Om skärmtid, autism och sociala medier. Det debatteras en hel del om skämtid, sociala medier och datorer numera. Som Rasmus Fleischer skriver i en recension av två böcker som handlar om just dessa frågor:
Vi vantrivs i kulturen: i skärmtiden, i hyperuppkopplingen, i distraktionen från hundra appar. Detta är ingen nyhet. Obehaget i det digitala har varit ett flitigt omskrivet tema i femton års tid. Så länge har det varit standard att bära runt på fickdatorer i telefonformat. Lika länge har vi talat om ”techlash” och ”digital detox”.
Hans recension fick mig att tänka på hur det kan vara och hur det varit för mig. Där internet, datorerna och de social medierna varit en slags räddning och frälsning. Ett ställe att vara på där jag passar in och fungerar utan att vara radikalt annorlunda än de flesta vilket jag fortfarande är i många sammanhang i det verkliga livet. Det är inte uppenbart för folk som bara träffar mig nån gång då och då för jag har lärt mig vad som ska sägas i vissa lägen och jag har också lärt mig att titta folk i ögonen.
Men de som träffar mig ofta och de som känt mig en längre tid vet att jag inte riktigt fungerar som de flesta. Jag är full med fakta om allt möjligt, intelligent (vad en nu ska med det till) men framstår nog ganska ofta som naiv och kanske lite förvirrad. Mina resonemang följer sällan samma banor som andras tankegångar. Slutsatsen kan vara samma men vägen dit en annan.
Listor och fakta
Så fort jag lärde mig skriva, ja faktiskt redan dess, så skrev jag listor på saker. Jag skrev till pappa som han låtsades förstå och det fanns alltid listor med. När jag sen kunde skriva blev det listor på fiskebåtar,fiskar, fåglar, fartyg i den handelsflottan (pappa var sjöman), närliggande samhällen och städer som Skagen, Göteborg. Hirtshals, Hanstholm, Egersund och Lervik med mera. Var jag hos mormor i Ström (Hjärtum/Lilla Edet) eller Sköldunga (Ucklum) handlade det om bilar, bilmärken och bilnummer.
När jag blev större och vi flyttade till Stenungsund blev det däggdjur, byggen, kemiska ämnen av olika slag, naturfenomen, grottor och annat. Listor var centralt i mitt liv. Jag började också läsa kopiösa mängder böcker. Det kunde bli uppemot 40 böcker i veckan när jag var tonåring.
Böcker, film och TV
Först Femböckerna och sånt inklusive sånt som Barnen från Frostmofjället. Sen blev det Alexandre Dumas, Jonathan Swift, Charles Dickens, Jules Verne, Robert L Stevenson, Walter Scott, C.S. Forester och Rudyard Kipling. Därefter deckare av exempelvis Agatha Christe, Georges Simenon, Ngaio Marsh och Dorothy Sayers för att sen gå över till Ross MacDonald, Dashiell Hammett, Ed McBain och liknande författare. Numera läser jag främst science fiction och faktaböcker om alla möjliga saker.
Redan på den tiden tycket jag filmer och TV -serier var för långsamma. Det händer helt enkelt för lite. Listorna fortsatte jag förstås med. Stjärnor, stjärnbilder, företag, adelsfamiljer förr och nu, fågelsjöar, fåglar jag sett med mera. Det kunde i princip vara vad som helst. Detta fortsatte jag med tills internet kom och några år till men sakta men säkert flyttade listorna över till nätet. Jag började gör listorna i datorn istället och sen direkt på olika webbsajter. Det utvecklades till att göra dataprogram och hemsidor vilket till slut ledde till att jag startade min blogg som sen dess ynglat av sig ordentligt till fler hemsidor och bloggar. Listor fortsätter jag med men nu på mina olika bloggar och i lite olika former.
Autism
Det är tydligt att jag är en autistisk person men det var det ingen som tänkte på när jag var liten. Jag tittade inte folk i ögonen, hade svårt att hantera sociala kontakter och umgicks med de som accepterade mig utan att ifrågasätta nåt. MIn vänner var de utstötta samt finnarna och senare också juggarna. De utstötta och udda inkluderade även de kriminella och jag tillhörde som tonåring en grupp som idag skulle ha kallats kriminellt nätverk.
Som barn och tonåring pratade jag i stort sett inte alls. Men det ändrade sig i 20-årsåldern. Jag tror det berodde på haschrökning som ju påverkar hjärnan en hel del. Fast om jag levt idag hade jag kanske hamnat i fängelse eller dött. Chansen att bli den jag är idag hade inte varit möjligt. Inte med den lagstiftning och de makthavare som finns idag.
Internet
Internet och datorerna var en mycket positiv erfarenhet för mig. Det som tidigare varit ett handikapp försvann. Från oförmåga eller begränsningar att interagera socialt med andra irl till att ha mycket lätt att interagera med andra i ord på nätet. Internet är en gåva till autister. Det är helt klart.
Och jag har inga som helst problem att begränsa mig på nätet. Jag använder inte internet och sociala medier på telefonen. Förutom SMS då. På Internet och i sociala medier använder jag bara på datorn och webbläsare. Inga appar. Det handlar främst ett antal timmar på morgonen då jag skriver nästan allt jag postar under en dag. Vissa saker postar jag dock senare på dagen eller kvällen då jag också korta stunder tar en koll på nätet.
På kvällen tittar jag också på film och TV. Gärna science-fiction men också romantiska serier och filmer. MIn stroke för fyra år sen gör att jag inte kan läsa lika länge i sträck som jag kunde innan dess. Men TV och film är fortfarande för långsamt. Det betyder att jag ibland använder sociala medier eller läser nyheter i tidningar eller spelar nåt spel på telefonen samtidigt som jag ser på TV eller film. Jag behöver helt enkelt gör nåt annat samtidigt. Likadant var det i skolan, på gymnasiet och på högskolan. Under lektioner och föreläsningar var jag också tvungen att göra nåt annat för att kunna fokusera på det som sades. Radio lyssnar jag aldrig på. Det är alldeles för långsamt.
Och jag läser forfarande enorma mängder. Men numera mest på datorn. Flera tidningar varje dag. DN, GP, Flamman, ETC, Internationalen, Arbetaren, Parabol, Magasinet Konkret och dessutom en rad andra publikationer och hemsidor. Dessutom fackböcker om brottslighet samt science-fiction-romaner och noveller.
Sociala medier
Datorer, internet och sociala medier passar mig helt enkelt. Så länge det handlar om texter. Bilder och filmer funkar inte lika bra. Så Instagram och TikTok är inget för mig. Numera inte Facebook heller. För mycket bilder, filmer etc. Men reklam plågas jag inte av. Varken på X, Facebook eller nån annan stans på nätet. Jag får nämligen ingen reklam. Det är lite oklart varför. X funkar bra, Mastodon, Threads och Bluesky likaså. Men det finns för mycket högerextrem skit på X och för mycket kvasiintellektuellt snömos på Bluesky. Threads är bara ointressant.
Mastodon är mycket roligare. Nördigt, faktafokuserat och folk skriver rakt ut vad de tycker. Mycket lite ironi och satir som jag ju aldrig begriper och alltid missuppfattar vilket gör Bluesky och X svårt för där kryllar det av sånt. På X blockar eller ignorerar jag det ironiska och satiriska då jag utgår från att de måste vara högerextremister när de skriver sån skit och på Bluesky nonchalerar jag det.
Internet har inte gjort mig till en autistisk person, Autismen har istället gjort internet till nåt bra för mig. Felet är inte internet. Felet är att autister är utsatta i livet utanför nätet. Nätet är helt enkelt en trygg tillflyktsort för många autistiska personer.
Direkt social kommunikation irl
Slutligen har jag med åren ändå lärt mig att interagera irl. Jag har lärt mig mönstren för socialt prat och umgänge. Kan titta folk i ögonen osv. Det fungerar för det mesta men fortfarande låser jag mig ibland vid ämnen som är väldigt intressanta för mig och kanske inte så intressanta för andra. Stora arrangemang där jag inte känner någon är fortfarande ett problem. Eller när jag blir nervös. Då fungerar det inte. Strukturerade möten och tillställningar fungerar bättre än mingel.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Sociala medier etc kan säkert användas som ett handikapphjälpmedel för den som har autistiska drag. Men problemet är ju att egenskaper och förmågor som inte tränas förtvinar. Och sociala förmågor är också förmågor som behöver utvecklas, t.ex. hos barn, och om de inte gör det blir de sämre än de borde vara. Jag kan mycket väl föreställa mig att de blir sämre än nödvändigt hos ungar som hänger över sociala medier dagarna i ända.
T.o.m. barn med svår autism kan träna upp sin sociala förmåga, det fanns åtminstone ca 2005 ett ställe i Göteborg som gjorde sånt och som jag intervjuade ungefär då, kanske det finns flera idag eller kanske de har stängts av nån sorts budgetskäl.
Det kan vi men samtidigt tyder allt på autister blri bättre av att hönga på internet och sociala medier. De blir liksom en del av samhället på det viset. Och det underlättar även i verkliga livet. Och autister verkar föredra social medier utan algoritmer. Mastodon istället för X. Pixelfed istället för Instagram. etc. I alla finns det mycket stor andel autister på Mastodon.
Ja, de är handikapphjälpmedel. Jag har jobbat på Synskadades Riksförbund och sett hur många blir otroligt slängda i att hantera sådana, eftersom dom måste.
Men mitt tvivel handlade om dem som inte har några autistiska drag att börja med och som underlåter att utveckla sin sociala förmåga genom att umgås i den verkliga världen.
Kommer majoritetens sociala förmåga att försämras? Att majoritetens förmåga till kollektiv handling har försämrats tror jag mig i alla fall förstå…
Kanske kan de bli. Kanske inet. Jag tror på det senare. Dessutem har det mörkliga inträffat att unga männinskor idag använder sociala medier mindfre än vad unga gjorde för några år sen. Och det verkar vara samma utveckling i hela världen-.