Det är farligt att vara med i ett kriminellt gäng. Risken att bli skjuten är stor. Men för en vanlig svensk är det en större risk att dö på jobbet än att bli skjuten. Det händer att personer som inte är inblandade i någon form av brottslighet blir skjutna men det är ovanligt. Det är betydligt vanligare att en vanlig Svensson eller Johansson dör på jobbet än att han dör i en skjutning.
I media upptar skjutningar och andra gängrelaterade brott en stor del av de nyheter som presenteras. Arbetsmiljöbrott och dödsfall på arbetet rapporteras nästan inte alls förutom i fackförenings- och vänsterpressen. Den vänsterpress som regeringen nu tänker ta död på. Då blir det ännu mindre rapportering om dödsfall och olyckor på jobbet.
Gangsterjournalistik
När det gäller rapporteringen om gängkriminaliteten i media har Jan Guillou kritiserat media och politiken för deras överdrifter såväl som för deras fixering vid detta. I Aftonbladet:
Gangsterjournalistiken, en ny och populär journalistisk genre, suger så klart sin näring ur våldsepidemin, men är troligen i sig ett större problem. Åtminstone för demokratin.
Gangsterjournalistik är både lätt och tacksam att producera. De huvudsakliga källorna, polisen och gangstrarna själva, är visserligen notoriskt opålitliga. Å andra sidan är risken för dementier och ifrågasättande försumbar. Här erbjuds lättillgänglig såväl dramatik som tragedi. Men med tanke på det dominerande utrymmet dessa berättelser får, med vanlig kommersiell logik (det säljer), uppstår ett intryck av att gangstrar som skjuter varandra, och ibland olyckligtvis träffar fel människor, är vårt största nationella problem. Och så skapas, utan onda avsikter, en förvriden bild av Sverige. Och en skräckslagen självbild.
Kriminaljournalistik
– Det handlar naturligtvis inte om att jag inte anser att skjutningarna ska bevakas eller att det inte är nyheter. Men vår gangsterjournalistik blir också ett sätt att slippa lägga ned kraft och tid på verklig journalistisk.
– Den enklaste formen av kriminaljournalistisk är att göra det som amerikanerna kallar bang-bang. Det är snabbt tillverkat, det är säljande och det är absolut nyheter så det kan inte misstänkliggöras.Jan Guillou säger att den här formen av journalistik som förklarar väldigt lite men innehåller mycket dramatik blir, genom de vanliga kommersiella krafterna, kraftfullt prioriterad på redaktionerna.
– Då hamnar man i en ond cirkel som påminner väldigt mycket om det politiska problemet; för alla vet att det är de långsiktiga åtgärderna mot gangsterverksamheten som blir avgörande, inte förlängda straff och sådant där.
– Å andra sidan, de långsiktiga åtgärder som förstärkta sociala insatser och en demokratiserad skola är inte ett dugg sexiga och dessutom inte önskvärda för den politiska majoriteten. Det blir alltså inte gjort utan istället satsar man pr-mässigt på hårdare straff, till exempel livstidsstraff för 13-åringar, indragna medborgarskap, utvisningar av ”svartskallar” och liknande. Rent populistiska och verkningslösa åtgärder. Bröd och skådespel.
Samtidigt rapporteras mycket lite om dödsfall på arbetet. Trots att lika många dör och lika många är berörda.
Läs mer:
