I Aftonbladet kultur finns två debatter som berör frågorna om klass och kön. Den ena handlar om queerteoriernas giltighet för socialismen och det har jag skrivit om i ett tidigare inlägg, Queer har inget med socialism att göra.
I den andra debatten skriver bland annat Anneli Jordahl om klass, kön och en möjlig gemenskap:
När något står på spel, i det stora avgörandets stund – oftast i en yrkessituation – är klass starkare än solidariteten kvinnor emellan. Den som står vid vägskälet och tvingas välja mellan systerskapet och den klassrelaterade äregiriga gemenskapen väljer det sistnämnda. Systerskapet förstärks av klassgemenskapen, för min egen del infinner sig en känsla av särskilt släktskap med kvinnor från liknande bakgrund som jag: icke akademikerhem, låginkomsttagare. Med dem kan man diskutera erfarenheter utan att någon sprungen ur medelklassen tar till härskartekniker och kallar det överdrifter, bitterhet eller koketteri.
och:
Vi lever i en tid då den som använder personliga erfarenheter för att påtala orättvisor lätt avfärdas som ett av alla ”kränkta offer”. Missförhållanden anses privata, allt slår tillbaka på individen. Budbäraren är en tönt eller så är hon sjuk. Ingen talar om medvetandehöjning, om vikten av insikter om hur orättvisor i samhällssystemet slår mot underordnade grupper.
Det påstås ibland att det inte finns någon arbetarklass att tala om eftersom hantverkaren numera kör den största stadsjeepen. Men då är man fast i en gammal bild av arbetaren som en man i blåkläder. Den svenska arbetaren är i dag kvinna, hon städar ditt kontor, står i fiskdisken på stormarknaden, serverar barnen lunchmat, sitter i telefonväxeln och hänger undan provade plagg i klädbutiken. Hon har de osäkraste anställningsförhållandena, lägst lön och sämst hälsa. Många gånger är hon utlandsfödd, ett av skälen till att arbetarklassen varit så tyst de senaste tjugofem åren.
Anneli Jordahl skriver om de problem som vänstern borde prata om istället för en massa tjafs om ”metanarrativ” eller upplösningen av distinktionen mellan privat och offentligt. Den typen av debatt och frågeställningar, om än intressanta, kommer inte att leda framåt. De kan inte föra oss närmare socialismen eller skapa ett samhälle där arbetarklassen har makten.
Postmodernismen, postrukturalismen med sin demontering och upplösning av kategorier är bra på att beskriva det samhälle vi nu lever i, där egoismen, individualismen och egofixering tagit över. Problemet är dock att teorierna medverkar till att skapa detta samhälle och därför har de mer med nyliberalism än med socialism att göra. Därför är de inte användbara för att bygga en socialism för vår tid, inte användbara som instrument för att skapa ett annat samhälle.
Bloggat: Feministisk vänstertjej, Röd Libertarian och några av mina tidigare inlägg i dessa frågor:
Könsstrukturerna i samhället
Betydelsen av klass
Klasskamp och feminism
Identitetspolitik vs klasspolitik
Borgarmedia: AB1, AB2, AB3, AB4,
Andra bloggar om: Postmodernism, Poststrukturalism, Egofixering, Könsstrukturer, Feminism, Klass, Arbetarklass, Samhälle, Politik
Relaterat:









Pingback: Heteronormen återbesökt | Svensson
Pingback: Heteronormen återigen | Svensson
Pingback: Vänstern som ett problem för arbetarklassen/folket | Svensson