Samma förakt utdefinierar invandrare och skapar SD-anhängare

I dagens GP  har Cecilia Verdinelli skrivit en bra krönika om klass och etnicitet. Jag tycker dock rubriken på inlägget är konstig och upplever att den inte stämmer med innehållet. Men det spelar ingen roll, krönikan är i huvudsak bra. Så här står det bland annat:

Svaret är att positionen på (eller utanför) arbetsmarknaden spelar stor roll. Främlingsfientligheten består av samma stoff som föraktet mot de arbetslösa och lågutbildade och gifter sig med den kollektiva paranoian om en tärande, krävande och oduglig sektor. Hudfärg och brytning spelar inte stor roll om den som bryter till vardags snickrar ihop lårbenshalsar eller it-lösningar. I dessa fall kan man förmodligen hävda att Sverige är närapå färgblint. Samma hudfärg och brytning blir genast mer bekymmersam om den som bryter sitter på torget och röker en onsdagsförmiddag och skapar konvulsioner av raseri om den som bryter kräver något (mögelsanering, ett jobb eller bättre skolmat) eller beter sig störigt på minsta sätt.

Det pågår en politisk kampanj för att minska flyktinginvandringen men samtidigt öka arbetskraftsinvandringen. Ytterst finns ekonomiska intressen. Kampanjen drivs av människor som ärligt och helhjärtat hyllar mångkulturella knytkalas och välkomnar alla – så länge de har ett schyst cv. Klassföraktet har etnifierats, och de stundvis märkliga positioneringarna i integrationsfrågan kan bara blir begripliga för den som kan ta in både klass och hudfärg i ekvationen.

Eftersom jag inte är överens med rubriken tycker jag också att den sista meningen är konstig. Den står som jag ser det i motsatsställnign till resten av texten. Jag håller inte med om att klassföraktet har etnifierats. Det finns cirka 1,5 miljoner människor i Sverige som är födda utomlands eller har två föräldrar födda utomlands.  Av dessa är mer än 500 000 nordbor, US-amerikaner, tyskar, britter, fransmän osv. Dvs vad vi skulle kunna kalla vita. Arbetarklassen i Sverige är mellan 4 och 6 miljoner beroende på hur man definierar arbetare. Det innebär att den överväldigande majoriteten arbetare i Sverige inte är invandrare. Det är svårt att i det läget se att klassföraktet skulle ha etnifierats.

Att påstå att klassföraktet etnifierats innebär därför att man marginaliserar alla de ”vita” arbetare (dvs den överväldigande majoriteten av arbetarklassen i Sverige) som känner klassföraktet och klassförtrycket in på sina bara ben. När dessa ”vita” arbetare upplever denna marginalisering och detta osynligggörande från många vänsterdebattörer innebär det att många vänder sig nån annan stans än till vänstern för att hitta lösningar på sina problem. Hos fascismen och rasismen. Detta är ett problem. Som både Cecilia Verdinelli, Jasenko Selimovic, Jonas Hassen Khemiri och Johannes Anyuru tyvärr delvis bidrar till att förstärka. När arbetare så vänder sig till fascismen på grund av att de upplever osynliggörande och marginalisering så blir de sedan än mer föraktade av den svenska eliten och medelklassen. Problemet blir därmed värre och självförstärkande.

Det blir en negativ spiral där bra ansatser för att peka på rasismen i samhället (inklusive den strukturella rasismen) i själva verket bidrar till att förstärka samma rasism. Men detta är inte grunden, utan grunden för utdefinieringen av invandrare och vita arbetare är klassföraktet och den politik som skapar större klyftor och ökad ojämlikhet i samhället. Orsaken till invandrares problem och det ökade stödet till fascismen är detsamma.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

About these ads