Anti SD räcker inte

I Europa och så även i Sverige ser vi idag en massarbetslöshet som når höjder vi inte sett sen trettiotalet. Och överallt exploateras den sociala krisen av högerextrema krafter.

Vi vet att denna kris är det kapitalistiska systemets kris. Dels har vi den finranskris som bröt ut 2008 och vars efterverkningar vi inte kommit ur. Dels har vi skiftet till en alltmer digitaliserad och datastyrd produktion. Vi har också företagens medvetna strävan att minimera antalet anställda och maximera arbetsintensiteten för de som är kvar (Lean production). Vi har den extrema automatiseringen t.o.m. där manuell arbetskraft vore mer lämplig. Vi har företagens ständiga förflyttningar till andra delar av världen där profiten kan maximeras ytterligare. Vi har företagens ständiga strävan att hålla lönerna nere som minskar arbetarklassens köpkraft. Lönernas andel av BNP har stadigt sjunkit jämfört med vinsterna. Dessa övervinster rör sej med ljusets hastighet i den globala digitaliserade kapitalismen som spekulationskapital och orsakar instabilitet och kriser.

Den arbetslöshet som blir resultatet innebär mänskligt lidande och stora kostnader. Kostnader som inte finns i företagens bokslut och som de därför bortser ifrån. Företagsledningarna fattar ”rationella” beslut i en värld där det enbart är den egna enhetens vinstnivå som bestämmer vad som är rätt att göra oavsett samhällskostnaderna. För samhället som helhet och miljön blir besluten ofta mycket negativa.

Samtidigt är vi alla i det moderna samhället beroende av varandra i ett enormt nätverk. Motsättningen mellan detta faktum och det faktum att besluten tas utifrån enskilda företags profitmaximering driver fram den kris vi ser. Det finns ingen lösning om vi inte tar itu med frågan om den ekonomiska makten. De stora företagen måste föras över i samhällelig ägo. Samhällsägda företag kan fatta beslut utifrån samhällets behov. Samhällsägda företag som måste ta hänsyn till miljökostnader och kostnader för arbetslöshet. Vi talar alltså om ett demokratiskt socialistiskt samhälle.

Arbetslösheten, liksom miljö och klimatfrågan kommer inte att kunna lösas utan att mänskligheten tar de nödvändiga stegen i riktning mot en demokratisk socialism.

Sverigedemokraterna bejakar däremot det kapitalistiska samhället. De negligerar klimatfrågan och de är helt oförmögna att se det kapitalistiska samhället som grundorsaken till massarbetslösheten.

Den sociala krisen beror i stället enligt SD på den del av befolkningen som är födda för långt bort eller vars farmor är född för långt bort och talar annorlunda. På invandrarna alltså. Dom är för många får vi höra.

Men arbetslösheten i ett europeiskt land beror inte på om det bor 10 miljoner eller 11 miljoner människor där. Den beror på de faktorer vi beskrivit ovan.

Men om det under en kort period kommer ett mycket stort antal flyktingar som man påstår att vi kommer att se 2015?

För det första: Sverige har en oerhört ineffektiv behandling av flyktingar som kommer till vårt land. Människor får tillbringa absurt lång tid mottagningsenheter. (Som dessutom ofta drivs av privata aktörer som gör enorma profiter!) Det oerhört långsamma och isolerande mottagningsförfarandet kan närma sej psykisk misshandel av de ankommande. Här finns massor av förändringar att göra. Men visst kostar själva mottagande ändå pengar. Pengar som SD genom att rösta för borgarnas skattesänkningar sett till att fattas.

Men som sagt, mottagandet måste göras mycket billigare och snabbare.

”Men det finns ju inga jobb” säger många. Då är vi tillbaka till frågan om arbetslöshetens orsaker som vi berört ovan. Visst finns det arbetsuppgifter i Sverige. Men vi har överlämnat besluten om huruvida folk ska få jobb eller inte till den profitstyrda kapitalismen. Och de som står sist i kön är naturligtvis de med sämst språkkunskaper och sämst förankring. ”Problemet med invandringen” är alltså i själva verket en fråga om arbetslöshet där de nyligen invandrade blir de hårdast drabbade. Och som vi ovan konstaterade, massarbetslösheten kan inte bekämpas om vi inte törs utmana storkapitalets makt och ägande.

SD tänker inte utmana det kapitalistiska systemet. I stället skyller man problemet på den hårdast drabbade delen av befolkningen.

Men hur svarar då de riksdagspartier som sagt att de motsätter sej SD:s politik?

Borgarna är ju det kapitalistiska samhällets representanter och försvarare. De är dessutom arkitekter bakom nedmonteringen av välfärdssystemen. De har sänkt skatterna och försvagat samhällets möjligheter att ta hand om kriser. Och de har framför allt inget emot en hög arbetslöshet som betyder en flexibel arbetslöshetsarmé, möjlighet till lönenedpressning (se deras propåer om minskade ingångslöner). Borgarna vill ju dessutom gärna se icke svenska arbetare som jobbar med F-skattsedel eller på löner långt under svensk standard (byggnadsarbetare långtradarchaufförer etc.)

Socialdemokrater och miljöpartister svarar på den politiska kris som nu uppstått med att plädera för nedmontering av blockpolitiken, samarbete med borgarna alltså. Och mycket pekar på att V tragiskt nog inte har något annat alternativ heller. I min hemstad Eskilstuna där en politisk ”regeringskris” uppstod samtidigt med nationella så uttalade sej V för ett s-v-mp-c-kommunstyre.

Alla sju partierna fördömer SD och tillbakavisar samarbete med dem. Det är bra, men man undrar hur länge det varar, redan ser vi sprickor i fasaden ute i kommunerna. Den socialdemokratiske ledarskribenten Widar Andersson pläderar öppet för samtal med SD.

Men inget parti har ett svar när det gäller den sociala situationen och massarbetslösheten. Borgarna kan vi ju räkna bort, de är ju kapitalismens propagandister, men inte heller de ”röd-gröna” törs peka på de grundläggande orsakerna. För då måste man ju ifrågasätta storkapitalets äganderätt.

Jag kan inte låta bli att dra parallellen med trettiotalet. Då hade kapitalismens kris lett till den stora depressionen med miljoner och åter miljoner arbetslösa. Nazisterna drev linjen att det var arbetarrörelsen med sin klasskamp och judarna (som enligt nazisterna antingen var kommunister eller utsugande kapitalister) som förstörde harmonin i de ”ariska” nationerna. Deras lösning var slut på klasskamp, för nationell enighet mellan kapitalister och arbetare och bort med judarna.

Inför det fascistiska och nazistiska hotet beordrade Stalin fram Folkfrontspolitiken. Kommunisterna skulle lägga klasskampen på hyllan för att kunna ena sej med liberalerna mot fascism och nazism i en ”folkfront”.

Innan 1934 hade de moskvakontrollerade kommunistpartierna drivit en huvudlös sekteristisk politik som stämplade socialdemokratin som fascismens tvilling och huvudmotståndare för kommunisterna.

Den ur kommunistpartierna uteslutna vänsteroppositionen, som efter en av sina mest kända representanter Leo Trotskij oftast kallades ”trotskisterna”, hade hårt kritiserat denna sekterism. Trotskij menade att kommunisterna borde sammarbeta med socialdemokraterna mot nazisterna. Inte för att han älskade de socialdemokratiska ledarna utan för att socialdemokraterna hade samma klassbas, arbetarklassen. Nazisterna hotade hela arbetarrörelsen. Den ville förinta all form av oberoende arbetarorganisering, även socialdemokraterna. Också de socialdemokratiska ledarna var utsatta för detta hot, som 1933 kom att verkställas. Trotskij ville ha vad han kallade en proletär enhetsfront mot fascism och nazism.

Men blev trotskisterna då inte nöjda med omsvängningen 1934? Nej. Folkfronten var ingen proletär enhetsfront utan motsatsen. Folkfrontspolitiken var en nedläggning av klasskampen som istället ersattes med ”blocköverskridande samarbete” med den del av borgarklassen som för tillfället avvisade de lösningar nazisterna lanserade i form av diktatur och rasism.

Den kapitalistiska ekonomin hade under borgerliga regeringar lett till den stora depressionen. Massarbetslöshet och verklig nöd rådde. Fascister och nazister presenterade sin ”radikala” lösning. Märk väl att de innan de tog övermakten också poserade med kritik av kapitalismen.

Situationen ropade verkligen efter grundläggande förändringar. I det läget valde alltså kommunistpartierna att överge kampen mot kapitalismen. Fascismen skulle bekämpas men i samarbete med de borgare som politiskt styrt och försvarade kapitalismen. Folkfrontspolitiken blev en politik för status quo.

Nej till fascismen, men inga förändringar av det ekonomiska systemet som orsakat den kris fascisterna kunde utnyttja. Fascisterna kunde framställa sej som de som hade ”radikala” förändringar på dagordningen medans kommunisterna accepterade det system som orsakat det sociala eländet. Folkfronten blev en kampform för ”borgerlig demokrati”, socialismen skulle man diskutera i någon oklar framtid.

Ett av många tragiska resultat blev att kommunisterna tillsammans med ”borgerliga liberaler” under det spanska inbördeskriget fysiskt slog ner de arbetare som stod fast vi en klasskampslinje.

I dagens Sverige kan vi se hur SD kan utnyttja massarbetslösheten och social nöd för att slå, inte mot det system som orsakat krisen utan mot de som är värst drabbade av den.

Hur reagerar då socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet? Löfvén sträcker ut handen och vädjar om samarbete med de borgerliga för att blockera SD. Miljöpartiet gör likadant. Blockpolitiken måste få ett slut får vi höra. Nu är det ju så att det inte är klasskampspolitik som kännetecknat socialdemokraterna. Men blockpolitiken har varit en spegling av att arbetarklassen haft en egen organisering i motsats till borgerligheten.

Socialdemokraterna, vänsterpartiet, fackföreningsrörelsen och folkrörelser har under efterkrigstiden kunnat genomföra viktiga förbättringar för arbetarklassen och folkflertalet. Förvisso inom kapitalismens ramar, det ekonomiska systemet har inte utmanats. Men många förändringar (ATP, barnbidrag etc.) har fått genomföras under hårt motstånd från borgerligheten.

Nu ska denna blockpolitik överges enligt de socialdemokratiska ledarna. Och det betyder ju definitivt att alla planer på förändringar som utmanar de ekonomiska maktförhållandena blir omöjliga. Och därmed kan inte massarbetslösheten att bekämpas, inte heller segregationen. SD framstår som de som har en ”lösning”.

MP har ju alltid varit emot blockpolitiken. Hur vänsterpartiet kommer att ställa sej är oklart. I vissa uttalanden kan vi se avståndstagande från blocköverskridande överenskommelser. Men samtidigt kan vi ute i kommunerna se hur V ohämmat accepterar samarbete med borgerliga partier.

Läget är mörkt. De krafter som förordar antikapitalistiska förändringar saknar styrka. Samtidigt vet vi att kampen mot arbetslöshet, klimatförsämringarna, krigshotet etc. etc. bara kan föras framgångsrikt med en politik som bryter ned det nuvarande systemet och ersätter det med demokratisk socialistisk politik.

Att bygga en rörelse för detta är nu vår uppgift. Det socialdemokratiska ledarskiktet är fast inställt på att bryta blockpolitiken och därmed ta ytterligare ett steg i accepterandet av det kapitalistiska systemet som en given faktor. Det är inte mycket vi kan göra åt det. Bland många socialdemokratiska arbetare finns det säkert en olust inför detta. Denna olust måste vi försöka utveckla till en verklig medvetenhet om varför ”blocköverskridande” är fel. De demokratiska socialistiska krafternas svaghet gör dock att många i nuläget accepterar ledningens linje. Vad vi kan göra är att bygga vår antikapitalistiska rörelse. Och visa att kampen mot SD inte går via samarbete med representanterna för den kapitalism som orsakat den kris som SD utnyttjar. Vi ska vissa att SD slår mot krisens offer. Vi ska istället slå mot krisens rötter. Det räcker inte med att vara anti SD. Vi måste presentera vad vi är för.

Peter Widén

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om SD, Profitmaximering, Komintern, Spekulation, Kris, Borgarpartier, Borgerlighet, Folkfront, Stalin, Trotskij, Stalinism, Kapitalism, Ekonomi, Arbetarklass, Rasism, Sverigedemokraterna, Socialism, Stalinism