Kalle Sundin är en ny ledarskribent i Aftonbladet. Han har skrivit en ledare om att justitieminister Gunnar Strömmer borde läsa kriminologi. Det har han helt rätt i. Men även Kalle Sundin borde läsa kriminologi.
Men låt oss först återgå till justitieminister Gunnar Strömmer och hans behov av att läsa kriminologi. Gunnar Strömmer verkar ha noll koll på hur brottslighet kan förebyggas. Så här skriver Sundin om detta:
Men skärpta straff har liten avskräckande effekt. De kommer i sig aldrig få stopp på våldet. För att nå verkliga resultat krävs historiskt stora sociala insatser som kan stoppa gängen från att rekrytera fler utsatta barn. Den som säger annat väljer aktivt att strunta i hyllmeter av grundläggande kriminologisk forskning.
Han fortsätter med att regeringen bär ansvar för omfattande nedskärningar av den sociala välfärden. Det är också korrekt men de delar detta ansvar med alla regeringar de senaste 40 åren. Socialdemokratiska såväl som borgerliga.
Det har varit nedskärningar på all social välfärd, socialhjälp, arbetslöshetsersättning, sjukersättning, föreningsbidrag, fritidsverksamheter med mera. Dessutom har de genom sin bostads politik drivit fram en omfattande bostadsbrist och genom sin narkotikapolitik sett till att de kriminella som hanterar narkotika tvingats organisera sig bättre och längre ner i försäljarleden.
Vidare en omfattande nedrustning och utförsäljning av skola, vård och omsorg som lett till att kriminella skor sig på bidrag för sådana verksamheter. De driver vård av unga på glid genom att driva HVB-hem. Dessa inrättningar har blivit en inskolningsverksamhet i grov brottslighet.
Kalle Sundin och hans okunnighet
Kalle Sundin är dock lika okunnig som Gunnar Strömmer för Sundin skriver följande som en kommentar till den extremt hårda domen mot några unga tonåringar:
Det är fullt rimligt. Enligt forskningen är risken stor att individer som fastnar i grov kriminalitet förblir brottsaktiva upp till 25-30 års ålder. De är så farliga för samhället att de måste sitta fängslade länge.
Det han skriver är dumheter för enligt forskning som finns är hårda och långa fängelsestraff för unga personer det säkraste sättet att garantera livslång brottslighet. Fängelser är nämligen den bästa inskolningen i grövre brottslighet som finns. Så när dessa ungdomar kommer ut ur fängelset som unga män kommer de att vara mycket värre brottslingar och de kommer inte att sluta när de är i 25-årsåldern.
Det är nämligen i huvudsak de som aldrig döms för nåt (nästan alla unga män begår brott) som slutar begå brott när de fyller 25. Det säkraste sättet att få en tonåring att sluta med brott i 25-årsåldern är nämligen att han aldrig blir dömd. De som sätts i fängelse förblir i allmänhet brottslingar i resten av sitt liv.
Så det är uppenbart att Kalle Sundin borde läsa kriminologi precis på samma sätt som Gunnar Strömmer behöver det.
Läs mer:
- Minskat våld bland ungdomar
- Hårdare tag har gett fler skjutningar
- Minskad straffrabatt för unga dåligt för unga och för brottsligheten
- Lägre straff för unga brottslingar är nödvändigt
- Kontraproduktivt att straffa unga brottslingar
- Att utreda ungdomar misstänkta för brott
- Att döma ungdomar för brott är sämre än att de går fria
- Meningslöst att döma ungdomar för brott?
- Vad vi kan lära om brottslighet från USA
- Brottslighet minskas bäst genom sociala åtgärder
- Vad vi kan lära om brottslighet från USA – fallet Chicago
- Vad vi kan lära om brottslighet från USA – gängen
- Vinstdriven privat sjukvård bakom opioidkrisen i USA
Socialpolitik och sociala åtgärder, självklart nödvändiga och förvisso idag till en del eftersatta, kan aldrig någonsin lösa den underliggande starka socioekonomiska problematik som gängkriminaliteten vilar på.
Om samhället systematiskt exkluderar en grupp av människor där varje socioekonomisk parameter som inkomst, arbetslöshet, utbildningsnivå, språkkunskaper, bostadsstandard, andelen boende per kvadratmeter, o.s.v. o.s.v. på ett substantiellt sätt avviker från samhället i övrigt uppstår de problem vi ser. Det är ingen svensk företeelse, det uppstår i alla samhällen där exkludering, av olika orsaker, har uppstått. Det som skiljer, länder emellan, är omfattningen. Självklart har vi i vårt land inte tillnärmelsevis en situation som finns i Rios favelor eller Johannesburgs kåkstäder men i grunden är det samma problem – ”det normala” samhället har på olika sätt exkluderat hela grupper av människor.
Så länge inget på allvar görs åt exkluderingen så länge kommer problemet bestå. Dessvärre finns inga ”quick fixes”, sociala åtgärder är i detta viktiga för att mitigera och hålla tillbaka problematiken men de kommer inte att kunna lösa dem.
Någonstans måste vi börja och jag hävdar att väldigt mycket handlar om utbildning och insikten om att inte enbart enskilda elever och utan också grupper av elever, såsom de som är sprungna ur exkluderade miljöer, har särskilda behov. I detta har samhället misslyckats totalt. Den negativa spiralen börjar med en utbildning som inte håller måttet och vars konsekvens i bästa fall är låglönejobb eller än värre arbetslöshet vilket i nästa steg för några, alls inte majoriteten men alldeles tillräckligt många, leder in i kriminalitet.