Här gick man och trodde att oviljan att investera i, eller ens sköta underhållet av, järnvägen berodde på nån sorts bil- och oljebolagskonspiration, eller i alla fall övre medelklassens ingrodda behov av att visa upp sina dyra bilar. Men enligt Peter Kadhammar är det inte alls så. Dom slarvar bort vägnätet också.
Kadhammar har, liksom Mikael Nyberg, intervjuat folk som arbetar med vägunderhåll och funnit ungefär samma sak som Nyberg. Dvs en förvaltning vars främsta intresse är att skära ner, och såväl entreprenörer som beställande förvaltningar som frånsäger sig ansvaret för vad det än är.
Egentligen är det ironiskt. Som Sudhir Chelia Rajan hävdar är massbilism en av den politiska liberalismens grundstenar med sin individualism och sin vädjan till den personliga friheten. Samtidigt är den helt beroende av offentliga investeringar, offentlig organisering och rigida lagar och regler för att fungera. När investeringarna och organiseringen faller sönder på grund av liberal ideologi fungerar den inte.
Iakttagelsen kan generaliseras. Marknaden lever på att snylta på samhällets ömsesidighet. I viss utsträckning har vi råd med det, i viss utsträckning är det bra att vi har råd med det. Men när ömsesidigheten blir för tunn kan inte heller marknaden fungera utan våld och plundring.
Förhoppningar om att de styrande självmant ska ta rättelse är nog otillåtligt optimistiska. Vi är inne i en rentieristisk förfallsperiod då det krävs folkrörelsemobiliseringar för att ändra kurs. Inte bara mobiliseringar för att upprätthålla infrastrukturen, utan mobiliseringar för att ändra samhället i grunden, som 1789, 1848 och 1890-1939.
Jan Wiklund