I en tid av accelererande klimatkris och med den mest reaktionära regering Sverige haft sedan rösträtten erövrades borde varenda facklig kongress vara ett tillfälle för dramatisk omprövning och strategisk nyorientering. I synnerhet som denna regering valts genom att ett rasistiskt och högerextremt parti dramatiskt ökat sitt stöd i arbetarklassen. Kan man tycka, i alla fall. Den kongress som IF Metall höll i Göteborg i förra veckan kan snarare sammanfattas med Business as usual – allt fortsätter som vanligt.
Om nu inte färgen på flaggorna ska tolkas som en ny inriktning. Borta är arbetarrörelsens upp- rorsröda fanor, i stället slokar flaggor med IF Metalls logga mörkblå utanför Svenska Mäss- san, ett resultat av förbundets nya grafiska profil som enligt hemsidan ska ge ”professionellt intryck och ökar vår trovärdighet.” Och det är ju klart, när trovärdigheten bedöms enligt förbundsstyrelsens mall – ”Det som är bra för företagen är bra för medlemmarna” – är ett färg- byte helt rimligt.
Konservativa IF Metall
IF Metall har förändrats från en radikal drivkraft inom svensk fackföreningsrörelse till det mest konservativa och företagsanpassade förbundet av alla. Det var ingen slump att IF Metall började förhandla om försämrat anställningsskydd lång innan s-regeringen drev fram överenskommelsen och skrev om lagen. Kongressen var en fortsättning på detta.
Allt som andades stridbar fackförening röstades ner, oavsett om det gällde ökad demokrati, vassare lönekrav eller krav på förkortad arbetstid. I stället var såväl ordförande Marie Nilssons avslutningsanförande som de antagna handlingslinjerna översållade med till intet förpliktigande fraser om demokrati, miljö, klimat, solidaritet och jämställdhet.
Odemokratiska IF Metall
De 300 ombuden är sällan valda av dem de representerar. Valen sker på avdelningsnivå, ofta på möten med representantskap, alltså av personer som själva är valda från sina klubbar. För mig som arbetar på Volvo Cars är mina ombud i sin tur valda på klubbens representantskap av representanter som är valda från olika gruppstyrelseområden, i de allra flesta fall utan motkandidater på mycket glest besökta årsmöten. Inte sällan tidigt en söndagsmorgon i januari…
Att det är få av mina arbetskamrater som ens känner till att vår fackförening har kongress i samma stad är därför inte så konstigt. Det är heller inget som verkar bekymra majoriteten av representanterna på Svenska Mässan som självklart valde samtliga de som ska leda förbundet, styrelse såväl som avtalssekreterare, utan motkandidater. Allt fortsätter som vanligt. Inne på kongressen alltså.
Utanför kongresslokalen – på arbetsplatserna och i samhället – raseras anställningsskyddet, rullar klimatkrisen på. Där äter inflationen upp lönen och medlemmar lockas av högerns tomma löften i brist på en arbetarrörelse som de kan identifiera sig med.
Lars Henriksson
Tidigare publicerat i tidningen Internationalen.
Upptäck mer från Svenssons Nyheter
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.