Ingmar Karlsson är en pensionerad diplomat som via stationeringar på svenska ambassader upplevt mycket av vår värld. En global förståelse har också utgjort ett basfundament för en rad av honom författade böcker, som exempelvis De små folkens historia (2020) och Den nya världsordningen (2022). Med Folket som inte fick finnas – Palestiniernas historia försöker han ta ett mer allomfattande grepp runt en av vår tids allra värsta orättvisor.
”Nu våldtas mitt folk igen oss dränka i blod vill de”. Dessa rader skrivs när Israels brutala övergrepp mot Gaza gått in på sin fjärde månad och orden som upptar mitt sinne är inledningen av Victor Jaras sång Folkets vind. Inte minst i de svåraste av stunder är det också väsentligt att nutida händelser inramas av ett mer långtgående kronologiskt perspektiv, vilket Ingmar Karlsson försöker ge oss i sin bok om palestiniernas historia.
Karlssons bok kan sägas täcka två tidsmässiga epoker; dels från slutet av 1800-talet, då vi såväl kan se hur folkets självständighetssträvande i Palestina tar sin början som sionismens födelse, och dels den period av nu drygt 75 år som tog sin början med staten Israels bildande 1948 samt Nakba (den då omfattande fördrivningen av palestinier).
Från koloni till Nakba
I första delen lyckas Karlsson att på ett initierat sätt beskriva utvecklingen. Han kunde dock ägnat mer utrymme åt att resonera kring orsaken till det judiska folkets nästan fullständiga diaspora, hur man efter de misslyckade upproren i Palestina mot det romerska styret 66-70 e Kr. och 132-135 e Kr. spreds över världen.
Karlsson blottlägger sionismen som en primärt kolonial rörelse – med devisen Ett land utan folk till ett folk utan land – understödd av den brittiska och franska imperialismen. Antalet judar i Palestina uppgick också 1917, när trots allt invandringen tagit sin början, endast till en bra bit under 10 procent. Sionismens främsta företrädare, som här Israels första premiärminister David Ben Gurion, stack inte heller under stol med dess projekts objektiva realiteter:
”Om jag var en arabisk ledare skulle jag inte göra upp med Israel. Det är naturligt. Vi har tagit deras land. Visst, Gud lovade det till oss men varför skulle de bry sig om det? Vår Gud är inte deras. Vi kommer från Israel, det är sant, men det var för 2 000 år sedan och vad betyder det för dem? Det har funnits antisemitism, nazisterna, Hitler, Auschwitz men var det deras fel? De ser bara en sak: Vi har kommit hit och stulit deras land. Varför skulle de acceptera det?”.
Var det då inga av de invandrade judarna som istället för bildandet av en egen stat hade perspektivet av att skapa ett styre tillsammans med palestinierna? Jo, där fanns Brit Shalom (Alliansen för fred), grundad 1925 i Jerusalem med filosofen Martin Buber som en förgrundsfigur. Brit Shalom pläderade för en binationell stat där de båda folken skulle ha samma rättigheter och representation oavsett sin storlek. Det verkar dock inte som att denna organisation lyckades vinna något större gehör.
Självständighet
Vid Första världskriget lydde den största delen av arabvärlden under osmanskt (turkiskt) herravälde. Folken här lovades emellertid av Frankrike och England självständighet efter kriget om de förenade sig i kampen mot Tyskland, ett löfte som skändligen bröts. I fallet Palestina kom också den judiska invandringen att accelerera efter kriget.
Till dess mer praktiska konsekvens hörde att många palestinier förlorade sin utkomst som arrendatorer när judar köpte upp jord från rika arabiska ägare, bosatta utanför Palestina: ”1931 beräknas 30 000 palestinska bondefamiljer förlorat den mark de tidigare odlat och måste nu söka sin utkomst i städerna”. Det var en faktisk realitet som ytterligare förbittrade relationen mellan judar och palestinier.
Israel och Palestina
Bokens andra del känns inte alls lika inspirerande och intressant. Det blir mest ett ändlöst tröskande av nya organisationsbildningar, utspel, väpnade stridigheter och förhandlingar. Rent analytiskt höjer den sig inte kvalitativt över ordinär nyhetsjournalistik. Ett plus är dock att palestinierna nu träder fram som ett handlande subjekt, och inte enbart som ett utsatt objekt.
Slutligen dröjer sig en tanke kvar när jag slår igen bokens pärmar; vikten av att kalla palestinier för just palestinier och inte araber, för även om de har samma språk och religion som exempelvis libaneser eller libyer har de sin egna specifika historia och medvetande om sig själv.
Och visst kallar vi chilenare för just främst chilenare och inte latinamerikaner, trots regionens stora likhet i form av just språk och religion där endast Brasilien med sin portugisiska väsentligt bryter mot mönstret. Ett vanligt argument från Israels sida är dessutom att palestinier – som araber – redan har tillgång till så många länder, medan judar bara har Israel.
Anders Karlsson
Tidigare publicerat i Internationalen
Förståelsen för nutiden kräver alltid en kunskap om historien. Jag har stor respekt för Ingemar Karlsson och hans författarskap. Har vid några tillfällen också träffat honom vilket förstärker förstärker min bild av en person som besitter en gedigen kunskap om förhållandena i Mellanöstern men också när det gäller Islam.
Sedan går det aldrig att ta historien som en ”mall” för att lösa dagens problem. Historien är full av oförätter men lika fullt är den irreversibel. Det är dagens problem vi har att lösa utifrån dagens förutsättningar.
Det må vara att den judiska andelen av befolkningen var 10 procent vid tiden för det brittiska Palestinamandatets etablering för mer än 100 år sedan. Idag är den dryga 50 procent (av den sammanlagda folkmängden i Israel, Västbanken och Gaza), varav många är barnbarn och barnbarns barn till de som utgjorde Israels första medborgaren1948. Detta faktum kan vi aldrig komma ifrån och det är lika orimligt som orealistiskt att de skulle ”köras ut”. Orimligheten är lika stor som att ryssar skulle ”köras ut” från Karelen för att lämna plats till ättlingar från de finnar som tvingades fly som ett resultat av Stalins brutala angreppskrig.
Och lika visst som att många palestinier tvingades fly i samband med kriget 1948, då ett antal arabstater sökte utplåna Israel, är att händelserna även ledde till att ett stort antal (800 000 till 1 000 000) judar mellan 1948 och tidigt 1970-tal mer eller mindre frivilligt tvingades (ibland genom regelrätta pogromer och deportationer) ge upp sina hem i arabvärlden. Hem där de bott under århundraden. Denna historia, judisk exodus, är något som ofta glöms bort i det svart-vita debatten.
Israel, inom 1948 års gränser, är en av världssamfundet erkänd stat. Av världens knappa 200 stater är det mindre än 30 som inte erkänt Israel. En lösning måste vila på denna grund och det enda som synes mig vara möjligt, men alls inte enkelt, är en tvåstatslösning där Israel måste ge upp bosättningar på Västbanken och acceptera någon form av delad lösning för Östra Jerusalem.