Social housing är något som Liberalerna vill införa. På svenska heter det socialt boende. Sverige hade just det för 100 år sen. Också då var det de borgerliga partierna som drev igenom det. Med liberaler i spetsen. Det blev en social katastrof. Det kallades inte socialt boende eller social housing på den tiden utan i allmänhet nödbostäder eller nåt liknande. En mängd sådana bostäder byggdes i Göteborg.
De som fick bostäder i dessa områden var i stor utsträckning romer och resande och personer med missbruksproblem. Många av dem byggdes på platser som av tradition användes av resande och romer för att slå tillfälligt slå läger på. Övrig befolkning såg ner på de som bodde där. Att bo där skapade segregation och utanförskap för de som bodde där. De utsattes för övergrepp och våld. Rasistiska fördomar om dem florerade. De marginaliserades och stigmatiserades. I Göteborg byggdes dessa områden på många håll i staden.
Nödbostäderna (social housing)
Det var Banehagens bostadspaviljoner i Klippan, Kungsladugårds vid ena änden av Ostindiegatan där denna korsades av dåvarande Bruksgatan (idag Kennedygatan), Ekedalens på Gråberget i Majorna, Burgårdens där Svenska Mässan ligger idag, Härlanda bostadskolonier öster om Härlanda fängelse, Gamlestadens på Hospitalets gamla område i nordvästra Gamlestaden och Andersgårdsgatans i Rambergsstaden.
Uppförandet av byggnaderna skedde främst under under åren 1916-1925. Det som byggdes var byggnader av en enklare konstruktion än de vanliga bostadshusen, med dålig isolering och barackstandard.
En annan förenklad byggnadstyp, som under kristiden även kom till användning är tvåvånings trähus. Sådana byggdes som nödbostäder vid Skansen Lejonet (Kruthusgatan 1920-21). 1924 uppfördes också nödbostäder i kvarteret Tonfisken i Gamlestaden. Även i kvarteret Rödspottan byggdes nödbostäder. De första nödbostäderna som revs var de i Burgården som revs innan Göteborgsutställningen 1923.
De flesta människor som bodde i Göteborg på den tiden hade mycket omoderna och små lägenheter utan varmvatten, centralvärme, toalett inne eller något av det som vi ser som självklart idag. Förhållandena i nödbostäderna var ändå sämre. Bostäderna var mindre och familjerna var extremt trångbodda. Det ledde till enorma problem i dessa områden. Sociala problem, missbruk, våldsamheter, övergrepp från andra människor, stigmatisering, sjukdomar med mera.
De sociala boendena var alltså en social katastrof.
Bostad åt alla
Politiken med socialt boende ersattes sen med en bostadspolitik som var inriktad på bostäder åt alla. Kronan på verket var det så kallade miljonprogrammet som byggde på moderna och bra bostäder åt alla. Den politiken infördes av socialdemokraterna och vänstern och var i stort sett enorm framgång. Alla människor i Sverige fick möjlighet att ha en bostad.
Med start på 1980-talet avvecklades denna syn på bostäder av både socialdemokratiska och borgerliga högerregeringar. Mest av högerns regeringar. Det har lett till en enorma bostadsbrist där de mesta utsatta och fattiga bor på gatan, i kojor och tält i skogen, i övergivna hus, tomma fabriker med mera.
Liberalerna vill upprepa samma katastrofpolitik
Nu vill Liberalerna införa socialt boende igen. Dvs bygga särskilda boenden för fattiga människor. Idag innefattar det också människor med psykiska och fysiska funktionshinder förutom andra grupper som stadigt diskrimineras och stängs ute från bostadsmarknaden på grund av höga bostadspriser och bostadsbrist.
För 100 år sen spärrades funktionshindrade istället in på institutioner, sjukhus som S:t Jörgen och Lillhagen samt på särskilda avdelningar på fattighus som Gibraltar (som senare blev Vasa sjukhus). Men det sker inte idag. De sjukhusen är i allmänhet nerlagda. Så det kommer sannolikt att bli värre i de sociala boenden för fattiga än för 100 år sen.
Att införa socialt boende kommer att leda till exakt samma problem som för 100 år sen. Stigmatisering, ökad segregation utanförskap, ökad rasism, diskriminering, våld, fördomar med mera. Detta även om liberalerna kommer att förslås nåt helt annat än separata bostadsområden är det ändå där vi kommer att hamna.
För de motsättningar som billiga lägenheter för de allra fattigaste medan andra som också är fattiga får betala mycket mer för en likadan bostad i samma fastighet kommer att leda till stora motsättningar och hat mot de fattiga. Det kommer att medföra att nästa steg i politiken för socialt boende blir att bygga särskilda bostadsområden för fattiga.
Läs mer:
- Partierna som har en bra bostadspolitik
- För en ny bostadspolitik – billiga hyresrätter utan marknadshyror
- En socialistisk bostadspolitik
- Brist på bostadspolitik är orsaken till bostadsbristen
- Frånvaro av bostadspolitik har gett extrem bostadsbrist
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Miljonprogrammet var, ”på tiden det begav sig”, en framgång. Jag tillbringade några år av min uppväxt i ett ”sprillans nytt” miljonprogramsområde och har alltigenom positiva minnen från ”boendet” under denna min tidiga tonårsperiod.
Sett i ett längre perspektiv kan vi dock inte ”sticka under stol med” att miljonprogrammet etablerade den struktur som idag resulterat i en mycket bekymmersam segregation. I den brådska som kännetecknade miljonprogrammet glömde man bort människors ”livscykelperspektiv” då alla bostäder i huvudsak ”mallades” in under ett och samma koncept där det mesta gjordes ”stömlinjeformat”. Perspektivet att människor och familjer har olika behov under livets olika skeden vägde mycket lätt när det gällde att producera så många bostäder som möjligt på så kort tid som möjligt.
Hade istället konceptet inriktats på att inom samma område bygga olika typer av bostäder under olika upplåtelseformer (hyresrätter, radhus, radhus, villor etc.) skulle vi sannolikt haft mindre problem med segregation än vad vi har idag. När livssituationen ställt andra krav på boendet hade detta kunnat uppfyllas utan längre flyttar och utan att barnen behövt byta skola. Detta senare ser jag som fundamentalt och en huvudanledning till skolsegregationen.