Höjda avgifter för gruvbrytning är en bra idé

Det menar i all fall två experter, Jesper Roine och Daniel Spiro, på DN Debatt varav en kommer från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) som idag ska presentera en rapport om svensk gruvnäring. De skriver bland annat:

Vår viktigaste slutsats och vårt huvudsakliga förslag bär emellertid en bit bortom denna diskussion. Vår analys visar att staten kan öka sina intäkter utan att nämnvärt försämra förutsättningarna för branschen. Det grundläggande problem som gruvföretagen står inför är att de måste investera i prospektering och produktion innan de vet hur lönsamt det blir. Att då enbart beskatta vinsten gör att företagen får ta hela risken medan staten tar del av vinsten. Ju högre skatten är desto lägre blir då investeringsviljan. Ett sätt att komma runt problemet är att parallellt med vinstbeskattningen subventionera prospekteringen. Under förutsättning att branschen som helhet gör vinst ger det större inkomster för staten samtidigt som systemet blir neutralt för den som investerar. För företagen blir avkastningen per investerad krona densamma som om skatten inte fanns. Beskattningens negativa effekt på investeringsviljan skulle med andra ord hävas. Ett sådant system är inte heller så komplicerat eller utopiskt som det kan verka. I Norge har man i många år framgångsrikt använt det för oljeindustrin.

Den andra centrala frågan är hur staten ska hantera intäkterna från gruvindustrin (inklusive statligt ägda LKAB:s vinster). I dagsläget går de direkt in i statskassan och används löpande som vilka skatteinkomster som helst. Den ordningen kan ifrågasättas eftersom skattebasen, det vill säga mineralerna, också tillhör framtida generationer. Ett alternativ är att placera inkomsterna i en statlig fond. Det finns fördelar med en sådan lösning: vid fondering frikopplas frågan om när mineraler ska brytas från frågan om när utvinningen ska omsättas i samhällsnytta; samtidigt tydliggörs i vilken utsträckning framtida generationer får del av inkomsterna. Intäkterna från nuvarande och framtida mineralbrytning i Sverige får ur ett internationellt perspektiv betraktas som fullt tillräckliga för att motivera en fondlösning.

Gruvindustrin kan komma att göra mycket stora vinster i Sverige de närmaste årtiondena. Dagens prospekteringstakt visar att branschen är mycket optimistisk. Naturligtvis kan sådana förhoppningar grusas. Det är därför viktigt att det regelverk som skapas fungerar väl oavsett hur utvecklingen ser ut.

Det enda svensk parti som resonerat i liknande tankegångar är faktiskt Vänsterpartiet. Själv anser jag att minerallagen i grunden är bra, att mineral- och malmtillgångar ska ses som alla invånares kollektiva egendom som mot ersättning kan hyras ut till gruvbolag.

Förslagsställarnas förslag löser också problemet med ”plundring”. Vinsterna från gruvbrytningen fonderas så att de kan användas för allas bästa när det behövs. Pengarna finns kvar även efter att malmen tagits upp. Om gruvbolag konkursar kan pengarna användas för att återställa miljön och naturen osv. Ungefär som de norska oljepengarna hanteras. Sen kan det ju naturligtvis diskuteras när det behövs och vad som är allas bästa.

Intressant?
Media: IDG,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

About these ads