolånetagare, efterlyses omedelbara åtgärder för att omfördela bankvinsterna. Bara klyftan mellan bankernas utlånings- och inlåningsräntor ökar vinsterna för den svenska banksektorn med hundratals miljoner kronor – per dag. Andreas Cervenka menar i Aftonbladet (8 aug) att en skatt i Sverige motsvarande den italienska skulle dra in 20 miljarder till statskassan som kunde slussas över till hushållen som kompensation för stigande räntor.
Fackföreningsekonomerna
Den som i affärspressens anda tycks förfasa sig mest är emellertid fackföreningsekonomen i Tjänstemännens Centralorganisation TCO, Karin Pilsäter som citeras i Dagens Arena enligt följande:
– Det blir orimligt om skattesystemet styrs av det man för ögonblicket ogillar. Dessutom har vi redan en resolutionsavgift som bankerna betalar in till i händelse av en ny finanskris och en särskild riskskatt, så jag ser inte riktigt syftet med ytterligare en skatt.
– Jag tycker det är konstigt att ha en särskild skatt på lönsamma verksamheter. Då kan man diskutera om vi ska ha en progressiv bolagsskatt eller liknande också.
Beskattning är grundläggande solidaritet
Och? Beskattning av just lönsamma verksamheter tillhör väl den mest grundläggande samhällssolidaritet som krävs för att ett samhälle ska fungera – en insikt som borde vara självklar inom en facklig rörelse.
Det är tragiskt att initiativet tagits av en högerextrem regering (som för säkerhets skulle lagt in ett tak för hur skatten kan slå), medan det liberala etablissemanget ända in i fackföreningsrörelsen förlitar sig på rena marknadslösningar.
Egentligen är det ingenting historiskt nytt. Melonis postfascister gör bara som mellankrigstidens fascistiska och högerextrema nationalister när dessa slet initiativet ur arbetarrörelsens och demokraternas händer inför befolkningar som led under kapitalismens utplundring och samhällsklyftor.
Att med mössan i hand möta finanskapitalets växande vinster och därmed makt, riskerar även denna gång att få ödesdigra följder både ekonomiskt och politiskt.
