Hur förvalta havens gemensamma resurser?

Del 3 av 7 i serien Naturtillgångar och ägande

Fisk är precis som malmer och mineraler en gemensam, kollektiv, resurs. En resurs som alltså bör och ska ägas av alla tillsammans. För fisk i haven gäller att resursen inte heller går att begränsa till ett land. Hur fisken som resurs ska användas blir därmed föremål för beslut i internationella organisationer och förhandlingar mellan länder.

Så fungerar det i Nordatlanten, Norska havet, Nordsjön och Östersjön som är de fiskevatten som berör Sverige och där svenska fiskare är verksamma. När det gäller EU:s fiskevatten så bestäms den totala mängden fisk (TAC) som får fångas av olika bestånd genom att utgå från vetenskapliga rapporter och sedan fördelas denna mängd på varje land enligt vad som är framförhandlat. Det finns också tre länder utanför EU som fiskar på samma bestånd som svenska fiskare, Island, Färöarna och Norge. Kvoterna i Nordsjön förhandlas med dessa länder och kvoterna i Skagerak förhandlas mellan Sverige, Norge och Danmark. I Skagerak fiskar egentligen inga andra nationers fiskebåtar förutom de tre nämnda.

Utifrån de fångster som EU fastställt som största möjliga fångst (TAC) och den fördelning som varje land fått så fördelas sedan kvoterna inom varje land på det sätt som det landet beslutat. I Danmark och Island gäller idag fördelning med individuella överförbara kvoter (ITQ) för allt fiske undantaget det småskaliga kustfisket. I Sverige gäller detta enbart det pelagiska utsjöfisket. EU har dock beslutat att individuella överförbara kvoter ska genomföras i alla länder med undantag av i det småskaliga kustfisket. Anledningen till ITQ ska införas är att det visat sig vara det enda fungerande sättet att minska överkapaciteten i fiskeflottan. Överkapacitet och medföljande överfiske är det största problemet som finns inom fiskeriverksamhet och det är nödvändigt att hitta bra metoder att lösa det på. ITQ är idag den enda metod som vi vet fungerar.

Fisk

© OCEANA Carlos Suárez

ITQ innebär att nyttjanderätten till en gemensam resurs ges till privata företag eller grupper av fiskare. Detta är att tillämpa samma princip på fiskeriområdet som när det gäller gruvverksamhet. Statliga myndigheter fördelar tillstånd att utnyttja gemensamma resurser på ett begränsat antal företag/företagare. Exakt hur ITQ ser ut är kan vara olika från land till land, men principerna är de samma. I Norge, som har ett lite annorlunda system fördelas den här typen av kvoter på en begränsad tid enligt en dom nyligen som godkände en lagförändring som politiker beslutat. Något som eventuellt kan begränsa företagens och företagarnas intressen av nyinvesteringar och till att begränsa fisket. Å andra sidan ger det möjlighet att omfördela fisket i relation till vad som faktiskt fiskas och vem som fiskar upp den gemensamma resursen. EU:s förslag är faktiskt i linje med det norska med tidsbegränsade kvoter eller nyttjanderätter:

Senast 2014 ska medlemsländerna ha infört överlåtbara fiskenyttjanderätter på basis av stränga principer. Havets resurser är framför allt en kollektiv nyttighet och måste så förbli. De överlåtbara fiskenyttjanderätterna ger inte äganderätt till havsresurserna, utan bara en rätt att utnyttja dem under begränsad tid. När den tiden löpt ut går fiskenyttjanderätten tillbaka till medlemsstaten, som har fria händer att tilldela den på nytt enligt samma eller nya tilldelningskriterier. För det andra kan försäljning, leasing eller byte av nyttjanderätter bara ske på stränga villkor, eftersom man för att få köpa överlåtbara fiskenyttjanderätter måste vara ägare till registrerade och aktiva fartyg och ha för avsikt att använda rätterna på ett licensierat fartyg som är i bruk. För det tredje måste den relativa stabiliteten iakttas. För det fjärde måste medlemsstaterna dra tillbaka de överlåtbara fiskenyttjanderätterna om fartygsägaren begår en allvarlig överträdelse, och för det femte måste de ha reservkvoter och överlåtbara fiskenyttjanderätter åt nya fiskare som önskar ta upp verksamhet inom ett fiske.

Medlemsstaterna måste iaktta samtliga de fem principer som nämns ovan när de inför överlåtbara nyttjanderätter nationellt. Nyttjanderätterna måste ingå i ett obligatoriskt system som täcker alla arter som omfattas av högsta tillåtna fångstmängder (TAC) och kvoter eller av ansträngningsbegränsningar, och det måste gälla för alla fartyg över tolv meter samt alla fartyg som använder släpredskap. Fiskenyttjanderätterna är som sagt bara nyttjanderätter och fördelas av medlemsstaterna till fartygsägarna under begränsade
tidsperioder.

Till och med EU slår alltså fast att havets resurser är en kollektiv nyttighet och att den så ska förbli. Kollektiv ägande, privat rätt att nyttja resursen för en utvald period. Det tycker jag är en rimlig ordning som påminner om den ordning som gäller för malmer och mineraler och som bör gälla för malmer och mineraler.

Läs också:

Ökad flexibilitet inom det pelagiska fisket vore önskvärt
Nödvändigt med ITQ inom torskfisket?
Kan individuella kvoter lösa räkfiskets problem?
Individuella kvoter ger större och färre fiskeriföretag
Svenska kvotbaroner kontrollerar 80% av fiskkvoterna
Röröfiskare är några av Danmarks största fiskare

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Series Navigation<< Malm och mineral ska vara kollektiv egendomVatten – en gemensam resurs som inte ska vara privatägd >>
About these ads