Utopi (s)om funkade

Boknytt
Välfärdsåren
Göran Hägg
Wahlström & Widstrand

Utopi (s)om funkade

1900-talets tre socialistiska utopier; kommunism, socialdemokrati och Tredjevärlden-socialism misslyckades alla med att skapa det klasslösa demokratiska samhället där alla delar på makt och ägande. Därför att de svek sina ideal kan vänsterfolk säga. Därför att de gick emot den (egoistiska) människonaturen kan högerfolk säga. Båda har delvis rätt.

Så här i efterhand kan man dock hålla med Göran Hägg i ”Välfärdsåren – Svensk historia 1945–1986”; De svenska folkhemsåren var något så unikt som en fungerande utopi med sin keynesianska rekordtillväxt, frihet och demokrati, trygghet och växande jämlikhet. Visst fanns det ett pris i form av flyttlasspolitik, ökat arbetstempo och drömmen om ekonomisk demokrati ersatt med klassamarbete med storföretagen. Men det funkade.

Då det fungerade som bäst (!?) kom en ny generation, för vilken välfärden var självklar, och gjorde vänsteruppror. Dessa universitets-media-kultur-underhållnings-medelklass-intellektuella-progressiva får berättigad kritik av Hägg. Många var trendnissar som gick från arbetarrött till grönvåg och vidare till nyliberalism och postmodernt trams. Men det fanns även en arbetarvänster med vilda strejker och fackliga kämpar som Hägg missar.

Så varför föll till slut den svenska välfärdsnationalistiska modellen? Hägg pekar på missbruk av sociala förmåner förstärkt av politikernas och direktörernas allt girigare roffande (”Om de tar för sig, varför ska inte jag?”). Sen tillkom påverkan från nyliberal globalisering. Själv vill jag mer än Hägg peka på moralupplösningen. Arbetarrörelsens materialism bestod, men backades inte längre upp av kollektiv idealism.

Läs mer: AB, Blaskan, SDS, SVD,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Pragmatikern

    ”Så här i efterhand kan man dock hålla med Göran Hägg i ”Välfärdsåren – Svensk historia 1945–1986?; De svenska folkhemsåren var något så unikt som en fungerande utopi med sin keynesianska rekordtillväxt, frihet och demokrati, trygghet och växande jämlikhet. ”

    En orsak som också spelade in, enligt mitt förmenande bland de viktigaste, är att vi höll oss utanför andra världskriget. Detta gav mycket goda förutsättningar.

    • Anders_S

      Sovjets (det spelar ingen roll vad vi tycket om Sovjet, effekten var oberoede av sådant) existens gjort det nödvändigt för kapitalister attt gå med på omfördelning, eller kanske rättare sgt, rädslan för revolution och att få allt beslagtaget. Svvjets fall ryckte också undan fötterna för den socialdemokratisk välfärdspolitiken. Kapitalisterna hade inte längre någon revolution att vara rädda för.

  • Pingback: En tjänar mer än nittio tillsammans.()

  • Filosoferaren

    Nu tror jag inte det är något sorts egenintresse för ”kapitalister” att vara emot all form av omfördelning. ”Kapitalisterna” behöver hitta avsättning för de produkter som produceras och då behöver man en ”välmående” marknad.

    Sedan kan väl rädslan för våldsamma samhällsomdaningar och system som det sovjetiska ha gjort sitt till. Denna rädsla är nog i så fall äldre än Sovjet. De första socialförsäkringarna infördes redan på 1880-talet i Tyskland av en så auktoritär person som ”järnkanslern” Otto Bismark.

  • Hans Norebrink

    Bismarck hade sina skäl för sociala åtgärder, få stöd för ett starkt och enat Tyskland om jag minns rätt. Kommunismen skrämde fram både demokratisering och välfärd, helt riktigt. Det är en viktig komplementär förklaring till välfärdsslakten efter realsocialismens fall. Instämmer sålunda.

  • Problemet med den socialdemokratiska modellen var att den med nödvändighet måste tömma ut sin kraft. Dess ”kapital” var en militant arbetarrörelse – på 20-talet världens mest militanta. Det var på den man byggde sin förhandlingsmakt mot kapitalet. Men ”den historiska kompromissen” innebar att man åtog sig att demobilisera rörelsen. Så framemot 1980 hade man ingen förhandlingsstyrka kvar.

    Det handlar varken om svikna ideal eller att gick emot någon mänsklig natur. Det handlar om att man valde en strategi som var kortsiktigt effektiv och framgångsrik men långsiktigt alltför dyr och därför omöjlig.

  • Hans Norebrink

    Bra poäng. Men svikna ideal kvarstår i den politiska och fackliga rörelsen via de som slutade vara sina arbetskamraters representanter och började använda partiet till sin egen karriär som en alternativ elit.
    Genom att inte stoppa detta gick man emot människonaturen, som har en naturlig strävan efter status och makt (som ger resurser och sex). Ger man arbetarledare mer än en arbetarlön kommer man förstås att locka karriärister.
    Kommunismen, maoismen, gick emot människonaturen genom att inte erkänna och ge spelrum för, och utnyttja kraften i den egoistiska sidan av människonaturen.

  • Hans: ”Svikna ideal” är ett individualiserande synsätt. Att felet beror på enskilda individer. Men om de enskilda individernas fel och brister blir så avgörande är det nåt fel med hela modellen.

    Felen är med andra ord strukturella.

    Olle Sahlström har ju visat hur den socialdemokratiska modellen fungerade på mikroplanet. Att enskilda personer fick en orimligt stark ställning, som ”röda patriarker”. Detta var en konsekvens av den historiska kompromissen. S-ledningen åtog sig att demobilisera, strypa folkrörelseopposition, mot att kapitalet accepterade löneökningar och social säkerhet. De röda patriarkerna hade därför stöd uppifrån, det var på dem modellen vilade.

    Man skulle ha kunnat tänka sig en annan modell. Att rörelserna fortsatte att vara självständiga och en blåslampa i häcken på regeringssossarna, ett förhandlingskort de kunde spela ut när det behövdes. Då kanske deras skapelse hade stått på säkrare grund, och inte fallit samman när de röda patriarkerna dog och ersattes av såna som inte kände nån solidaritet med vanligt folk.

  • Hans Norebrink

    Visst. Men ändå svikna ideal.