Hur stor del av djuren är ätliga – egentligen?

Foderanvändningen är central i djurhållningen. Djuren omvandlar foder till olika produkter (kött, mjölk, hudar, skinn, ull och hundratals andra produkter) och tjänster (från dragkraft till ekosystemtjänster och sällskap). Foderproduktion och bete utgör den största kostnaden i animalieproduktionen.

Foderproduktionen och djurens metabolism är också huvudsakliga orsaker till djurhållningens miljöpåverkan. Korrekta data för foderanvändningen är därför en förutsättning för att bedöma djurhållningens miljöeffekter. Att ha en korrekt bild av foderanvändningen är också en förutsättning för att diskutera djurhållningens roll i ett (o)hållbart jordbruk och livsmedelssystem.

Djuren konsumerar också direkt cirka 55% av allt det som odlas på de svenska åkrarna. Utöver det kommer det foder från livsmedelsindustrin, bioenergiproduktionen, import och från naturbetesmarkerna. I rapporten Koll på kolet från KSLA gjorde jag denna översikt.

Foderanvändning

Den nu aktuella studien är den första studien i Sverige som räknar ut den totala foderanvändningen i Sverige och sätter den i relation till mängden livsmedel från djurhållningen.  Beräkningarna reflekterar den genomsnittliga svenska kommersiella produktionen och baseras på foderstater från branscherna och oberoende forskning.

Hänsyn har tagits till dödlighet, variationer i ålder vid slakt, variationer i olika uppfödningssystem och för olika raser. Beräkningarna inkluderar föräldradjur och rekryteringsdjur. Den beräknade foderanvändningen har jämförts med data från foderindustrin, skördestatistik, uppskattade förluster och svinn, statistik över användningen av spannmål, handelsstatistik samt annan forskning.

Om det varit betydande avvikelser har beräkningarna reviderats. Den verkliga foderanvändningen är mestadels betydligt högre än teoretiska foderstater och foderomvandlingsberäkningar eftersom dessa bygger på optimala förhållanden.

Hur mycket går att äta?

Utöver att fastställa foderanvändningen utvecklar rapporten också hur stor del av djuren som är ätliga, dvs. används till mänsklig föda. Foderomvandlingsdata från de olika branscherna avser normalt sett foderanvändning per kg levande vikt, medan foderanvändning i livscykelanalyser oftast ställs i relation till slaktvikt eller benfritt kött. Men hela slaktkroppen äts inte, särskilt inte benen, samtidigt som det är ätliga delar av djuret som inte är en del av slaktkroppen (inälvor, fett och vissa köttdetaljer).

Mänskligt ätbart kött definieras som produkter som äts som livsmedel eller används som råvaror i beredda livsmedel (korv mm) i Sverige eller som exporteras till marknader där de används som livsmedel (t.ex. grisfötter och kycklingvingar och vissa organ). Studien visar att mängden ätlig vara för flera djurslag är avsevärt större än det som brukar anges som ”benfritt kött”. För gris är den till och med större än slaktvikten eftersom flera ätliga delar som inte utgör del av slaktvikten. För ägg har äggets skal dragits av som en motsvarighet till köttets ben.

Vidare har också mängden potentiellt ätbara produkter beräknats. Dessa inkluderar sådant som inte äts i någon utsträckning att tala om men som kan ätas (och har ätits historiskt). Skillnaden mellan det mänskligt ätbara och det potentiellt ätbara indikerar en potential för att använda en större del av djuret till mat. Potentialen är störst för nötkött följt av kyckling. Det är en så kallat lågt hängande frukt för att minska djurhållningens ekologiska fotavtryck att en större del av djuret används som livsmedel.

Foderanvändning

Mjölk har den lägsta foderanvändningen av de studerade produkterna, 0,77 kg foder används för att producera 1 kg mjölk. Även om man räknar på torrsubstans används det mindre foder till mjölk än för ägg som annars har en låg foderanvändning. För kött är foderförbrukningen lägst, och nästan helt lika, for kyckling och gris. Detta är kanske förvånande eftersom kyckling oftast anses ha den högsta foderomvandlingsförmågan. Orsaken är att man oftast mätt det i förhållande till levandevikt, men det är en högre andel av grisen än kycklingen, som är ätlig.

Nöt och får har mycket hög foderanvändning. Detta är ett resultat av deras matsmältningssystem. Samtidigt som de konsumerar mycket kan de också smälta foder som är för grovt för de enkelmagade djuren, höns och gris. Det betyder också att de använder betydligt mindre mänskligt ätbart protein för att producera ätbart protein i form av animaliska produkter.

Det tänker jag skriva mer om i nästa artikel. I en artikel kommer jag skriva om sojaförbrukningen och i en annan om hur allokering och systemgränser påverkar den här typen av undersökningar. Den sista artikeln kommer summera och ta ett större perspektiv.

Rapporten The use of feed for the production of meat, egg and cheese in Sweden finns att ladda ned. I rapporten förklaras i mer detalj hur beräkningar har gjorts och vilka källor som använts, och det beräkningsunderlag som finns tillgängligt kan man se allt.

Gunnar Rundgren

Ursprungligen publicerat på Trädgården Jorden

Läs mer om boskapsskötsel