Efter en generation av ignorans är det inte lätt att ändra sig

Efter en generation av ignorans är det inte lätt att ändra sig. Det mest slående i Robert Wades bok Governing the market från 1989 är inledningskapitlet, och förordet från 2002. Boken handlar om hur Taiwan, och i någon liten mån Sydkorea, industrialiserades genom en statlig styrning väl så stark (om än inte så petigt detaljerad) som den sovjetiska.

Staten agerade koncernledning för de privata företagen som tillsades vad de borde ägna sig åt och, om det inte hjälpte, bildade nya företag som grep in där de privata brast. Syftet var hela tiden att bli duktiga nog att skippa enkla verksamheter som inte lönade sig på sikt och ägna sig åt sånt som betalade sig bättre på världsmarknaden. Detta för att skapa större rikedom åt landet.

Bäst känt för svenska läsare är kanske Ha-Joon Changs exempel: hur Sydkoreas president kallade in det lilla textilföretaget Hyundais VD och beordrade honom att bygga världens största skeppsvarv. Och hota honom med fängelse för högförräderi om han vägrade.

Världsbankens lögner

Men förordet och kap 1 handlar om hur detta presenterades i Världsbankens rapporter under 90-talet: som ett fullständigt marknadsstyrt privatföretagseldorado, som i kraft av sin framgång borde utgöra förebild för hela världen, och därför motivera förbud för den sortens utvecklingspolitik som Sydkorea och Taiwan faktiskt hade ägnat sig åt.

Det är svårt att tro att världsbanksekonomerna kunde ha varit ärligt missledda. Det är lätt att misstänka att de medvetet presenterade en falsk bild för att lura på världens regeringar vad som så småningom blev WTOs stadgar. Detta i syfte att ge mer betydelse åt bankvärlden, och kanske även åt de redan industrialiserade länder som felaktigt antogs vara alltför överlägsna för att behöva utvecklingspolitik.

Nå, det är där vi sitter idag, en generation senare.

Valhänta politiker

Nu, när det börjar gå upp för de nordatlantiska regeringarna att det kanske inte var så lyckat att släppa ekonomin fri för företag att leka med, är det slående hur valhänt de agerar när de försöker styra upp.

Trump kanske ger det mest drastiska exemplet: tullar av 1600-talssnitt som en universalmedicin för att locka fram inhemsk tillverkning – och dessutom lite på ett hafs, utan plan och utan uthållighet när någon protesterar eller när man upptäcker att det inte finns någon i USA som kan tillverka det man försöker förbjuda import av.

Men hans europeiska motsvarigheter är inte sämre.

Den brittiska regeringen, t.ex., betalar de löpande förlusterna åt den brittiska stålindustrin för att hålla den vid liv – men missar att den kanske behöver bli modernare för att det ska hålla i längden.

Och EU-politikerna lägger ner stora pengar på rustningar, för på något sätt måste man ju investera, och vapen är det enda borgerskapet kan acceptera – men använder de mesta pengarna till att köpa amerikanska vapen istället för att bygga upp något eget.

Och Sverige som vill repetera 60-talet och satsa på kärnkraft trots att det är det överlägset dyraste sättet att göra el som finns, plus bygga motorvägstunnlar trots att det lockar fram mer biltrafik och mer biltrafik lockar städerna att spridas ut, vilket gör städerna mer oekonomiska.

Och den omställning till fossilfritt som verkligen hade kunnat modernisera hela näringslivet har de gamla iländerna överlåtit till rentiärintressen som är ointresserad av långsiktiga investeringar eftersom man i alla fall tänker sälja aktierna så fort de har gått upp tillräckligt i värde för att ge utslag i datorerna.

Inkompetens

Kanske beror den här inkompetensen på att de inte på allvar har gjort upp med tron på marknaden som trollspö. För utvecklingspolitik kan inte rimligen vara så svårt. Taiwaneser och sydkoreaner lärde sig på några år hur man gjorde. Men – som Donald Rumsfeld påpekade – vad man inte vet att man inte vet är svårt att göra något åt. Och om det som ligger bortom marknaden inte ens går att föreställa sig försöker man kanske inte heller lära sig.

Nej, jag menar inte att man ska sätta trilskande företagare i fängelse. Men de metoder som användes i hela Västeuropa ungefär 1945-1970 kanske inte var helt fel.

Det är bara det att de som styr nu aldrig kommer att inse det. Det krävs en klassallians för att driva utvecklingspolitik, en som bygger på deltagarnas intressen. Och en sån byggs underifrån och tillsätter sina egna politiker.

Jan Wiklund

Ursprungligen publicerat på bloggen Gemensam. Försedd med mellanrubriker vid publiceringen här.

Läs mer om ekonomi