I efterspelet av Kalla Faktas granskning av SD har partiets kommunikationschef gjort en rad nya avslöjanden. Om medier matats med innehåll borde det leda till medial självrannsakan. Lyft blicken och analysera SD:s agerande ur ett samhällspåverkande perspektiv, skriver Brit Stakston.
I Aftonbladet publicerades den 22 augusti 2016 under rubriken ”Ge asylsökande och papperslösa rösträtt” en debattartikel som fick stor spridning. Den utgav sig för att vara ett svar på Kent Ekeroths förslag om att begränsa asylsökandes rätt att demonstrera. Artikeln spreds av ledande Sverigedemokrater och blev viral. Hatet mot den påhittade skribenten var omfattande tills det kunde avslöjas att artikeln var skriven av en person anställd på SD:s riksdagskansli.
De senaste veckornas debatt bör ses i ljuset av dessa och tidigare liknande avslöjanden som visar att det är så mycket mer än ett par inlägg på ett antal anonyma konton.
Det handlar om systematiken där SD byggt ett gediget digitalt ekosystem.
Joakim Wallerstein, SD:s kommunikationschef, har den senaste veckan i tre av de största högerpoddarna berättat mer om hur partiet arbetar med att få mediala reaktioner och uppmärksamhet. Han nämner då påskkravallerna och SL-annonseringen på Östermalms tunnelbanestation som exempel på händelser där SD arbetat med att förse etablerade medier med material.
Det SD vill sopa under mattan efter Kalla faktas granskning är just systematiken i sitt arbete. Debatten om enskilda inlägg gynnar dem. Granskningen och deras försvar för dessa anonyma konton har inte bara visat SD:s rätta ansikte. Den har lika mycket avslöjat hur oroande låg kunskapen om internet och hur manipulation fungerar idag.
Kommunikationschefen Joakim Wallerstein berättar gärna om hur han ser på framgångsrik kommunikation och PR. ”Korankravallerna” nämns som ett bra exempel på politisk kommunikation. Han menar att det var ett läge som SD borde utnyttjat mera men till stor del överglänstes av Ebba Busch känslobaserade fråga under påskupploppen om varför polisen ”inte sköt skarpt”. Samtidigt förklarar han hur SD ”var jätteaktiva” under de dagarna.
”Den största bedriften som vi lyckades orsaka, eller åstadkomma, var att en stor del av allt nyhetsmaterial kom från oss”.
Läs den meningen igen. Enligt SD:s kommunikationschef så stod de bakom det rörliga material som nyhetsredaktioner matades med. Han berättar öppet i en av poddarna att han dels ordnade så att det fanns folk som kunde filma överallt, att allt sabotage dokumenterades dels ”såg till på olika sätt att etablerade medier fick materialet”.
Samma metod användes under reaktionerna runt den uppmärksammade SL-annonseringen på Östermalmstorgs tunnelbanestation. I den kampanjen bad partiet utländska turister om ursäkt för tiggarna på Stockholms gator. Protesterna mot kampanjen filmades och uppges även de använts av etablerade medier.
”Det var vår bedrift”, säger Wallerstein i podden Sista måltiden.
Nyckelfrågan är hur detta material presenterats för redaktionerna som uppges ha använt sig av det här materialet. Och här är pudelns kärna. Det sammantagna användandet av SD:s kompletta digitala ekosystem. Vem gör analysen av vilken eventuell samhällelig påverkan SD:s anonyma konton haft kopplat till en rad av liknande allvarliga händelser. Alla de som sker inom raden för deras bevakningsområde och där de matar medier och följare med en matta av innehåll.
Wallerstein brer gärna ut sig med detaljer i de strategiskt utvalda trygga rum som dessa poddar är för honom. Granskningen viftas bort som bara ännu ett exempel på det som partiet utsätts för vid varje valrörelse.
På så sätt förstärker han den konspirationsteori som Åkesson lanserade på Youtube den gångna veckan med påståendet om att det som sker nu är ett led i en ”gigantisk inhemsk påverkansoperation från det samlade vänsterliberala etablissemanget”. Syftet med det hela är att mobilisera de vänsterliberala väljarna och ”demoralisera” de sverigedemokratiska väljare.
Den här instinktiva krigsförklaringen mot fria medier och påståenden om ett maktsyndikat som delar av en påverkansoperation mot SD:s väljare för att påverka dem inför valet är djupt allvarlig.
Det är också ett anmärkningsvärt agerande från ett parti som i 14 års tid stegvis försökt tvätta bort bilden av sina egna rötter. Det vi ser nu är att under press framträder en starkt antiparlamentaristisk inställning.
SD verkar inte alls ha normaliserats så som säkert såväl deras samarbetspartier som även delar av deras nya väljargrupper trott. De hoppades nog båda på att partiet ytterligare skulle växa in i sin roll genom det ansvar de har fått i och med Tidöavtalet.
Istället visar granskningen och reaktionerna på den ett starkt väljarförakt från SD:s sida. Den totala oförståelsen kring problematiken med dold manipulation från ett politiskt parti i en demokrati är oroväckande.
Kalla fakta synliggjorde hur fokus för SD ligger på att förstärka den oro som finns för samhällsutvecklingen dels angripa politiska motståndare. Inblickar i hur man dagligen plockar upp frågor från nyhetsflödet som partiet ytterligare kan öka folks oro runt. Alternativt ägnar tid åt att ”hitta skit” på politiska motståndare som yttrar sig negativt om dem eller helt enkelt har en annan syn på SD:s huvudfrågor.
Sverigedemokraterna huvudstrategi är att väcka uppmärksamhet genom provokationer som ska få folk att prata om dem. Därefter sker en innehållsproduktion anpassad för olika plattformars logiker och algoritmer. Det kan även vara vit-makt propanda vilket Expo har visat. Det humorfyllda innehållet ska locka följare, väcka engagemang och kan även fungera som en inkörsport för att locka till sig unga följare på Tiktok. När de sedan har aggregerat stark trafik och bundit till sig dessa unga på ett anonymt konto kan de publicera politiskt innehåll.
I podden Sista måltiden småskrattar Wallerstein till metaforen om att ”man måste börja med lättare droger som cigaretter på skolgården” och säger att det är den klassiska inkörsportsteorin som han tillämpat efter att ha sett ett Ted-talk om det.
Det Kalla fakta gett oss är en större bild, men absolut inte hela, av hur ett missnöjesparti utan samma etiska kompass som övriga partier vill växa utan att ta hänsyn till demokratins grundläggande spelregler. Hur hela det digitala ekosystemet används och består av en palett med bland annat skattefinansierade anonyma konton och sidor samt den egna mediekanalen Riks som inte följer gängse medieetiska riktlinjer. Dessutom backas de upp av ett kluster av alternativa mediesajter som även de agerar utan hänsyn till pressetik.
Det finns en cynisk systematik och ett hantverkskunnande om hur nätet fungerar som endast Sverigedemokraterna använt till fullo på detta sätt. Även riktat mot unga tiktokanvändare.
Utan en moralisk kompass eller etiska riktlinjer att luta sig mot är det möjligt att bedriva strategisk kommunikation för att manipulera människor. När allt fokus ligger på att fånga människors uppmärksamhet genom algoritmisk förstärkning är det tydligt vilka vägval man kommer att göra för att nå ut.
Det är uppenbart att det här användandet av de nya mediala ekosystemen kan vara demokratihotande. Diskussionen om begrepp som vad som är en trollfabrik eller om desinformation måste vara falsk leder helt fel. Sant eller falskt är helt irrelevant. Det handlar inte ens om det exakta innehållet i en post. Det handlar om uppmärksamhet och effekten av att alla pratar om detta innehåll trots att ursprunget kan vara konstruerat och gestaltar överdrivna reaktioner från anonyma konton.
Desinformationskampanjer utgår oftast från sanningen. En verklig upplevelse till exempel en oro för samhällsutvecklingen eller faktiska bilder från ett skeende man vill berätta om. Avsändaren skruvar sedan till det och förstärker detta ytterligare och orkestrerar en mängd reaktioner i form av innehåll i ljud, bild och text. En enskild händelse eller skeende framstår snart som vore det 10 000 personer som tycker så.
Sammantaget har de gångna veckorna gett oss delar av en bekymmersam nulägesbild av demokratins tillstånd. Det är som om vi unisont enats om att inte tro på väsentliga delar i den svenska demokratin längre.
Vare sig det handlar om den svenska parlamentarismen, fria medier som granskar makten eller transparens och öppenhet som utgångspunkt för att bygga tillit. Det ser ut som att vi kommer missa en viktig diskussion om vad det här nätanvändandet gör med oss och samhället.
2016 valde Aftonbladet att avpublicera debattartikeln från den påhittade skribenten. Wallersteins skrävlande om hur de försett etablerade medier med innehåll runt Påskkravallerna borde leda till att medier ser över de senaste åtta årens publiceringar.
I ljuset av vad som framkommit av SD:s användande av anonyma konton måste vi ta chansen att lyfta blicken från ett antal inlägg och analysera det avslöjade ur ett samhällspåverkande perspektiv.
För om inte ens journalistiken längre fungerar. Om ingenting spelar någon roll. Då är vi alla riktigt illa ut.
Ursprungligen publicerat på Blankspot. Publicerat här i enlighet med licensen CC-BY-NC-ND 2.5 SE.
Ett svar på “SD:s egen krishantering avslöjar mer av manipulationen”