Libyen och den mekaniska anti-imperialismen

Stora delar av den svenska vänstern har på et mekaniskt sätt tagit avstånd från Övergångsrådet i Libyen och det libyska folket kamp av den enkla och i mitt tycke felaktiga anledningen att upproret fått stöd från NATO. Utifrån några exempel ska jag vis att en sådan hållning, med mekaniskt applicerande av en teori om antiimperialism leder fel. Varje situation kräver först en analys och därefter kan man ta ställning. Inget av exemplen är ju exakt lika med situationen i Libyen, men det är också lite av poängen. Analys först, ställningstagande sen.

Jag ska börja med Spanien. Det spanska inbördeskriget där en borgerlig regering stödd av vänsterkrafterna i landet stod mot fascistiska trupper under Franco. Regeringssidan kallas oftast den spanska republiken. Den tidens stora imperialistmakter var Storbritannien och Frankrike. Ett stöd från dessa länder till republiken i Spanien skulle med stor sannolikhet ha inneburit en annan utgång av det spanska inbördeskriget.

Ett väsentligt krav från stora delar av den tidens arbetarrörelse var krav på att Storbritannien och Frankrike skulle ge stöd till republiken. Detta trots att det i så fall hade handlat om att imperialistmakter gett stöd till republiken. Trotskij själv uttryckte det så här: ” Bara ynkryggar, förrädare och fascismens agenter kan avvisa hjälp till de spanska republikanska arméerna”. Detta uttalande talar för sig själv. Leo Trotskij var helt klart för imperialistiskt stöd till den spanska republiken.

Trotskij skrev också följande med tanke på en situation som skull ha kunnat bli mycket lika upproret i Libyen:

”Låt oss anta att uppror i morgon bryter ut i den franska kolonin Algeriet under det nationella oberoendets fana och att den italienska regeringen, som motiveras av sina egna imperialistiska intressen, förbereder sig att skicka vapen till rebellerna. Vilken inställning bör de italienska arbetarna ha i detta fall? Jag har avsiktligt tagit ett exempel med uppror mot en demokratisk imperialism med ingripande på rebellernas sida från en fascistisk imperialism. Bör de italienska arbetarna förhindra sändandet av vapen till algerierna? Låt vilken som helst ultravänsterist våga besvara denna fråga jakande. Varje revolutionär skulle, tillsammans med de italienska arbetarna och de upproriska algerierna, med indignation förakta ett sådant svar. Även om en allmän strejk samtidigt bröt ut inom sjöfarten i det fascistiska Italien, även i detta fall skulle de strejkande göra ett undantag till förmån för de skepp som transporterar hjälp till kolonialslavarna i uppror; i annat fall skulle de inte vara något annat än hopplösa fackliga aktivister – inte proletära revolutionärer.” (Lär er att tänka – Ett vänligt råd till vissa ultravänsterister”, se www.marxistarkiv.se)

Sen ska kan vi titta på hur vänstern tog ställning kring Ossetien, Georgien och Ryssland där en överväldigande majoritet av vänsterkrafter var för Rysslands intervention i konflikten. Ryssland måste onekligen betraktas som en imperialistmakt och vänstern försvarade i allmänhet Rysslands intervention mot Georgien och till stöd för osseternas självständighetskrav. Helt klart tog man avstånd från Georgiens aggressioner mot Sydossetien och för Ossetiens rätt till självständighet samtidigt som det pekades på att Ryssland hade intressen i området som styrde deras agerande. Men ingen var egentligen mot en imperialistisk rysk intervention i Ossetien oavsett det faktum att Ryssland inte bara hade osseternas bästa för ögonen. På det planet liknar situationen som uppstod i Ossetien onekligen situationen i Libyen.

I andra historiska situationer har vänstern i allmänhet tagit ställning mot imperialistiska interventioner. Det gäller exempelvis Rysslands inblandning i Afghanistan, USA:s dito i samma land. I samband med Vietnams invasion i Kambodja för att störta Pol Pot så kan jag inte se nåt annat än att ett stöd borde vara självklart för den typen av invasion. Precis som i fallet Rwanda eller de internationella och imperialistiska interventionerna i Liberia och Sierra Leone. Ämnade till att stoppa fortsatt inbördeskrig, massakrer och folkmord. Jag kan inte se annat än att en socialistisk rörelse måste vara för den typen av interventioner och inblandning även om imperialismen och imperialistiska makter deltar i dem.

I fallet Etiopien och Somalia så har vänstern i allmänhet tagit ställning mot Etiopiens och imperialismens inblandning. Också det ett korrekt ställningstagande som jag ser det. Byggt på en analys av den konkreta situationen och inte som en mekanisk tillämpning av ”antiimperialism”. Analys först och ställningstagande sen.

Så bör det också vara i fallet med Libyen. Att mekaniskt förkasta Natos inblandning och stöd till rebellerna är ett helt felaktigt agerande och leder till felaktiga ställningstaganden.

Istället är det självklart så att en revolutionär vänsters uppgift är att sätta revolutionens överlevnad och seger i första rummet. Och det torde vara solklart för alla att Ghaddafi utan intervention skulle ha lyckats döda på den libyska revolutionen. En seger för Ghaddafi skulle vidare ha fått massornas självförtroende i hela regionen att sjunka djupt. För de som vill se frihet och demokrati i Mellanöstern finns det därför bara en rimlig slutsats. Att militär hjälp till revolutionen var nödvändig. Oavsett varifrån hjälpen den kom.

Ghaddafis regim var utan tvekan en totalitär diktatur som försvarade sig mot ett folk som rest sig i kamp för demokrati. Natos stöd till rebellerna förändrar inte detta. Ingen ockupation eller övertgane av makr eller stir från Natos sida har skett. Istället har striderna till övervägande del utförts av relativt löst samordnade miliser utan större inslag av professionella soldater. Givetvis hjälpte flyganfallen mot Ghadaffis stridsvagnar och kommunikationer rebellerna mycket i vissa skeden. Övergångsrådet är utan tvekan pro-imperialistiskt (men splittrat), men det finns tusentals lokala kommittéer och milisenheter som inte står under direkt kontroll av övergångsrådet.

Svaret bör alltså vara tydligt, socialister bör ge stöd den libyska revolutionen. Att göra så är att ta fasta på stöd till folkliga uppror och folklig kamp. Det är att ta fasta på vikten av att analysera först och ta ställning sen.

Nu kan ju ovanstående resonemang verka lite överspelat. Ghaddafi är ju slutgiltigt på väg att bli besegrad och det är då en ny situation i Libyen som man måste hantera. Hur vi bör ställa oss idag ämnar jag återkomma till i ett annat inlägg.

Intressant?
Borgarmedia om Libyen: SVD1, 2, DN1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Nja, självklart kan man inte stödja ”övergångsrådet” eftersom det faktiskt består av Gaddafis gamla blodbesudlade ministrar. Bara det att de ville utnämna den gamle inrikesministern, känd för sin tortyr, till att bossa över Tripoli bevisar att de inte ser demokrati och mänskliga rättigheter som det minsta att bry sig om. Vi minns exempelvis när ”premiärministern” gav sitt stöd till den etnisk rensningen av Tawergha.
     
    http://online.wsj.com/article/SB10001424053111903532804576564861187966284.html?mod=WSJ_World_LEFTSecondNews
     
    Annars tar du nog rekord i konstiga liknelser:
     
    1) I Algeriet rådde en frigörelse kamp mot kolonialismen. I Libyen handlar det snarare om motsatsen, att göra landet mer beroende.
     
    2) Alla ansåg att Ryssland gick för långt med sitt ”försvar” och det var ändå bara en liten bråkdel av vad NATO gjort. Enligt din liknelse skulle vänstern då ha försvarat att Ryssland bombade bort regimen i Georgien på uppmaning av ett råd i Sydossetien.
     
    3) Pol Pot dödade minst en miljon människor. Gaddafi hade inte nått upp ens till 100 vid interventionen. Nu framgår också att uppgifterna om döda varit starkt överdrivna. Precis som i krigspropagandan kring Kosovo. Nyss sa man 50 000 döda, men den verkliga siffran tycks ligga på under 1000. Trots ett helt krig. I den siffran räknas dock inte de som dödats av rebellerna eller av NATO:s bomber.
     
    http://www.nytimes.com/2011/09/17/world/africa/skirmishes-flare-around-qaddafi-strongholds.html?_r=1
     
    Det borde vara solklart för alla att kriget i Libyen lett till en gigantisk förstörelse som kommer åratal framöver att bygga upp, som lett till en etnisk rensning av svarta och till en regering som utgörs av folk av samma skrot och korn som de man bombade bort. Dessutom massor av vapen och missiler på vift som kommer dyka upp i andra konflikthärdar runt hela Afrika. Och att det nu finns fullt av splittrade miliser utom kontroll är inte positivt. Det är en irakifiering som borde fylla oss med skräck.
     
    Dessutom har bombkriget lett till en ökad acceptans för startandet av nya krig, för nya etniska rensningar. En draksådd, vilket vi kan se i Algeriet.

    http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2011/sep/28/aqim-violence-algeria-libya?CMP=twt_gu 

    • Trotksij uttalade sig före andra världskriget. När fascismen kommit till makten i Italien. Det är en fiktiv sak han målar upp. Har inget med vad som sen hände i Algeriet att göra spvdia du inte tror att Trotskij kan se in i framtiden.

      Inte heller påstår jag att Ghaddafi mördade tillnärmelsevis lika många som Pol Pot. Mend et understryker vikten av att analysera varje händelse för sig och ta ställning först efter analys, inte på grund av något mekaniskt schema (vare sig schemat heter pacifism eller antiimperialism).

      Nej, alla var inte överens om Ryssland gick för långt, men det kan ha varit så. Det understryker återigen det faktum att varje ska ska analyseras för sig innan man tar ställning. Ställningstaganden som då kan bli mycket olika Exemplet användes för att visa att det inte mekaniskt går att applicera teorier på verkligheten utan jämförelser i övrigt. OCh genom dina argument har du visat på det än tydligare.

      Jag är inte överens med dig om analysen kring bombkriget eller av vad som hänt iLibyen, men det var inte riktigt det mitt inlägg handlar om så jag låter bli att kommentera vidare på den punkten. Jag är ju heller ingen principiell motståndare till krig även om jag vet att krig innebär problem.

  • Idag kan vi se att bombningarna i Libyen inte ökat något självförtroende utan snarare används som avskräckande exempel av Syriens aktivister.

    http://news.yahoo.com/dissidents-syria-reject-foreign-intervention-kilo-160632894.html

    • Återigen delar jag inte din bedömning. Artikeln har mycket få beröringspunkter med den libyska oppositionen och situationen där. Jag har ännu inte studerat den syriska situationen och har ingen bestämd uppfattning om den än. Mend et är klart att en exil-opposition inte är detsamma som en opposition inne i landet som läget var i Libyen.