Varför misslyckades alla folkliga uppror under 2010-talet, frågar Vincent Bevins i The Guardian. Den arabiska våren, protesterna mot stadsskövlingar i Turkiet, protesterna mot antidemokratiska reformer i Hongkong, protesterna mot höjda busstaxor i Brasilien, med flera – om de ledde till något så ledde de till motsatsen av vad deltagarna önskade.
Man kan också lägga till protesterna i USA, Spanien och Grekland efter finanskrisen. De enda massprotester som hittills har verkat leda till ungefär vad deltagarna önskat var protesterna mot kommersiella skolor i Chile, samt de gula västarna i Frankrike.
Ledare och program
Bevins förklaring, som han också lägger fram i en bok, är att protesterna alla har varit ledarlösa. De har lyckats skapa ett hål i den tidigare maktstrukturen, men de har inte kunnat fylla hålet, det har någon annan gjort som inte har haft ett dugg att göra med protesterna. Detta just för att de har varit ledarlösa, dvs saknat representativitet. Ingen har resolut men legitimt kunnat fylla upp hålet och använt sin position till att förverkliga massprotestens syfte, som de socialdemokratiska partierna i Norden gjorde på 1930-talet.
Asef Bayat har en annan förklaring i sin bok Revolution without revolutionaries, inledningen nerladdningsbar här. De här protesterna hade sällan något program över huvud taget, utöver ett nej, ibland uttryckt som ”regeringen ska bort”. Vem som helst har sen kunnat utnyttja detta för sina egna syften. Detta till skillnad mot det tidiga 1900-talets rörelser som oftast hade ett väl diskuterat totalprogram för hur samhället borde se ut.
Mer eller mindre spontana rörelser som har haft ett konkret program, t.ex. alla IMF-uppror från 1975 och framåt, har emellertid ofta lyckats hyggligt, även om de varit ledarlösa. När en regering har skurit ner budgeten på order från IMF har folk revolterat och krävt att nedskärningen ska bort. De har inte så sällan lyckats om inte fullt ut så i alla fall åstadkommit en kompromiss. Både de chilenska skolprotesterna och de gula västarna är också exempel på det.
Gemenskap och program
Ledarlösheten, dvs misstron mot representativitet som princip, uppstod på 1960-talet som en protest mot byråkratiseringen och mesigheten hos de regeringar som tog på sig att förvalta det tidiga 1900-talets rörelser.
För oss som deltog i denna protest var det självklart att representativitet inte hjälpte. Vi hade konstaterat att vi inte hade några som helst möjligheter att bara genom den gängse valprocessen kontrollera dem som sa sig representera oss. Därför menade vi att det var upp till alla medborgare, allt fotfolk, att ständigt hålla de representerande till svars. Politiken var för viktig för att överlåta till andra.
Åtminstone vi som engagerade oss mot stadsskövlingen i de svenska städerna uppnådde en del begränsade men påtagliga segrar – kanske för att vi hade ett tydligt program. Och kanske också för att vi ledarlösheten till trots hade en väldigt tydlig organisering i form av täta formaliserade möten och mötesplatser under lång tid, som smidde oss samman till ett vi. Vi hade inget lättvindigt facebook eller twitter att överlåta organiseringen till, med den förfuskning som ofrånkomligen blir resultat av sånt.
Naturligtvis har vi här att göra med en skenmotsättning.
Regeringsmakt
I princip borde det vara möjligt att upprätthålla såväl basdemokratiska rörelser och mobiliseringar som formella politiska partier med regeringsförmåga. I Sverige lyckades vi med det under 1920-talet – men när socialdemokraterna nådde regeringsmakt 1932 gjorde de allt för att kväva den basdemokratiska rörelsen och lägga den under anställda funktionärer ansvariga uppåt. Och deltagarna verkar inte ens ha märkt det, förmodligen för att de inte kunde tänka tanken.
Kanske också för att deras program uteslutande tycks ha handlat om vad staten skulle göra; när det visade sig att regeringen en generation framåt i stort sett följde programmet fanns det föga att anmärka på. Därmed inte heller något intresse av att delta i en politisk verksamhet som blev alltmer förutsägbar, toppstyrd och tråkig.
När vi nu, för att undvika 10-talets besvikelser i fortsättningen, upprättar nya långtsyftande och mer eller mindre heltäckande program är det något att tänka på. Programmen ska inte bara vara önskelistor för en regering att uppfylla, de ska också vara riktade till oss själva.
Och vi måste tänka på att även basdemokratiska rörelser måste vara strukturerade. Inte bara med fastlagda rutiner för hur man beslutar saker, utan också med sociala rutiner som skapar vikänsla och solidaritet, som gör att man orkar och törs också över tid.
Jan Wiklund
Ursprungligen publicerat på Folkrörelsebloggen
Läs också:
- Varför blev Kungstorgsockupationen en seger?
- Vad innebar Kungstorgsockupationens seger?
- ETC missar Sveriges framgångsrikaste ockupation
